Är det nödvändigt för en poet att vara intelligent? Nuförtiden, då man gärna talar om olika typer av intelligens (”fysisk intelligens”) är det kanske lätt att svara ja på den frågan. Men med en mer vardaglig uppfattning om såväl poesins väsen som den mänskliga intelligensen är det mer tveksamt. Poeter har sällan skilt sig från andra genom skärpan i sina analyser utan i intensiteten med vilken de fördjupar en viss bild av världen, eller hittar det sinnliga uttrycket för en viss livsstämning. När de ger sig på att tänka filosofiskt, vetenskapligt eller politiskt har de ofta visat en förvånande dumhet eller en dragning till pseudotänkande. Men i Paul Valéry (1871–1945) finner man en poet där det enda ordet som duger som karakteristik är ”intelligent”, och då i en så bokstavlig mening som möjligt.

Samtidigt kunde en gärning som Valérys visa på det begränsade i att enbart föreställa sig intelligensen som logisk och matematisk. Genomgående för all verksamhet hos det mänskliga intellektet, om det så gäller matematik, politisk analys, arkitektur eller författandet av poesi, finns en förmåga att greppa relationer och skapa mönster. Valéry skulle också definiera detta intellekt – hans franska tillåter det mer expansiva l’esprit – som ”förmågan att utföra transformationer”.

För att undvika de begränsningar som ligger i ord som författare, kritiker, filosof och politisk analytiker kan man kalla Valéry en av 1900-talets stora tänkare. Han publicerade visserligen aldrig någon egentlig sammanfattning av sin tankevärld, utan spred sina iakttagelser i privata anteckningsböcker och i det myller av konferensföredrag, artiklar, akademital och förord som upptar större delen av hans Œuvre i Pléiadeutgåvans två band. Som läsare kan man börja nästan var som helst. Även vid rena beställningsjobb – till exempel ett tal på en gymnasieskola – har han betraktat ämnet som ett intressant problem och gett det en oväntad lösning. Läser man vidare kommer man att upptäcka en tänkare med en påfallande konsekvens, självständighet och klarsynthet. Liksom sin stora förebild René Descartes kunde Valéry inte acceptera några vagheter, utan drevs av en nästan tvångsmässig lust till att analysera. Eller som han uttryckte det själv: ”Dumhet är inte min starka sida.”

Paul Valéry föddes 1871 i hamnstaden Sète som barn till en italiensk mor och en far från Korsika. De flyttade senare till Montpellier. Denna närhet till Medelhavet, som geografisk och kulturell zon, skulle förbli konstant i hans föreställningsvärld.

Den unge Valéry ger intryck av att vara lite disträ: han var knappast någon toppstudent, och även om han tidigt intresserade sig för konst och litteratur tycks det inte till en början ha varit en allt uppslukande passion. Han började tidigt skriva vers, men säger sig inte ha tagit denna syssla fullt på allvar. Hans estetiska horisont var vid denna tid väsentligen dekadensens och symbolismens, och hans första alster präglades av en lite vag andlig stämning, som känns mycket främmande för den sene Valéry. Men han kom också i kontakt med den poet som skulle betyda mest för hans senare skärpta krav på poesin, Stéphane Mallarmé.

År 1892 genomgick han en existentiell kris, vilken blivit känd som ”natten i Gênes”, och som ledde honom att förkasta vagheten – inklusive poesin – och hänge sig helt åt intellektet. Valéry gav upp den poetkarriär han slagit in på, och kom att livnära sig på sekreterarsysslor i Paris, först på krigsministeriet och senare som privatsekreterare åt Edouard Levey, direktör för nyhetsbyrån Havas. Under en lång tid skulle hans poetiska skapande ligga på is, medan han arbetade på att analysera intellektets – och jagets – väsen i de anteckningsböcker, Cahiers, som han skrev i varje morgon och som inte skulle ges ut förrän efter hans död. Hans intressen var inte exklusivt litterära eller filosofiska, utan han fascinerades av allt som erbjöd problem för tänkandet. Maxwells teorier om elektromagnetism tog han del av med ett passionerat intresse. Ett uttalande från 1896 är betecknande: ”Av de berömda män som nu lever hyser jag en personlig beundran för herr Poincaré, lord Kelvin, Mallarmé, Huysmans, Degas, och kanske herr Cecil Rhodes.” Matematiker, vetenskapsmän, poeter, målare, politiker: alla demonstrerar de aspekter av det mänskliga intellektet.

Valérys avståndstagande från poesin kan påminna om Vilhelm Ekelunds, en annan författare som varken kan kallas ren ordkonstnär eller filosof av facket. Och kanske utgör båda författarskapen svar på samma historiska situation för poesin, då en föraning om dess irrelevans gör sig alltmer kännbar. Ju mer poesin sväller upp av sina anspråk på att förklara och försona en värld, desto lättare kan det slå över i skepsis inför dess fruktlöshet. Nu skulle Valéry visserligen återkomma till poesin, men först måste han hitta ett sätt att förena den med intellektets fordringar. Det kan låta som en omöjlig uppgift. Hur skulle en syntes vara möjlig mellan poesins stämningar och ett intellekt som vant sig vid vetenskapens stränghet? Kunde det innebära något annat än att precisionen offrades på poesins altare?

Kanske är det här som vår uppfattning av intellektet visar sig vara alltför ensidig, och måste utvidgas till att gälla relationer mellan enheter av alla slag. Vi kallar inte en detalj i en byggnad eller en fras i ett musikstycke ”intelligent”. Kanske borde vi det. Det finns ett tänkande i materia – i formers, ljuds, och språkets materia – som är lika avancerat som den formella logiken. En arkitekt som har skapat en byggnad har löst ett problem bestående av proportioner och relationer, på samma sätt som en matematiker har löst en ekvation. Så skulle i alla fall Valéry resonera. I den 1895 publicerade Introduktion till Leonardo da Vincis metod framställde han ett ideal för konstnären, i denna vida mening av ordet. Leonardo blev för Valéry ett exempel på enheten i intellektet, den grundläggande process som föregår de enskilda produkter som vi kallar vetenskap eller konst.

När Valéry, efter att André Gide länge hade tjatat på honom, återkom till lyriken med den långa dikten ”La jeune parque” (1917) var det som en delvis annan poet. Intellektets inre relationer hade fått huvudrollen, och den ytterst dunkla dikten utgjorde ”ett dagdrömmeri vars både subjekt och objekt är det medvetna medvetandet”.

Samtidigt framstod Valéry också som en klassiker i den franska traditionen: trots det kryptiska i den unga parcens monolog liknade den ingenting så mycket som en tirad av någon av Racines hjältinnor. Cesurerna faller där de ska, syntax och meter löper alltid harmoniskt samman. I den litterära debatten mellan den franska högern och vänstern – väsentligen en fortsättning av politiken med andra medel – om ”romantiken” och ”klassicismen”, stod han upp för det klassiska men gav det också en självständig tolkning. ”En klassiker […] är en författare som bär en kritiker inom sig.” Med denna definition återknöt Valéry till de hantverks- och språkvårdsideal som gav den franska 1600-talslitteraturen dess särprägel, men breddade också dess tradition till att inkludera senare innovatörer som Charles Baudelaire och sin egen främste läromästare, Stéphane Mallarmé. Inspirationen, sentimentaliteten, identifikationen med författaren ströks helt till förmån för det program som redan Malherbe hade lärt fransmännen: kraften hos ett enstaka ord som placerats på just rätt ställe. Denna forminriktade vändning inom den franska kritiken löper jämsides med de likartade synsätt som i England utvecklades av kretsen kring T S Eliot, och i Ryssland av Osip Mandelstam och de så kallade akmeisterna.

Med Charmes (1922) var Valérys förvandling som poet fullständig. Dikternas rader av ord liknar band av ädelstenar som inte sällan endast reflekterar varandra. I dikter som ”Les pas” och ”Poésie” är själva skapelseakten det egentliga ämnet för dikten. Det sökande efter konstverkets autonomi som inleddes av den tyska romantiken når en av sina möjliga slutstationer. Men parat med denna intellektualism finns också en känsla för formspråket. När André Breton och surrealisterna släppte lös fantasin och rev ner formen snickrade Valéry vidare på petigt formfulländade sonetter och oden där varje rad tycks laddad med vikten hos den föregående franska litteraturen. Den tankemässiga strängheten och den distansskapande formen hindrar dock inte dessa dikter från att genomlysas av en fascination för livet, som när uppenbarelsen av ett granatäpples lysande inre ger honom en inblick i intellektets oändlighet, eller då han gestaltar livsprocessen med bilden av en roddare som tar sig fram på en flod och vräker undan tiden.

Med denna samling fick han en definitiv entrébiljett till societeten, och han kom att bli något av en officiell diktare som förväntades yttra sig över allt möjligt, ständigt ansatt av förfrågningar om att hålla tal eller skriva förord. Invalet i Franska akademien 1925 känns mycket logiskt. Han kom också att engagera sig i diverse föreningar, höll tal vid Nationernas förbund, var president i franska PEN-klubben och arbetade för att skapa ett centrum för Medelhavets kultur, ett forum för kulturell debatt som skulle verka som en motvikt mot fascismen. Utöver Charmes skrev Valéry inte mycket poesi, och det kan tyckas symptomatiskt att han under senare delen av sitt liv snarare skulle ägna sig åt att utlägga dess teori, i egenskap av innehavare av en stol i poetik vid Collège de France, från 1937 till sin död. Med denna gärning kan han sägas ha lagt grunden till en senare strukturalistisk reflektion över litteraturens formella uppbyggnad, vilket också skulle erkännas av dess kanske främste företrädare Gérard Genette. Resten av hans verksamhet ägnades åt idélitteratur, taget i ordets vidsträcktaste betydelse. Han skrev otaliga essäer och tal, ofta på anmodan, men också aforismer, filosofiska dialoger och dramautkast, som hans version av Faustmyten (den postuma Mon Faust).

En sida av Paul Valéry som förtjänar att lyftas fram är hans politiska tänkande. Här har han haft rätt i mycket, men också fel i mycket. Till de stora felbedömningarna hör hans ställningstagande mot Dreyfus i den stora processen, vilket gjort det lätt att inrangera honom bland de reaktionära. I verkligheten var hans positioner sällan så entydiga, och det gäller även frågan om antisemitismen. Valérys antidreyfusism byggde snarare på oreflekterad lojalitet med den franska militären än på skepsis mot främmande element i den franska statskroppen. Faktum är att han många gånger i sina essäer betonade hur just blandningen av raser var en viktig historisk motor och något som borde uppmuntras snarare än förhindras. Under ockupationsåren skulle han också hålla ett tal över den av honom beundrade Bergson, som från att ha ha fått societeten att skockas på Collège de France tvingats bära den gula stjärnan.

Romantisk nationalist kan man knappast kalla honom. Han betraktade historieskrivning som en av de farligaste uppfinningarna någonsin. I praktiken hindrade den nästan alltid nationerna från att ges en politik som ”passade deras troliga framtid snarare än deras förflutna” – en synpunkt som fransmännen borde besinna med jämna mellanrum. Berättelserna om stora män och bataljer borde ersättas med en rationell historia, där ekonomiska transaktioner och teknologiska förändringar fick den plats som motsvarade deras reella betydelse. Ibland kan Valéry närmast te sig som en liberal Marx, besatt av de djupare strukturella förändringar av vilka ”händelserna” bara är ytmanifestationer. Detta makroperspektiv bör man också ha i åtanke då man läser hans yttranden om den praktiska politiken. Det är ytterst sällan levande och lidande människor som står i blickfånget, utan politiken som ett spel av krafter. I detta ville Valéry säkert leva upp till kylan hos den store förebilden Descartes – men oundvikligen får han något av den omänsklighet som han själv diagnostiserat hos sitt alter ego Monsieur Teste (”Herr Hufvud”). Fördelarna består i den befriande respektlösheten inför klichéer och känslotänkande till vänster och höger.

Vad gäller den praktiska politiken uppfattade sig Valéry stå inför en gigantisk motsägelse. De myter som får oss att handla – Politiken, Moralen, Historien – kan med lätthet demonteras av intellektet. Diskrepansen är enorm mellan vad vi vet om människan som psykologisk och biologisk varelse, och de ”undermåliga psykologiska produkter” som vi orienterar och dömer våra handlingar efter. Vid sitt tal vid Nationernas förbund i Genève yrkade han på skapandet av ett ”intellektens förbund”. Han menade att ett nationernas förbund bara vore möjligt på de villkoren, då såväl makthavarna som folkmassorna var alltför snärjda i sina politiska myter för att kunna se klart i avgörande frågor.

Valérys återkommande reservationer mot staten, egalitarismen och den moderna demagogins risker närmar honom till den strömning som kallats ”aristokratisk liberalism”: figurer som Alexis de Tocqueville, John Stuart Mill och Jacob Burckhardt. Det är inte den mest gångbara hållningen idag, om den överhuvudtaget existerar. Samtidigt kan man i efterhand konstatera att den framstår som ett ganska sunt val i mellankrigstidens kaotiska franska politik, där agitatorisk masspolitik till höger och vänster skapade ett alltmer labilt läge. Valérys skepsis inför brösttoner – ja, kanske inför känslor överhuvudtaget – var i detta avseende en tillgång. Han tar sig tämligen väl ut i mellankrigstidens och ockupationsårens solkiga panorama; man unnar honom gärna att strax innan sin död få ha upplevt Paris befrielse.

Framförallt tre politiska händelser gav honom grundläggande fakta ur vilka han kunde deducera en tendens och våga sia om en senare utveckling. De två första var det spansk-amerikanska och det kinesisk-japanska kriget, vilka båda demonstrerade samma oerhörda sak: de gamla imperiemakterna förlorade krig mot nya länder som effektivt tagit till sig den moderna teknologin och organisationen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den tredje erfarenheten var Tysklands utveckling under slutet av 1800-talet, som han gav en filosofisk tolkning i den avgörande artikeln ”Une conquête méthodique” (Den metodiska erövringen), skriven för en brittisk tidskrift 1897. Valéry såg Tysklands egenhet i metoden. På alla nivåer, från militären till produktionen av varor, hade tyskarna inrättat en effektivitetsmaximerande organisation. Systemet kunde personifieras av greve Moltke, ”som till skillnad från alla tidigare generaler sett till att inte dö oersättlig”. Den äldre liberalismen hade fungerat på ett jämförelsevis fumligt sätt med initiativ från olika håll spontant samverkande till en helhet. Tyskarna hade fixerat blicken vid just denna helhet och sett till att den optimerades. De upplyste sig om konsumentbehov och satte sedan sina tekniker till att skapa en vara med billiga produktionskostnader som motsvarade exakt detta behov, men inte mer (”äppelchampagne, helt artificiella parfymer”, fnyser fransmannen Valéry). Inför denna effektivitetsmaskin kunde många av de värden som de äldre nationerna kände stolthet över – varor av god kvalitet, inhemsk konkurrens, förbättrandet av arbetarnas situation – bli dem en black om foten. Den prekära balansen mellan Europas gamla nationer förstörs.

Valérys politiska tänkande var strategiskt, ja geopolitiskt, och i detta skiljer han sig från de flesta poeter med politiska åsikter. I centrum står frågan om Europas öde i den moderna världen. När vi nu nått den ”ändliga världens era”, då hela jordklotet upptäckts och integrerats, då informationen övervinner det geografiska avståndet, tycks kvalitet ersättas av kvantitet. Europas tidigare vetenskapliga och organisatoriska försteg riskerar att betyda noll och intet mot den rena statistiken – demografi, naturtillgångar, geografisk yta. Valéry betraktar med häpnad västvärldens iver att låna ut pengar till resten av världen för att kunna sälja vapen till dem. I dessa stunder kan han påminna om Oswald Spengler, inte bara författaren till den pessimistiska Västerlandets undergång utan också till den mer engagerat paranoida Människan och tekniken. Men man skulle missta sig om man trodde att Valérys endast gick ut på att bevara västerländska intressen. Hans huvudsynpunkt gäller hela tiden hur ett tillstånd av fredlig handel och intellektuellt utbyte ska kunna bevaras utan att falla offer för de farliga tendenser som finns inneboende i moderniteten. Hans oro gäller framförallt huruvida det goda i den europeiska civilisationen kommer att överleva, en högst konkret fråga under det nervösa interregnum som Valéry misstänkte skulle bli just en mellankrigstid.

Valérys position är alltså oförblommerat eurocentrisk, men i centrum står inte främst det europeiska politiska och materiella försteget utan något mer specifikt, en ”europeisk anda”. Hans Europabild tar sin utgångspunkt i det medelhav han livet igenom höll så kärt. Dess historia präglas nämligen av ett maximum av skillnader på ett minimum av geografisk yta, vilket utgjort ett inbyggt skydd mot entropi. På denna lilla yta har handel och utbyten av olika slag skapat något mer än ekonomiska effekter, det har skapat en anda. Denna definition av Europa utgör ett av de mer intressanta och framåtblickande dragen i hans tänkande. Han påpekar också att fler kulturer än dem vi idag ser som europeiska bidragit till denna dynamik: Europa har skapats av såväl Smyrna och Alexandria som Aten. Andra gånger söker han på mer konventionellt vis Europas kulturella identitet i ett trefaldigt arv: Grekland (det abstrakta tänkandet), kristendomen (moralen) och Rom (rätten). Resultatet har i varje fall blivit en kombination av intellektuell nyfikenhet och respekt för individen, ett arv Valéry ansåg värt att bevara, och som han med rätta upplevde som hotat under de mörka 30- och 40-tal då flertalet av hans reflektioner tillkom. Valéry är också medveten om att hindren snarare ligger i Europa självt än i någon yttre fientlig makt. Kontinenten har konsekvent misslyckats med att skapa en politik i paritet med sina intellektuella landvinningar och riskerar därför att falla offer för den dynamik den själv släppt lös.

Så varför ska vi läsa Valéry idag? Framförallt för att upptäcka tänkandets glädje. Trots de inte sällan pessimistiska insikterna är det förhärskande draget i hans verk en ljus fascination. Av Valéry kan man lära att det tänkande livet framförallt är roligare och mer intressant. Och för den som kan uppskatta klarhet och elegans – en förmåga som Valéry själv fruktade var på utdöende – ter sig hans prosa som en fest.

En snabb blick på Europa av idag ger också anledning att knyta an till åtminstone vissa punkter i Valérys tänkande. Valéry, som antog att ett samarbete mellan Frankrike och Tyskland i längden skulle bli nödvändigt, kunde knappast ha förutsett Kol- och stålunionen, och än mindre den europeiska union vars yttre form han åtminstone torde ha uppskattat. Möjligen kunde han, i sina mer pessimistiska stunder, ha gissat sig till att ett sådant samarbete sextio år senare skulle visa allvarliga tecken på sönderfall.