I Egeiska havet, nära den turkiska kusten, ligger den grekiska ön Lesbos. Den delas nästan på mitten av en mer än två mil lång inskuren havsvik, Kolpos Kalloni. Viken kallas ofta en lagun, men är mera en sorts insjö. Den är ett av de biologiskt rikaste och intressantaste vattnen i detta område.

Det fick Aristoteles klart för sig när han bodde på ön under två av sina mest kreativa år för mer än två årtusenden sedan. Han ägnade stor tid åt att studera inte minst fiskarna i Kallonilagunen. Det gav honom underlag för mycket av hans biologiska skrifter.

Det menar i varje fall professorn i evolutionär utvecklingsbiologi vid Imperial College i London, A M Leroi, i sin personligt hållna, synnerligen välskrivna och vetenskapligt väl underbyggda bok om Aristoteles med titeln just The Lagoon. Leroi följer bokstavligen Aristoteles i spåren och tar oss med inte bara på en spännande vetenskapshistorisk resa utan också på en resa till Grekland och till Aten, där Aristoteles verkade under långa perioder. Och naturligtvis till Lesbos och Kallonilagunens vatten. Leroi kan såväl grekiska som den grekiska övärlden. Han berättar om sina möten med fiskargubbarna vid Lagunen, om deras syn på livet och om vad de kan om de fångster de får upp från Lagunens vatten. Han undrar om denna praktiska kunskap har förändrats så värst mycket sedan Aristoteles tid. Han ser dessa möten som en möjlighet att komma Aristoteles än mera in på livet.

Men låt mig ta det från början. Aristoteles, en av alla tiders mest betydelsefulla tänkare, föddes år 384 före vår tideräkning i kuststaden Stagira i dåvarande Makedonien som son till den makedoniske härskarens livmedikus. Redan som tonåring söker sig Aristoteles till Platon och dennes Akademi i Aten. Där får han nära kontakt inte bara med Platon och dennes idéer utan över huvud med många av dåtidens tänkare och all dåtidens vetande.

Efter närmare två decennier lämnar han Akademin och Aten. Varför är omtvistat: han kan ha blivit missnöjd med att inte få efterträda Platon som ledare, eller han kan ha känt sig hotad av de antimakedoniska stämningarna. Han beger sig till vad som idag är Turkiets kust vid Egeiska havet, gifter sig med sin Pythia, och tillbringar två lyckosamma år på Lesbos och vid dess lagun, ivrigt studerande dess djurvärld tillsammans med sin vän och främste elev, Theofrastus.

Aristoteles kallas dock snart tillbaka till det makedoniska hovet som privatlärare till den tronarvinge som sedermera skulle bli Alexander den store. Kring år 335 återvänder Aristoteles till Aten och grundar där sin egen skola, Lyceum. Men 322 uppstår återigen antimakedoniska stämningar i Aten och Aristoteles finner det för gott att överlämna ledarskapet för Lyceum till Theofrastus och själv dra sig tillbaka för att – syftande på Sokrates död – ”inte en gång till ge atenarna möjlighet att synda mot filosofin”. Han avlider strax därefter, 62 år gammal.

Idag är intresset för Aristoteles mest knutet till honom som filosof. Men såväl under den islamiska högkulturen som under den västeuropeiska högmedeltiden ansågs han som Auktoriteten med stort A inom nästan alla områden. Han lämnar efter sig en mängd skrifter om så skilda ämnen som – för att nu nämna några – etik, politik, fysik, logik och livsvetenskaperna. Ändå uppskattar man att bara ungefär en tredjedel av hans verk har bevarats till eftervärlden. Hans skrifter anses svårtolkade, delvis beroende på att de ofta har formen av föreläsningsanteckningar, i första hand ämnade för hans elever på Lyceum.

Aristoteles filosofi skiljer sig avsevärt från Platons, hans läromästares. Kortfattat uttryckt är den stora skillnaden att Platon är rationalisten med sina föreställningar om de allmänna idéernas företräde framför det vi upplever med våra sinnen, medan Aristoteles just ger våra sinnesförnimmelser företräde när han bygger upp sin världsbild. Det vi kan se och höra och ta på är för honom verkligare än idén om en sten eller en människa. Framför allt yttrar sig detta i att Aristoteles är empirikern som med en outtröttlig energi vill försöka beskriva, kartlägga och systematisera bokstavligt talat all dåtidens kunskap. Hans böcker handlar, igen bokstavligen, om allt mellan himmel och jord, ja också om både himlen och jorden.

Inte på något annat område är Aristoteles grundläggande angreppssätt så tydligt som när det gäller studier av allt som lever, det vi idag kallar för biologi. Hans efterlämnade skrifter, många av dem som gått förlorade men som vi känner titlarna på, handlar just om biologi. Framför allt zoologin var hans ”älsklingsområde”, för att citera Leroi. Leroi hävdar – och ägnar sin bok åt att övertyga sina läsare om – att Aristoteles i själva verket uppfann biologin som vetenskap och därmed (natur-)vetenskapen som sådan. Det måste också tilläggas att Aristoteles biologiska grundsyn präglar hela hans världsuppfattning, till och med hans kosmologi: även stjärnor och planeter är för Aristoteles levande, har en själ.

Men stopp nu! Är det verkligen samma person Leroi beskriver, som den – inte minst av Galilei och hans samtida – förlöjligade företrädaren för en helt antikverad naturuppfattning? Jo, menar Leroi, det må var att Aristoteles, sedd i vår backsspegel, var en dålig fysiker med sin enbart kvalitativa uppfattning om rörelse och om himlavalvets företeelser, allt styrt av ändamålet till varför de fanns. Inom biologin, däremot, stod sig Aristoteles idéer betydligt längre. I mycket hänger detta samman med att biologin, i varje fall det vi kallar den gröna biologin – i motsats till cell- och molekylärbiologi – länge varit, och delvis fortfarande är, kvalitativt beskrivande och systematiserande snarare än kvantitativt analyserande och syntetiserande som fysiken. Aristoteles direkta påverkan på biologin var i själva verket betydande långt in på 1700-talet, och än idag kan man skönja hans inflytande inom grenar av livsvetenskaperna. Aristoteles måste räknas in bland tiderna största biologer, helt jämbördig med till exempel Darwin och vår egen Linné. Och inte minst: Aristoteles har stått som inspirationskälla för dem och för många andra biologer genom seklen fram till vår tid.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Framför allt, hävdar Leroi, är de metoder som Aristoteles utvecklade och använde sig av den moderne naturvetarens. Det må vara att Aristoteles ibland hade som vi uppfattar det rätt befängda föreställningar också inom biologin. Men hans sätt att arbeta är den moderna naturvetarens. Han ställer frågor om hur och varför, han systematiserar och han finner förklaringsscheman. Och han inte bara tänker och skriver. Aristoteles samlar själv in material som han grundar sina slutsatser på. Särskilt åren på Lesbos och vid dess Lagun var oerhört betydelsefulla för honom. Han till och med dissekerar egenhändigt såväl fiskar – kanske inte så märkvärdigt– som större djur. Och han utnyttjar kritiskt – nåja, han är kanske lite okritisk ibland – den information han kan hämta in såväl från sina föregångare inom den antika naturfilosofin som från samtida personer som kommer tillbaka till Grekland efter resor utomlands; inte minst kan han här använda sina nära relationer till Alexander den store och utnyttja vad som rapporteras från dennes fälttåg.

Aristoteles beskriver hur olika djur är uppbyggda, hur de fortplantar sig och utvecklas till livsdugliga organismer, hur delarna i en organism samverkar för dess överlevnad, hur föräldrars egenskaper överförs till avkomman. Han systematiserar sitt material och söker, ibland med mindre, ibland med större framgång, svar på de stora frågorna kring livet. Inte minst har han synpunkter på människan både som organism och som tänkande och social varelse. Visst tycker vi att det går snett ibland, som till exempel när Aristoteles placerar det mänskliga medvetandet i vårt hjärta. Men han ställer i alla fall många av de frågor som generationer efter honom haft att brottas med.

Han gör allt detta med forskarens nyfikenhet som drivkraft och med den glädje det innebär att komma på svaren på de frågor han ställer. Denna forskarglädje lyckas Leroi förmedla på ett närmast smittande vis. Leroi lyckas till och med beskriva Aristoteles tänkande, även med dess fel och brister, utan att hamna i den fallgrop som består i att se honom enbart från ett nutida perspektiv. Vi kommer i Lerois bok verkligen Aristoteles in på livet.