Det vilar just något tystlåtet och solitärt över den tyske författaren W G (Winfried Georg) Sebald, som vore han en främling och gäst hos verkligheten under det att han skrev sina egenartade prosaböcker som beskriver ett slags själens och minnenas arkeologi. 2001 tog allting slut, då han under en misstänkt hjärtattack krockade med bilen och avled på platsen, 57 år gammal.

Titeln på den engelska levnadstecknaren Carole Angiers Sebald-biografi, den första i sitt slag, är ju något slags uppmaning; men tystnaden låter sig inte luras hur mycket hon än försöker rota i varför den gåtfulle Sebald ”trots ett långt och troget äktenskap, och trots tillgivenhet för sin dotter, alltid var ensam”. Varför, frågar hon sig, är varje gata, varje landskap i hans böcker så osannolikt öde? Hennes undran är högst befogad, men kanske också gagnlös; denna enslighet tycks ju inte bara ha varit hans litterära verks själva existensberättigande, utan också hans eget livs. Och inte har det underlättat för biografen att två av Sebalds mest närstående personer – hustrun och den mest förtrogne förläggaren och vännen – valt att inte tala med Angier eller delge henne någon information av privat karaktär. Själva upplägget är alltså ganska bräckligt, i synnerhet som det innebär att hon i sitt researcharbete har tvingats förlita sig på något mindre invigda personer och deras utsagor.

Likafullt har Speak, Silence trots alla hinder svällt ut till en 600-sidig lunta präglad av en gedigen bakgrunds­undersökning om Sebalds liv och verk, som i synnerhet genomsyrades av de två stora ”tysta katastroferna” som redan barnet Sebald, född 1944, anade men inte förstod: Förintelsen samt de allierades massbombningar av tyska städer i andra världskrigets slutskede.

Om detta bör vi tiga, skulle devisen kunna lyda i många tyska familjer under efterkrigstiden. Den senare nämnda händelsen skulle Sebald komma att skriva om i den internationellt uppmärksammade och omdiskuterade boken Luftkrig och litteratur (1999). Emellertid har Angier medvetet utelämnat all akademisk litteratur av Sebalds penna (som litteraturvetare skrev han rentav två avhand

Det vilar just något tystlåtet och solitärt över den tyske författaren W G (Winfried Georg) Sebald, som vore han en främling och gäst hos verkligheten under det att han skrev sina egenartade prosaböcker som beskriver ett slags själens och minnenas arkeologi. 2001 tog allting slut, då han under en misstänkt hjärtattack krockade med bilen och avled på platsen, 57 år gammal.

Titeln på den engelska levnadstecknaren Carole Angiers Sebald-biografi, den första i sitt slag, är ju något slags uppmaning; men tystnaden låter sig inte luras hur mycket hon än försöker rota i varför den gåtfulle Sebald ”trots ett långt och troget äktenskap, och trots tillgivenhet för sin dotter, alltid var ensam”. Varför, frågar hon sig, är varje gata, varje landskap i hans böcker så osannolikt öde? Hennes undran är högst befogad, men kanske också gagnlös; denna enslighet tycks ju inte bara ha varit hans litterära verks själva existensberättigande, utan också hans eget livs. Och inte har det underlättat för biografen att två av Sebalds mest närstående personer – hustrun och den mest förtrogne förläggaren och vännen – valt att inte tala med Angier eller delge henne någon information av privat karaktär. Själva upplägget är alltså ganska bräckligt, i synnerhet som det innebär att hon i sitt researcharbete har tvingats förlita sig på något mindre invigda personer och deras utsagor.

Likafullt har Speak, Silence trots alla hinder svällt ut till en 600-sidig lunta präglad av en gedigen bakgrunds­undersökning om Sebalds liv och verk, som i synnerhet genomsyrades av de två stora ”tysta katastroferna” som redan barnet Sebald, född 1944, anade men inte förstod: Förintelsen samt de allierades massbombningar av tyska städer i andra världskrigets slutskede.

Om detta bör vi tiga, skulle devisen kunna lyda i många tyska familjer under efterkrigstiden. Den senare nämnda händelsen skulle Sebald komma att skriva om i den internationellt uppmärksammade och omdiskuterade boken Luftkrig och litteratur (1999). Emellertid har Angier medvetet utelämnat all akademisk litteratur av Sebalds penna (som litteraturvetare skrev han rentav två avhandlingar, en om Alfred Döblin och en om Carl Sternheim), och ägnar sig i biografin uteslutande åt hans skönlitterära gärning, med särskilt fokus på de fyra prosaböcker som har gett honom världsrykte och som gavs ut under en förhållandevis kort tidsperiod: Svindel, känslor (1990), Utvandrade (1992), Saturnus ringar (1995) och Austerlitz (2001).

Att Sebald var en mycket originell författare är nog de flesta som dykt ner i hans verk eniga om, och Angiers stora förtjänst är hennes idoga försök att identifiera kopplingarna mellan Sebalds liv och författarskapets själva byggstenar, form och motiv; att urskilja spåren av civilisationer, människor, händelser och drömmar i hans melankoliskt utmärkande och genremässigt undflyende textflöden. Hans säregna blandform – berättelse och essä, historia och minnesbilder, med insprängda fotografier på boksidorna – är sammantaget i det närmaste omöjlig att kategorisera utifrån gängse genrebeteckningar (såvida man inte godtar den anglosaxiska kategorin poetic non-fiction).

Berättartekniskt väver han sina texter av ledmotiv, anspelningar, mönster och reminiscenser, vilket ger dem ett på en gång drömlikt vackert och djupt oroande skimmer. Angier passar här på att erinra om Walter Benjamins utsaga om att ”varje stor författare skapar en ny genre”, vilket i högsta grad är applicerbart på Sebald (liksom förstås på Benjamin själv). Hur som helst liknar hans prosaverk om de levande och de döda, om begravda minnen och återupptäckta hemligheter ingenting annat i den västerländska samtidslitteraturen. En av Sebalds studenter har beskrivit det som att han ”skriver som de döda skulle ha gjort”.

Hemligheten bakom verkens tjuskraft ligger också i just det att han låter text och bild löpa samman, som om han därmed suddar ut gränserna mellan fiktion och verklighet, mellan uppdiktat och upplevt. Så framstår det skrivande jaget självt som ett slags sista vittne, vemodigt men klarsynt ¬registrerande de insomnade tecknen på svunnet liv. ”Förbränning är den innersta principen i vartenda föremål vi tillverkat”, lyder hans egna ord i Saturnus ringar. Och att saker och ting under hopsamlandet av alla dessa intryck av världen ”inte blivit klarare därigenom utan gåtfullare”, är också ett citat som ringar in texternas inre beskaffenhet.

Man får lätt intrycket av att samtliga uttalanden om Sebald i litterära kretsar runt om i världen utgörs av idel lovord över hans verk, men Angier ger flera exempel på namnkunniga belackare som på olika sätt har varit djupt kritiska till hans litterära verksamhet. Till dessa hör Günter Grass, Alan Bennett och Georg Klein, men också en rad kritiker som klandrat honom för en alltför sentimental hållning till sina skildrade människoöden. Men var ligger gränsen mellan sentimentalitet och sympati?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Mot dessa nedsablande röster står förstås en lång rad anhängare och beundrare, där Angier inte minst uppehåller sig vid Susan Sontags särskilda relation till Sebald. Sontag var en superstjärna, och hennes översvallande recensioner av Sebalds böcker i ansedda Times Literary Supplement – ”Är litterär storhet fortfarande möjlig? Ett av få svar åtkomligt för den engelskspråkiga läsaren är W G Sebalds verk” – bidrog till hans världsberömmelse, menar Angier. Det var också Sontag som introducerade honom för en av de mest ansedda litterära agenterna i USA, varpå försäljningen av böckerna tog fart.

I samband med utgivningen av Speak, Silence ifjol kunde man huvudsakligen i amerikansk och engelsk press följa en tämligen hård debatt om såväl An­giers biografi som om Sebalds betydelse som författare. Vad det förstnämnda beträffar, handlade det till dels om ovan nämnda brist på medverkan av de allra närmaste personerna i Sebalds liv, vilket Angier alltså själv kommenterar och beklagar i sitt förord. Men allvarligare var nog den kritik som gällde Angiers­ påstådda överseende med vad vissa polemiker kallade Sebalds talrika och uppenbara utsmyckningar och förvanskningar av sitt eget liv, och som Angier enligt dessa inte har granskat i tillräckligt hög grad. Och här luftades rentav anklagelser om att Sebald egenmäktigt hade använt sig av andra människors livsöden i sina verk, och förvrängt verkliga förebilders historier i sina verk.

Angiers kapitelvisa närläsningar av de fyra stora prosaverken hör annars till biografins starkaste inslag. Hennes analyser är skarpsynta och bjuder på värdefull och för de flesta av oss ny biografisk bakgrundsinformation. Vederhäftigt resonerar hon också om Sebalds egna influenser, där i synnerhet en Kafkas och Nabokovs motivsfärer kan skönjas i hans diktning. Hon har förstås inte heller förbisett att han särskilt identifierade sig med de förryckta vandrarna Friedrich Hölderlin och Robert Walser.

Så har Angier grundligt sökt i arkiv och samtalat med Sebalds vänner, bekanta och kolleger. Sympatiskt utvecklar hon i den löpande texten tankegångar om egna upptäckter och insikter, och berättar uppriktigt om svårigheterna med att riktigt nå in till sitt ämnes själva hjärtpunkt. Ja, det är som om hon trots all sin detaljrika dokumentation och omfattande notapparat själv känner på sig att hon någonstans jagar en fantom, en gäckande skugga ständigt på väg bort och ut ur bilden. Som vore han en av sina egna litterära figurer: ”Vi som alltjämt befinner oss vid liv i de dödas ögon är varelser som saknar realitet och blir synliga endast ibland, under bestämda ljusförhållanden och atmosfäriska betingelser.” (Ur Austerlitz)