Eller rättare sagt: han tyckte om att säga det, precis som han tyckte om att sprida omsorgsfullt polerade elakheter om en stor mängd kolleger – Truman Capote, John Updike, Norman Mailer … – omkring sig. I själva verket var han, när det gällde just Oates, bara litet sur på några reservationer i en huvudsakligen välvillig och vördnadsfull recension av hans egen roman Lincoln som han hade skrivit för The New York Times Book Review. Sådant glömde han aldrig, och han odlade sina fiendskaper med en stark lidelse. Och i själva verket läste och uppskattade han Oates, fast i smyg.

Den som ertappade Vidal med Joyce Carol Oates essäer i handen var Jay Parini, nära vän och förtrogen sedan många decennier, författare till såväl romaner som diktsamlingar och diverse facklitteratur av olika slag, samt en Faulknerbiografi. Med den just utkomna Every Time a Friend Succeeds Something Inside Me Dies har han uppfyllt ett motvilligt avgivet löfte till Vidal, som gick ur tiden 2012 och som – givetvis, det ligger i sakens natur – var djupt missbelåten med Fred Kaplans redan existerande biografi från 1999, som Parini för sin del hyllar och betraktar som värdefull. Troligen skulle Vidal förkasta även denna bok.

Parini har alltså inte skrivit någon allt överslätande hagiografi. Även om han i deras relation ser något av ett ömsesidigt eftersträvat fader/son-förhållande, är han av egen erfarenhet klar över Vidals ej obetydliga brister, både som medmänniska och som författare. Möjligen är Parini aningen för mild i omdömet och alltför frikostig med utförliga referat när det gäller ett flertal av Vidals mindre lyckade romaner. Men han döljer inte att Vidals monumentala självupptagenhet med åren utvecklades till en för omgivningen plågsam paranoia, försvårad av en stadigt allt värre alkoholism, samtidigt som han gärna framhåller vännens generositet, lojalitet och stimulerande konversationskonst. Den som, i likhet med Parini själv, hade vett nog att inte invända alltför mycket eller ofta, lönades i regel med varm tillgivenhet och storslagen gästfrihet.

När Parini träffade Vidal på 1980-talet hade denne bosatt sig i en magnifik villa vid den vackert klippiga Amalfikusten tillsammans med sin ständige följeslagare (deras relation var sexuell bara alldeles i början av deras 53 långa år av samlevnad; därefter raggade de gärna älskare och besökte bordeller tillsammans), Howard Austen (egentligen Auster, men tanken var att den lilla konsonantkorrigeringen i slutet skulle ge ett mindre judiskt intryck). Vidal och Austen levde ihop fram till den senares död 2003, som var ett svårt slag för den förre.

Det var alltså under flera decennier från Italien som Vidal lät sina gnistrande sarkasmer regna över ett USA präglat, ansåg han, av kulturellt och politiskt förfall. Men resorna över Atlanten – föranledda av tv-framträdanden, föreläsningar, boklanseringar och diverse jippon – var så frekventa att den amerikanska allmänheten nog aldrig riktigt hann sakna honom. Paret Vidal–Austen disponerade även en flott takvåning med terrass i Rom, utgångspunkt för ett intensivt umgänge med celebriteter som Alberto Moravia, Italo Calvino och Federico Fellini. Pengar saknades inte. Vidal drog tidigt och länge in betydande intäkter på sina filmmanus, magasinsartiklar, Broadwaysuccéer och bästsäljarböcker. Och lika bra var väl det; han hade aldrig någon egentlig talang för att leva billigt.

Även Vidal själv hade, för övrigt, ändrat sitt namn för att markera en metamorfos och en nyskapad identitet som författare och nationell uppfostrare. Han döptes till Eugene Luther Gore Vidal jr. Gore var alltså moderns flicknamn. Henne avskydde han intensivt – Freuds idéer om ett oidipuskomplex var i Vidals ögon lika motbjudande som löjliga – och han klippte så småningom av all kontakt med henne. Däremot älskade han innerligt sin morfar, senatorn Thomas P Gore, från vilken han övertog i stort sett alla sina politiska instinkter, som han utvecklade till en frihetlig vänsterståndpunkt, antielitistisk och centralmaktsfientlig, med gradvis allt kraftigare inslag av konspirationsföreställningar.

I likhet med sin morfar menade Vidal att Franklin D Roosevelt var införstådd med anfallet mot Pearl Harbor och lät det ske i syfte att tvinga in USA i andra världskriget, och i linje med det resonemanget var förstås terrorattackerna i september 2001 en syltburk som den i och för sig uttalat isolationistiske George W Bush hade sina kladdiga fingrar i för att få en ursäkt att invadera Afghanistan och Irak. Och ungefär här var det många som definitivt avskrev Vidal som en seriös debattör. Det hjälpte heller inte att han i sentimentala ordalag till sitt hjärta slöt terroristen Timothy McVeigh, som sprängde en federal regeringsbyggnad i Oklahoma City 1995 (168 döda, över 600 skadade). Hans tidigare adept Christopher Hitchens skrev ett sorgset farväl i Vanity Fair under den briljanta rubriken ”Vidal Loco”. Hitchens talar här om en ”crackpot strain” som gradvis blivit alltmer markant, för att till slut helt dominera Vidals personlighet.

Man kan väl säga att Gore Vidal var gränslös, på gott och ont, och att det ingick i arbetsbeskrivningen för den offentliga persona han hade skapat åt sig att betrakta hela världen, kulturen och historien genom den egna navelns inte alltid knivskarpa optik. Möjligen blev han dessutom själv i alltför hög grad förförd av den egna marknadsföringen, vilket inte är alldeles ovanligt. Men så flitig han var. Och som han kunde polemisera när formen var god. Mod saknades inte. Han var en av de starkast lysande intellektuella mediestjärnorna under en tid då medierna ännu var litet nyfikna på intellektuell verksamhet. Jay Parinis biografi manar till omläsningar och nyupptäckter.