De flesta utländska kritiker tyckte väl att den italienska paviljongen på årets biennal i Venedig var en ganska pinsam uppvisning. De talade om kitsch, om una grande minestrone och om tomma gester. Tydligast var Roberta Smith, kritikern för New York Times, som fördömde hela tillställningen som unredeemable still-born schlock - ”hejdlöst dödfött skräp”. Alla dessa kritiker förutsatte att den italienska paviljongen faktiskt var till för att visa upp konst. Det finns skäl att ifrågasätta detta.

Inte på grund av de uppvisade verkens karaktär (somliga av dem är utan tvivel konst, som Michelangelo Pistolettis arbeten), utan för att denna paviljong framför allt fungerade som en uppenbarelse av råhet, av intriglusta och kulturpolitiska ränker. Det går inte att tala om årets Venedig-biennal utan att nämna detta angrepp på samt...