Trehundra år har gått sedan Adam Smith föddes i Kirkcaldy, en liten men dynamisk hamnstad vid Skottlands sydöstkust. Ingen vet det exakta datumet. Det man däremot vet är att Adam döptes i stadens Old Kirk den 16 juni 1723 (den 5 juni enligt den då gällande julianska kalendern). Och det var till Kirkcaldy han återvände 1766 för att ägna sig åt att författa Nationernas välstånd, som gavs ut i mars 1776 och blev en omedelbar säljframgång.

Han hade en generös pension att luta sig mot efter sina år som mentor åt en ung hertig av Buccleuch. Tidigare hade han varit professor i logik och moralfilosofi vid Glasgows universitet och 1759 publicerat det verk som gjorde honom känd i Storbritannien, Teori om de moraliska känslorna. Han dog i Edinburgh 1790 ”på ett lika diskret vis som han hade levat”, som Carl Rudbeck har sagt. Det var bara sex år efter att hans enda kända kärlek, hans mor Margaret Douglas, hade gått bort. Frihandelns apostel hade då bland annat hunnit bli det skotska tullverkets kommissionär, medlem av Londons anrika Royal Society och Lord Rector av universitetet i Glasgow.

”Hela hans idé om det goda samhället vilade på existensen av dygdiga och bildade medborgare, helt annorlunda än de fördummade arbetare som enligt honom massproducerades av arbetsdelningens framåtskridande.”

Att Smiths idéer spelade en ansenlig roll för den kommande utvecklingen är obestridlig, särskilt för den reformrörelse för marknadsekonomi och frihandel som så starkt präglade Europa och inte minst Sverige vid 1800-talets mitt. Den ekonomiska ­liberalismen gick framåt i land efter land, men segern för Smiths läror uppnåddes till ett högt pris: hans idéer reducerades alltmer till den typ av förbehållslös dyrkan av marknaden som vi idag associerar till nyliberalismen. På det viset omvandlades moralfilosofen Adam Smith till nationalekonomen Adam Smith. Av humanisten som ville förklara de mångfasetterade principerna som styr människans handlande och det sociala livets olika dimensioner återstod en endimensionell predikant av den fria marknadens förträfflighet som krympte människan till en egennyttig och strängt kalkylerande Homo economicus.

Vad som då gick förlorat var inte bara ett utomordentligt rikt idéarv, utan också en sällsynt förmåga att lovprisa och samtidigt förhålla sig kritisk till de stora framstegen som marknadsekonomin onekligen för med sig. Det hade behövts idag, i globaliseringens förbryllande tider, för att åter kunna ge liv åt vår idéfattiga och så ofta vilsegångna liberalism.

Enligt Smith är arbetsdelningen den avgörande drivkraften bakom den materiella välståndsökningen. Det leder till en alltmer specialiserad och effektiv produktion, som bara begränsas av marknadens omfattning. Därför är en utvidgning av marknaden, både den nationella och den internationella, bästa sättet att utöka ländernas välmåga. Det är vad de tre första kapitlen av förs­ta boken i Nationernas välstånd säger och det är vad de flesta kan om Smith utöver existensen av en osynlig hand som på ett mystiskt sätt skulle ordna allt till det bästa.

Vad inte så många känner till är att samma drivkraft som står bakom den materiella rikedomens utökning också enligt Smith står bakom en skrämmande utarmning av den arbetande majoritetens mänskliga förmågor och dessutom är orsaken till en onaturligt stor ojämlikhet människorna emellan. Alltså, arbetsdelningen är ett tvåeggat svärd och det materiella framsteget har en kostnad som skulle kunna leda till de industriellt mest avancerade nationernas fördärv eftersom majoriteten av dess befolkning skulle var så till den grad fördummad – ”så dum och okunnig som någon mänsklig varelse överhuvudtaget kan bli”, skriver Smith i femte boken av Nationernas välstånd – att den inte ens skulle duga till soldater i landets försvar.

Smith menade att detta obevekligen skulle ske ifall utvecklingen inte hindrades genom politiska ingripanden: ”om inte regeringen gör sig ett visst besvär för att förhindra det”. Alltså, staten (som Smith omväxlande kallar ”the sovereign”, ”the commonwealth” och ”the public”) borde intervenera i syfte att rätta till den spontana marknadsordningens negativa följder. Så uttryckte sig denne man som av många har betraktats som en oförsonlig statshatare och laissez-faires främsta apologet.

Hans lösning ”för att förhindra ett praktiskt taget totalt fördärvande och degenererande av den stora majoriteten av befolkningen” hette obligatorisk och mestadels offentligt finansierad grundskola, där alla skulle kunna lära sig att läsa, skriva och räkna: ”för en mycket liten kostnad kan staten underlätta och uppmuntra detta kunskapsinhämtande och till och med pålägga nästan hela folkmajoriteten ett tvång att tillägna sig de viktigaste utbildningsavsnitten”.

Och Smith går så långt i detta avseende som att rekommendera att examinationer eller prövningar skulle införas i syfte att kontrollera att dessa kunskaper verkligen hade inhämtats innan man fick lov att arbeta i diverse yrken eller starta en egen rörelse.

Det handlade om revolutionerande åtgärder i en tid då analfabetismen fortfarande var regel och det skulle dröja nästan hundra år till innan Skottland fick en sådan grundskola och än längre vad gäller England och Wales. Det var också politiska ingripanden som under lång tid var blasfemiska för de flesta av den tidens liberaler.

Dessa åtgärder var viktiga för Smith inte bara av medlidande eller praktiska skäl. Hela hans idé om det goda samhället vilade på existensen av dygdiga och bildade medborgare, helt annorlunda än de fördummade arbetare som enligt honom massproducerades av arbetsdelningens framåtskridande.

Populärt

Men vi behöver er

Vi läser ofta om vad som är fel med dagens ungdomsgeneration. Jag skriver själv gärna om saken. Men nu ska jag strax berätta vad som är fel med dagens pensio­närskultur! Att ungdomar tramsar runt med trasiga jeans och lugg i ögonen är en sak, sover för länge på morgnarna och inte orkar göra läxorna. Det är beklagligt men förståeligt att de hellre spelar tv-spel än läser Hjalmar Söderberg. Och det är på allvar oroande att ungdomar idag matas med ideal som enbart handlar om lust, identitet och självförverkligande, och att allt vad dygdetik och pliktkänsla heter har förvridits till oigenkännlighet och tryckts in i ett opersonligt klimatsamvete.

Susanna Birgersson Krönika 2021 8

Argumentet bottnar i de idéer om den dygdiga medborgaren, renässansens vir virtutis, som Smith hade utvecklat i Teori om de moraliska känslorna. Det utgör kärnan i hans föreställning av det goda samhället, som inte alls är ett individualistiskt marknadssamhälle. I det avseendet hade den blivande Labourledaren och statsministern Gordon Brown, också han ett barn av Kirkcaldy, helt rätt när han anmärkte 2006 att ”Adam Smith alltid trodde att stadskärnan var mycket mer än en marknadsplats”.

Smith ideal var ett samhälle präglat av humanismens dygder, där omtänksamma, anständiga och kloka medborgare kombinerade egenkärleken (”self-love”) med altruismen, intresset för den egna välgången med vad Smith kallade ”sympatin”, det vill säga människans osjälviska intresse för andras lycka, ”även om det enda hon får ut av denna lycka är glädjen över att se den”, som det står att läsa i det inledande stycket i Teori om de moraliska känslorna. Det handlar framförallt om plikttrogna individer med förmåga till självbehärskning, den self-command som den av stoikerna så starkt inspirerade Adam Smith uppskattade så mycket och uppenbarligen praktiserade livet ut.

I syfte att kunna upprätthålla ett sådant samhälle och dana dylika medborgare skulle det offentliga agera och skatter betalas, och de välbärgade skulle givetvis betala mer än andra genom en sorts progressiv beskattning. Som det kan läsas i Nationernas välstånd apropå fas­tighetsbeskattningen: ”Det är inte så oresonligt att de förmögna bidrar till de offentliga utgifterna inte bara i proportion till deras inkomster, utan något mer än i den proportionen.” Liknande typ av resonemang stod, åtminstone delvis, bakom Smiths bejakande av skatter som drabbade lyxkonsumtionen hårdare än resten eftersom ”lyxartiklar och fåfängligheter utgör de främsta utgifterna för de välbärgade”.

Sammanfattningsvis, Adam Smith stod för raka motsatsen till den parodi som många liberaler men likaså liberalismens fiender skulle göra av hans läror. Han stod inte alls för en 1700-talsversion av nyliberalismen och hade ingenting att göra med den sortens Panglossliberaler som så mycket har skadat, och fortsätter att skada, liberalismens sak. Smith var istället en djupt medkännande humanist, ett slags social­liberal före sin tid kunde man säga, med en skarp förmåga att genomlysa sin samtids och överhuvudtaget all framstegs avigsidor, och en lika skarp medvetenhet om behovet av en synlig hand som tog sig an de problem som den osynliga handen vållade.