Mina överrörliga fingrar hade oändligt svårt att forma de vackert rundade bokstäverna, och så fort jag fick välja själv hur jag skulle skriva övergick jag till ett slags personlig blandning mellan textande och skrivstil som jag använder än idag. Ändå uppskattar jag att ha blivit tvingad att lära mig skriva vackert.

Än mer uppskattar jag att hela min låg- och mellanstadietid var manuell, präglad av kontakten mellan pennan, handen och papperet, av den taktila kopplingen mellan handens rörelse och ordens form. Så ser det inte längre ut i de moderna klassrummen, där datorer och läsplattor slussas...