Men liksom alla generationer känner vi oss som del av en brytningstid, till och med en särskilt viktig sådan. Nu står Gretorna för dörren; de kliver fram ur kulturkrigets kvävande damm som en symbol för det nya. Eller? Högmodet tycks i alla fall vara det som förenar varje ny generation.

David Andersson, redaktör på Axess, skildrar insiktsfullt några av de mest framträdande intellektuella på 1900-talet i sin nya bok ”Vi vill nytt, vi begär plats”. Genom namn som Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, makarna Myrdal och Sven Stolpe undersöker han modernismen och traditionsfientligheten. Bokomslaget skvallrar om ambitionen. Vi ser Brunkebergsåsen i centrala Stockholm schaktas bort för att ge plats åt den moderna staden 1961. Rivningshysterin i svenska städer kom att demolera dem lika mycket som bomberna förvandlade städer på kontinenten till oigenkännlighet under kriget. Domen skulle bli hård mot den furiösa funktionalismen.

Men Andersson börjar sin berättelse tidigare än så – i de optimistiska och framstegsvänliga 1920- och 30-talen. Artur Lundkvist var en av dem som hyllade det urbana, det nya och normupplösande. Den traditionella romanen kunde inte beskriva den nya människans väsen, menade han. Karin Boye fångade tidsandan i Clarté 1927: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. / Den bästa dagen är en dag av törst.”

Boken kan ses som en fortsättning på David Anderssons tidigare Med skuldkänslan som drivkraft (2017) som ställde den antivästliga inställningen hos väns­terprofiler som Göran Palm och Olof Lagercrantz, mot liberaler som Herbert Tingsten och Per Ahlmark. Temat är delvis likartat i ”Vi vill nytt, vi begär plats”, men nu undersöker han samhällsbyggarnas och de intellektuellas förhållningssätt gentemot traditionen i bred mening – familjen, konsten, arkitekturen – än de mer snäva uttrycken för politisk ideo­logi.

För den som är någorlunda förtrogen med sin idé-och litteraturhistoria vankas inga stora nyheter. Men fördjupningen i Sven Stolpe, tämligen bortglömd i jämförelse med de andra storheterna, bjuder på spännande insikter. Stolpe är idag mest känd som Alex Schulmans argsinte morfar, utmålad som roten till det onda i den Schulmanska klanen i romanen Bränn alla mina brev, vars revolutionära förhållningssätt till verkligheten förmodligen skulle ha retat gallfeber på anfadern.

Ett av Sven Stolpes barnbarnsbarn heter förresten också Sven och är en profil på Tiktok.

David Andersson citerar Stolpe från Livsdyrkare (1931): ”Det är hedningen som åter vaknat efter seklers förtryck […] det är den spontant reagerande naturvarelsen, som efter snart två årtusendens kultursträvan resolut vägrar att fortsätta längre och istället söker sig tillbaka till vad som alltid varit hans inners­ta, instinktiva längtan – att få obekymrat och oreflekterat, utan hänsyn till värden och väntande högre verkligheter, hänge sig åt en spontan dyrkan av livet självt.”

Det låter nästan som vilken influerarkritik som helst.

Kanske blir jag förförd av Anderssons urval och återgivning, men man blir mer vaksam mot utopisterna och marxisternas antidemokratiska böjelser, än mot de konservativa eller de desillusionerade radikaler som han återger. Boye gick från sin rastlösa längtan, till den insiktsfulla Kallocain, som tidigare än de flesta insåg totalitarismens fasor. Där var även den ”reaktionäre” Sven Stolpe klarsynt.

David Andersson slår hål på föreställningen om varje generation som något helt nytt. Förmodligen är variationerna inom varje generation större, än avståndet mellan dem, konstaterar han. Han ser också att även de mest framstegs­febriga får djupare insikter med åren. Till och med Gunnar Myrdal erkänner på ålderns höst problem i sitt folkhemsbygge. I Hur styrs landet? (1982) skriver han: ”Som nation håller vi gradvis på att bli allt mer obildade genom att oavbrutet nya ungdomsgenerationer får allt mindre av bildning.”

David Andersson har skrivit en kompetent översikt över 1900-talets idéutveckling. Det är en flyhänt sammanfattning för alla som vill friska upp sin historieundervisning, eller fascineras över den tid i Sverige som idag ofta felaktigt utmålas som homogen och idyllisk, utan spår av polarisering och utbrott. David Andersson har identifierat glömskan som en farlig fiende till mänsklig utveckling. Den insikten tar han på stort allvar.