En gång i tiden kallades jag Expressens musikkritiker – i singularis. Min hemhörighet var på kultursidan, min huvuduppgift den klassiska musiken. Kolleger som Mats Olsson och Anders Nunstedt var Expressens popkritiker. Idag är det sådana som de som kallas musikkritiker. På tjugohundratalet är den klassiska musiken en subgenre bland många.

Jag finner det ganska naturligt. Inte därför att populärmusiken är så förödande överlägsen i kvantitet och medial närvaro. Utan för att den rymmer ett oöverskådligt spektrum av uttryck, sociala markörer och tekniker. Tänk bara vilken mångfald av popgenrer en musiklärare måste behärska för att gå sina elever till mötes. För det är ju så musikundervisning bedrivs idag – utifrån barnens engagemang. Glöm Beethoven, noter och k...