Sommaren 2013 åkte Xi Jinping till en ranch i Kalifornien för att träffa Barack Obama under vad som kallades ”avslappnade former”. Det handlade inte om något statsbesök, utan ett inofficiellt möte där de båda presidenterna promenerade bredvid varandra utan slips i syfte att bättra på personkemin. Medier och analytiker världen över drog genast paralleller till Ronald Reagans möte med Michail Gorbatjov 1985, som utgjorde början på slutet till kalla kriget.

Men när nu Xi i september åker till Washington för ett riktigt statsbesök står det utom allt tvivel att parallellerna helt saknade verklighetsförankring. Sedan promenaderna under den kaliforniska solen har relationen Kina–USA nämligen kylts ned ordentligt, och genomgår nu sin svåraste period sedan åren efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Kina framstår allt oftare som en fiende för såväl amerikanska politiker som invånare. Pew Research Centers utför årliga mätningar av amerikaners attityd till Kina, och det senaste årtiondet har andelen svaranden med en positiv bild av Kina legat stadigt kring hälften. Men de tre senaste åren har denna andel minskat och i år hade endast 38 procent en positiv bild, medan 54 procent uppfattade Kina negativt. Misstänksamheten återspeglas i Pentagons uttalade strategi att från början av 2013 flytta en stor andel av sina styrkor från Mellanöstern till Stillahavsregionen, med Kinas militära uppbyggnad som motiv.

Då de båda presidenterna möttes i Kalifornien var det främst Kinas konflikt med Japan om en ögrupp – eller snarare en samling obeboeliga klippblock – vid namn Diaoyu/Senkaku som skavde mellan Xi och Obama. Sedan dess har fokus förflyttats till Sydkinesiska havet; ett enormt havsområde som sträcker sig från Taiwans kust till Malackasundet där en tredjedel av världens lastfartyg passerar.

Kina gör anspråk på nästan 90 procent av detta hav genom en linje med nio streck, varav det sydligaste ligger blott tio mil utanför malaysiska Borneo men 150 mil från Kinas fastland. Kraven bottnar de facto i ett översättningsfel från 1933, då ”rev” felaktigt översattes till ”sandbank” när Kinas myndigheter drog upp en karta över sitt territorium till havs. 80 år senare gör kommunistpartiet envist anspråk på vattnet just utanför Borneo genom en påstådd historisk rätt till revet James Shoal – som ligger 20 meter under vattenytan.

Men Kinas orimliga krav upphör inte där. Enligt ”United Nations Convention of the Law of the Sea” har en nation rätt till en exklusiv ekonomisk zon på 200 nautiska mil från kusten eller en bebodd ö, medan öar och stenar som inte bedöms kunna ”uppehålla mänsklig aktivitet” tilldelas en liknande zon på bara 12 nautiska mil. Därför började Kina 2013 att bygga en rad konstgjorda öar i närheten av bland annat Filippinerna och Vietnam – något som förklarar varför endast 19 procent av vietnameserna enligt Pew Research Center har en positiv bild av Kina.

Tidigare i år hettade det till ordentligt kring Spratlyöarna, sedan satellitfoton visat att Kina bara under årets gång byggt 600 hektar nytt land kring fem av områdets atoller. Kineserna har nu såväl flygplats som landningsbana vid Spratlyöarna, och är dessutom i färd med att gröpa ur havsbotten vilket tyder på en planerad djupvattenhamn. Landets militär har även börjat frakta lättare vapen till området.

I slutet av maj flög ett amerikanskt spaningsplan över Spratlyöarna, som enligt alla gällande konventioner fortfarande omges av internationellt vatten och luftrum. Icke desto mindre sände kineserna ut flera varningar till planet på engelska, och landets utrikesministerium fördömde genast flygningen samt varnade för att liknande upptåg kan ”orsaka en olycka”.

Som av en händelse presenterade Kinas militär veckan därefter en ny militär vitbok med ytterligare varningar till ”länder som försöker medla” i Sydkinesiska havet. Vid en presskonferens kungjorde befälhavaren Yang Yujun med ett självsäkert leende Kinas ”nya aktiva försvarsstrategi”, enligt vilken landets väpnade styrkor gradvis ska ändra fokus från defensiv till offensiv karaktär.

Vitboken gjorde återkommande referenser till ”den kinesiska drömmen om en omfattande nationell återhämtning”, vilket är en del av Xi Jinpings mantra ”den kinesiska drömmen”. Retoriken står i klar kontrast till föregångaren Hu Jintaos slogan ”ett harmoniskt samhälle”, eller för den delen Deng Xiaopings utrikespolitiska agenda som gick ut på att ligga lågt och bida sin tid.

Kanske anser den kinesiska ledningen att denna tid nu kommit, särskilt som Xi Jinping i allt större utsträckning använder Kinas ekonomiska makt för utrikespolitiska syften. I oktober i fjol skrev flera asiatiska länder under ett avtal om grundandet av Asian Infrastructure Investment Bank med huvudkontor i Peking. Kina står för 450 miljarder kronor av bankens dispositionsfond, vilket är mer än alla övriga länder tillsammans.

Banken sågs av många som en utmanare till Världsbanken och Asian Development Bank; den förstnämnda domineras av USA och i den sistnämnda har Japan mer än dubbelt så många röster trots att Kinas ekonomi är dubbelt så stor som den japanska. Amerikanerna rådde öppet sina allierade att hålla sig utanför den nya banken, och menade att den kunde komma att användas som utrikespolitisk piska och morot av Kina för att driva igenom sin vilja i regionen.

Till USA:s – och förmodligen även Kinas – stora förvåning ansökte 56 länder om medlemskap i Kinas nya världsbank. Bland dessa fanns Storbritannien, Tyskland, Australien, Sydkorea – och Sverige. Utgången ses som ett stort nederlag för USA, som visade sitt missnöje med att skälla ut framför allt britterna i ovanligt hårda ordalag.

Ett annat av Xi Jinpings ambitiösa initiativ är att återuppliva den gamla Sidenvägen; ett projekt som länkar samman Kina med såväl Arabvärlden och Centralasien som Iran och Turkiet. Redan 2013 presenterade Xi denna ambition, men först nu under sommaren kom konkreta detaljer: China Development Bank ska investera cirka 7 500 miljarder kronor i hundratals projekt över 60 länder, med fokus på infrastruktur, energi samt utvinning av kol, gas och mineraler. Under slogan ”One Belt, One Road” ska flera ekonomiska korridorer etableras såväl på land som till havs, och dessutom planeras tiotals djupvattenhamnar.

Förutom att stimulera handel och underlätta flödet av kapital samt människor, innebär projektet också ett större politiskt inflytande för Kina i regionen. Denna utveckling har redan påbörjats i och med att kineserna ifjol var största handelspartner till länder som Saudiarabien, Egypten, Iran, Irak och Turkiet. Detta då Kina är världens största importör av råolja och Mellanöstern tillgodoser över hälften av behovet. I utbyte bygger kinesiska företag nu bland annat en tunnelbana i Teheran och ett snabbtåg mellan Mecka och Medina.

Snarare än att utmana väst inom rådande ekonomiska institutioner och nätverk har Kina tillräckligt med självförtroende – och kapital – för att skapa sina egna motsvarigheter. Även Kinas direktinvesteringar i USA har under de senaste sex åren ökat sexfaldigt. Under fjolåret var Kinas investeringar i USA större än vice versa, och kinesiska företag anställer idag 80 000 arbetare i USA. Det är en klar ökning från 15 000 för bara fem år sedan, och enligt Rhodium Group kommer siffran att öka till 200 000–400 000 år 2020.

Under fjolåret passerade Kina också USA som det land i världen vilket drar till sig mest investeringar från andra länder. Vidare uppskattar Rhodium Group att kineserna inom fem år kommer att ersätta USA som det land med störst direktinvesteringar utomlands. Kort sagt har Kina ätit upp den globala ekonomiska dominans som USA kunde stödja sig på för bara något årtionde sedan, vilket också innebär en ökad förskjutning i politiskt inflytande.

Men om Kinas nya ledning visar upp en allt mer bestämd och auktoritär roll utåt är det ändå ingenting i jämförelse mot vad som sker inrikes, där förföljelsen de senaste åren kulminerat mot snart sagt alla grupperingar och individer som på något vis utmanar myndigheterna. I februari i år underströk Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter att ”tillslag mot människorättsaktivism [i Kina] intensifierades under året”. Bland annat häktades minst 60 aktivister godtyckligt i samband med 25-årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg, och ytterligare 80 aktivister greps över hela Kina för att på olika vis ha uttryckt stöd för demokratidemonstrationerna i Hongkong. Många av dem sitter fortfarande frihetsberövade utan rättegång.

I Reportrar utan gränsers årliga rankning över global pressfrihet 2014 halkade Kina ner till plats 176 av 180 nationer. Journalister i Iran, Somalia och Sudan åtnjuter nu alla bättre arbetsvillkor än sina kinesiska kolleger. Och 2015 har knappast börjat bättre; i april dömdes journalisten Gao Yu till sju års fängelse för att ha ”spridit statshemligheter”. Hennes brott utgjordes främst av att för två år sedan ha försett medier i Hongkong med det så kallade ”dokument nummer 9”, vilket innehöll riktlinjer till partitjänstemän angående i vilka ämnen som offentlig diskussion ska tillåtas.

Gao Yu satt fängslad för samma brott i sex år på 1990-talet. Hon är nu 71 år gammal, vilket dock inte hindrade förhörsledarna från att misshandla henne grovt i de förhör som hölls under två månaders tid och ofta över tio timmar om dagen. Men det var först då myndigheterna också arresterade hennes son som en blåslagen Gao ”erkände” sina brott; ett erkännande som utan hennes vetskap spelades in och sändes av statlig tv på bästa sändningstid.

Också landets akademiker har fått lära sig att vakta tungan. Förra hösten dömdes ekonomiprofessorn Ilham Tohti till livstids fängelse för ”separatism” efter att ha ifrågasatt Kinas hårdhänta politik mot etniska minoriteter i provinsen Xinjiang. Tohtis öde delas av dussintals professorer som fängslats eller avskedats för att under de senaste dryga två åren uttryckt åsikter som inte accepteras av partiet.

Kärnan av bevisföringen mot Tohti bestod av videoupptagningar från hans undervisning vid anrika Pekinguniversitetet, där hemliga kameror installerats i klassrum och föreläsningssalar. Efter hans rättegång blev provinsen Guangxi den första att efter direktiv uppifrån installera liknande kameror vid samtliga högskolor, något som flera av landets andra provinser nu är i full gång med att efterhärma.

Kinas universitet har traditionellt varit centrum för regeringskritiska rörelser och måste därför vaktas extra hårt ju mer auktoritära ledare som sitter vid rodret. Följaktligen sade Xi Jinping i december att studierna i marxism måste få mer utrymme för att ”stärka det politiska arbetet”. Presidenten lät vidare landets miljontals universitetsstudenter veta att deras lärosäten från och med i år ska ägna sig åt en ”mer omfattande ideologisk guidning”.

De relevanta tjänstemännen förstod genast vinken, och bara en dryg månad senare deklarerade landets utbildningsminister Yuan Guiren att alla läroböcker som främjar västerländska värderingar ska förbjudas i kinesiska klassrum, liksom de böcker vilka ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen”. Ett tecken i tiden är att Yuan för bara några år sedan sade att Kina inte hade något att frukta från västerländska värderingar och idéer.

Dessa övertramp och denna dubbelmoral passerar dock den stora massan obemärkt förbi, och Xi Jinping åtnjuter ett relativt starkt stöd bland Kinas befolkning. En av de främsta anledningarna är hans hänsynslösa kampanj mot korruption, vilken också är en reaktion på hur Kinas snabba tillväxt förändrat kommunistpartiet i grunden.

Under Mao Zedongs styre var partiet relativt monolitiskt och bestod av revolutionära kadrer, ofta med bakgrund från den långa marschen i mitten av 1930-talet. Maktkamper pågick förvisso frekvent, men utrensningar skedde främst på grundval av vem Mao för dagen såg som ett hot till sin egen auktoritet snarare än vem som var korrupt eller okunnig.

Deng Xiaoping förstod dock snart att kommunistpartiet förlorat stora delar av sin legitimitet hos folket under den kaotiska kulturrevolutionen, och behövde göra ekonomiska framsteg för att rättfärdiga sitt maktmonopol. Behovet av detta samhällskontrakt växte ytterligare efter massakern vid Himmelska fridens torg, då Deng insåg nödvändigheten av att snabba på tillväxten för att få allmänheten att glömma bort övergreppen under våren 1989.

I effektivitetens namn behövde landets ineffektiva och korrupta statliga företag avvecklas. Detta sköttes av premiärminister Zhu Rongji, vars reformer under 1990-talet innebar att tiotals miljoner arbetare förlorade sin ”risskål av järn” i form av livslång försörjning och bostad från arbetsgivaren. Zhu avvecklade även ”järnlönen” och ”järnstolen”, vilket banade väg för marknadsmässiga löner samt att tjänstemän som befordrats till höga poster nu kunde avskedas om de inte skötte sina jobb.

Under sin mytomspunna resa till södra Kina 1992 myntade Deng det klassiska citatet att ”några måste bli rika först”. Vilka dessa ”några” egentligen var blev snart tydligt. På inrådan av Chen Yun, en annan partiveteran, beslutade Deng att Kinas ekonomi skulle kontrolleras av de revolutionära familjerna eftersom dessa antogs vara lojala mot kommunistpartiet.

Släktingar till ”de åtta odödliga” i Kinas ledning fick topposter då de statliga företagen reformerades, och erbjöds att köpa de delar som privatiserades för en spottstyver. Kapital och politisk makt gjorde det sedan enkelt för samma individer att berika sig inom statligt reglerade sektorer som fastigheter, stål och kol. Därmed skapades en politisk aristokrati.

Den 83 år gamla Bao Tong – tidigare rådgivare till den liberala generalsekreteraren Zhao Ziyang som avsattes under demonstrationerna vid Himmelska fridens torg – skrev i juni i år från sin husarrest en artikel för New York Times där han menar att Deng i praktiken lanserade tolerans för korruption efter 1989. Då privatiseringen inkorporerades i partiet blev entreprenörer och affärsmän helt beroende av politiker för allt från kontrakt till finansiering och kvalitetskontroller. Tumregeln under denna tid var enligt Bao Tong att ju större politisk makt man hade, desto större möjlighet fanns att berika sig.

En annan av Dengs metoder för att sätta fart på ekonomin var att ersätta vänsterkonservativa kadrer med kunniga experter. Redan vid slutet av 1970-talet uttryckte Deng (med stor personlig risk) att även intellektuella kan vara en del av arbetarklassen, och under sin resa till söder återupprepade han stödet för akademiker som nu i allt större skala tilläts bli partimedlemmar. Individer som jagats i exil efter massakern 1989 fick plötsligt veta att ”allt var förlåtet” om de kom tillbaka och hjälpte till att bygga upp Kinas ekonomi med sina kunskaper.

Kommunistpartiets diversifiering slutfördes 2002 då den sextonde partikongressen antog den avgående presidenten Jiang Zemins teori om ”de tre representationerna”, som tillät tidigare ideologiska fiender som affärsmän och privata entreprenörer att ansluta sig till partiet. Vidare förlorade flera tjänstemän med röd politisk bakgrund som ifrågasatte detta sina befattningar.

På 25 år hade Kinas kommunistparti därmed gått från att vara en stängd revolutionär församling till ett etablissemang för privata affärsidkare, akademiker och andra intellektuella. Dessutom hade dess revolutionära medlemskärna – som en gång kommit till makten genom att lyncha kapitalister och jordägare – själva blivit landets största kapitalister och ägde förutom mark en stor del av de tidigare statliga tillgångarna. Bao Tong beskrev syrligt utvecklingen: ”I revolutionens namn tog partiet från individer och gav till det så kallade kollektivet, men i reformernas namn tog man sedan från kollektivet och gav till sina egna medlemmar.”

Den rekordsnabba tillväxten i kombination med närmast total brist på transparens utgjorde en optimal miljö för korruptionen att frodas i. Konsekvenserna märktes inte minst då Kinas parlament sammanträdde i mars i år. De tio rikaste individerna i Kinas lagstiftande församling var då enligt Hurun Report tillsammans goda för 184 miljarder dollar, vilket kan jämföras med 1,9 miljarder dollar för motsvarande tio medlemmar i den amerikanska kongressen.

Utvecklingen ledde dessutom till att en rad olika intressegrupper uppstod inom partiet. Liberala grupper ville se såväl snabbare privatiseringar som demokratiska framsteg. Bland själva partieliten uppstod olika fraktioner som de så kallade ”prinsarna” – ättlingar till partiets revolutionärer med Xi Jinping i spetsen. I andra änden fanns en gruppering med bakgrund i kommunistpartiets ungdomsavdelning, som liksom förre presidenten Hu Jintao gjort politisk karriär utan röda familjeband. Även löst sammansatta allianser som ”Shanghaigänget” och ”Shaanxigänget” sades växa fram i bakgrunden för att bevaka sina egna intressen.

Hu Jintao gjorde under sin tio år som generalsekreterare (2002–2012) dock inte särskilt mycket för att bekämpa vare sig korruption eller polarisering. Kompromisser, kohandel och konsensus blev kännetecken för hans sista tid vid makten. Då Xi Jinping tog över höll de olika intressegrupperna på att slita samman partiet och lamslå ekonomin. Därför lovade Xi tidigt att resolut ge sig på såväl flugor (lägre tjänstemän) som tigrar (mäktiga tjänstemän) för att göra upp med korruptionen.

Den absolut största tigern fälldes med besked då Zhou Yongkang dömdes till livstids fängelse tidigare i år. Han var fram till 2012 chef för Kinas inre säkerhet och kallades för ”Kinas mäktigaste man” av Financial Times vid slutet av samma år. Zhou hade då närmast oinskränkt makt över domstolar, fängelser, polis och säkerhetsstyrkor. Hans departement förfogade över en budget större än hela militärens. Många trodde Zhou var för mäktig för att falla – särskilt som han tillhörde politbyråns ständiga utskott under Hu Jintao, och ingen medlem av detta kommunistpartiets högsta organ hade åtalats sedan kulturrevolutionens kaos.

Men i juni sågs en vithårig och avsmalnad Zhou Yongkang be om ursäkt inför domstolen för den skada hans brott åsamkat både samhället och kommunistpartiet. Reuters uppskattade att Zhou med familj hade samlat på sig tillgångar värda 750 miljarder kronor – det hjälpte dock föga då hans fru, son och dussintals affärspartner arresterades varav minst en hittills dömts till döden.

En tiger av liknande storlek var generalen Xu Caihou, som i egenskap av vice ordförande i Kinas centrala militärkommission tidigare var landets högsta militära tjänsteman. Men efter att Xi Jinping tog ordförandeposten i samma kommission hämtades den cancersjuka Xu under fjolåret från sängen vid ett militärsjukhus av beväpnad polis, och uteslöts sedan ur partiet för att ha tagit mutor i utbyte mot befordringar. Ett dussin lastbilar ska ha krävts för att föra bort ett ton kontanter, en båt av guld, en guldstaty av Mao Zedong och andra godbitar som hittades i Xus villa i Peking.

Enligt statliga medier förlorade cirka 270 000 tjänstemän sina jobb för korruptionsbrott under fjolåret, varav 71 748 också straffades i domstol. Bland dessa fanns 68 tjänstemän på hög nivå varav 40 ministrar, samt 16 höga officerare inom landets militär. Att jaga tigrar är knappast riskfritt: Xu Caihou hade nära band till Zhou Yongkang, som i sin tur var nära allierad med den fallna toppolitikern Bo Xilai som berikat sig på sin revolutionära faders kontakter. Tillsammans tros de ha utgjort stommen i en allians som var beredd att utmana Xi Jinping om makten.

Men liksom Zhu Rongji på 1990-talet sade att han förberett 100 likkistor – 99 stycken åt korrupta tjänstemän och en till sig själv – så tydliggjorde Xi Jinping tidigt att han i kampen mot korruption inte bryr sig om liv, död eller sitt personliga rykte. Noterbart är dock att rättegången mot Zhou Yongkang hölls bakom stängda dörrar (Xu Caihou dog i cancer före sin dom) just som rättegångarna mot regimkritiker som Gao Yu och Ilham Tohti.

I enighet med ”shuanggui” – fritt översatt ”två lagar” – utreds politiker och tjänstemän nämligen av partiets egen disciplinkommitté som står helt utanför Kinas övriga rättssystem. Under Xi Jinping har användningen av shuanggui och hemliga rättegångar liksom offentliga erkännanden ökat markant, vilket leder tankarna tillbaka till kulturrevolutionen. Dessutom föder processerna berättigade misstankar om att Xis antikorruptionskampanj främst handlar om att göra sig av med politiska meningsmotståndare.

Xi motsätter sig nämligen även mediers och allmänhetens inblandning i sin kampanj. Journalister beordras att inte utreda korruption på egen hand, och mikrobloggare som avslöjat korrupta tjänstemän har ofta själva frihetsberövats. Det tydligaste exemplet på detta torde vara New Citizens Movement, en grupp löst sammansatta aktivister som grundades 2010 och främst förespråkar lika rätt till utbildning för fattiga migrantarbetares barn samt att landets politiker offentliggör sina tillgångar.

Då Xi Jinping 2012 började tala om det extrema behovet av att bekämpa korruption kände sig advokaten Xu Zhiyong, en av upphovsmännen bakom New Citizens Movement, självsäker nog att utfärda en skrivelse som flera av gruppens medlemmar offentligt stödde. Förändringarna som Xu och hans meningsfränder ville se överensstämde inte bara med Kinas konstitution, utan låg även i linje med presidentens retorik om större transparens inom politik och näringsliv.

Gruppens skrivelse väckte dock föga sympati hos presidenten – istället arresterades snart en rad av medlemmarna. Detta sedan dokumentet spridits digitalt och flera protester ägt rum med krav på offentliggörandet av tjänstemännens tillgångar. Våren 2013 arresterades tiotals av dessa demonstranter, och samma sommar jagade säkerhetspolisen även upphovsmännen bakom New Citizens Movement.

Deras öde uppmärksammades särskilt i Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter, som dokumenterade att flera av medlemmarna ifjol dömdes till mellan två och sex års fängelse i rättegångar bakom stängda dörrar. Xu Zhiyong själv fick fyra och ett halvt års fängelse med den allmängiltiga brottsrubriceringen ”att ha samlat en folkmassa och ha stört den allmänna ordningen”. Då Xu släpps kommer han att för första gången träffa sin fem år gamla dotter som en fri man.

Noterbart är att flera av rörelsens medlemmar varit verksamma under en längre tid, men att de alla fängslats samtidigt först under Xi Jinpings ledning. Den senaste i raden med koppling till gruppen är människorättsadvokaten Pu Zhiqiang, som i över ett årtionde representerat såväl migrantarbetare som konstnären Ai Weiwei och ofta segrat mot mäktiga aktörer i domstolen. Men under fjolåret, just före 25-årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg, fördes Pu bort. Han har suttit frihetsberövad sedan dess och riskerar upp till tio års fängelse i den – förmodat hemliga – rättegång som ska äga rum senare i år.

På årsdagen av arresteringen uppmanade USA:s utrikesdepartement Kina att släppa Pu i enlighet med de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som landet förbinder sig till. Dagen efter snäste en taleskvinna för Kinas utrikesdepartement att ”några individer i USA” har ”för stora hjärtan och för långa armar”, samt att landet borde förbättra sina egna mänskliga rättigheter snarare än att agera global polisman.

Xi Jinping är den första kinesiska ledaren som vuxit upp under kulturrevolutionen. Under hans tonårstid fängslades fadern, skolgången avbröts och Xi skickades till en fattig by i västra Kina för att bo i en fuktig jordgrotta under sju års tid. När han utsågs till president vid parlamentets årliga sammanträde 2013 var förhoppningarna om förändring därför stora. Överallt letades tecken på den nya ledarens välvilja. Då hans invigningstal som president blev några minuter försenat började Xi med att säga ”jag är ledsen att ni fått vänta”. En kinesisk journalistkollega sade då lyriskt till mig att detta var ett förtäckt budskap – vad Xi egentligen bad om ursäkt för var att Kinas folk fått vänta för länge på de liberala politiska reformer som nu äntligen skulle äga rum.

Idag är samma kollega besviken – men ovanstående exempel på journalister och aktivister som råkat i svårigheter står sig ändå slätt mot utvecklingen för Kinas etniska minoriteter. I provinsen Xinjiang där omkring hälften av invånarna tillhör den muslimska minoriteten uigur har oron varit ständigt närvarande sedan de blodiga upploppen i provinshuvudstaden Urumqi 2009. Men enligt Dilxat Raxit, taleskvinna för World Uyhgur Congress baserad i Stockholm, har förföljelsen förvärrats betydligt sedan Xi Jinping kom till makten. De senaste åren har flera kampanjer förts mot skägg och slöjor, vilket myndigheterna utan urskillning förknippar med terrorism.

I områden som Turpan och Aksu tvingas statligt anställda skriva under garantier att inte klä sig enligt muslimsk sed, och klädtillverkare som sålt svarta heltäckande kläder har fått böter. I mars i år fick en man i staden Kashgar sex års fängelse för att ha odlat långt skägg sedan 2010 och inte rakat av det trots befallningar från myndigheterna. Hans fru fick samtidigt två års fängelse för att hon burit burka. I många av Xinjiangs städer tillåts inte personer med skägg eller slöja att åka buss eller besöka sjukhus.I februari i år infördes ett förbud i Urumqi om att bära slöja på offentliga platser med böter på tusentals kronor som följd.

Vid årets ramadan förbjöds statligt anställda att fasta, och uiguriska elever tvingades äta skollunch som under denna högtid plötsligt blev gratis. Vidare förbjöds uiguriska restaurangägare att stänga under dagtid, och vid såväl företag som universitet fördes protokoll på vilka som hoppade över lunchen. Som en förutsägbar konsekvens har extrem islamism slagit rot i delar av Xinjiang, och en rad våldsamma attacker har under Xi Jinpings styre krävt minst 500 dödsoffer. Allt fler rapporter dyker upp om uigurer som strider för Islamiska staten, vilket tyder på närmare band med extremistgrupper i angränsande Pakistan.

Myndigheternas svar är alltid mera våld och förtryck. Då knivbeväpnade män dödade minst tre personer under årets ramadan störtade väpnad polis till platsen och sköt ihjäl femton misstänkta gärningsmän. Vid en attack mot en polisstation i Shache i fjol dog 96 personer, varav 59 misstänkta förövare. I staden frihetsberövar grupper av inspektörer kvinnor med slöja som inte tillåts gå hem innan de ändrar klädstil. Situationen ser inte mycket bättre ut i Tibet, där hundratals munkar de senaste åren bränt sig till döds som en hopplös protest mot religiös förföljelse. Upprepade gånger har familjemedlemmar som försökt släcka elden och vårda den brännskadade dömts till långa fängelsestraff för medhjälp.

Utvecklingen under Xi Jinping har avskräckt delar av befolkningen i Hongkong och Taiwan att närma sig Kina. Båda områdena upplevde på mindre än ett år de största protesterna på länge; innan Hongkongs paraplyrevolution lockade ut hundratusentals personer på gatan förra hösten hade taiwanesiska demonstranter redan ockuperat landets kongress- och regeringsbyggnad under våren. Det var främst unga som motsatte sig kommunistpartiets ökande inflytande.

Under mina reportageresor har jag mött folk som såväl motsätter sig som stöder ett närmande till Kina. Alla är dock överens om en sak; de två samhällena är mer polariserade än någonsin och relationen till fastlandet är den enskilt största orsaken. I Hongkong röstades ett förslag om valreformer ner under sommaren, och en orolig tid väntar fram tills nästa regeringschef ska väljas 2017. Spänningarna märks överallt – i juni buade stadens fotbollsfans för första gången ut Kinas nationalsång då Hongkong spelade kvalmatch mot Bhutan. På Taiwan kommer regeringspartiet Kuomintang med största sannolikhet att förlora nästa års val mot det mer Kinafientliga Democratic Progressive Party. Den sittande presidenten beskylls för att för att ha sålt ut Taiwan till Kina, och väljarkåren använder utvecklingen i Hongkong som ett skräckexempel.

Om kulturrevolutionen på något vis påverkade Xi Jinping verkar den snarast ha fått honom att tro på Mao Zedongs metoder. Sedan 2012 har han nämligen likt sin förre plågoande centraliserat makten, rensat ut politiska fiender, startat kampanjer mot korruption och dessutom påbörjat en personkult som redan nu är den största sedan Maos dagar. Det spekuleras också om huruvida Xi ämnar behålla makten längre än de tio år som det enligt konstitutionen är möjligt att vara president. Detta skulle kunna ske genom att han sitter kvar som partisekreterare och ordförande av den mäktiga centrala militärkommissionen, eller rent av återinför posten som partiordförande vilken Deng Xiaoping avskaffade 1982 som en symbolisk protest mot Maos enväldiga maktutövande.

För att få en aning om vart Kina är på väg är Xi Jinpings slogan ”den kinesiska drömmen” central. Han myntade denna abstrakta fras i november 2012, och i juni i år gjorde den statliga nyhetsbyrån Xinhua ett försök att närmare beskriva dess innebörd. Drömmen kokas ner till definitionen ”ett blomstrande land, en återupplivad nation och ett lyckligt folk” som redan fått Kina att slå in på en ”renässans av sin forna glans”. För att få landet att blomstra och folket bli lyckligt innefattar Xis dröm två ekonomiska målsättningar: att fördubbla 2010 års BNP per capita samt att skapa ett ”relativt välmående” samhälle till år 2020.

Kina upplever nu dock sin lägsta tillväxt sedan slutet av 1990-talet. För årets andra kvartal rapporterades en ökning av BNP med 7 procent; många analytiker menade att siffran egentligen är lägre än så. Ytterligare oro uppstod i mitten av augusti då Kina plötsligt devalverade sin valuta med 1,9 procent mot dollarn. Centralbanken bedyrade att det var en engångsföreteelse, men devalveringen fortsatte även de kommande två dagarna och utgjorde yuanens största rörelse på två årtionden. Syftet var att sparka igång exportsektorn som minskade med 8,3 procent i juli. Investmentbanken JP Morgan varnade genast för riskerna med ett regionalt valutakrig.

Även om Kina med sin stagnerande tillväxt skulle fördubbla BNP till år 2020, vore det ingen garant för regimens ekonomiska trovärdighet. Få länder har högre gini-koefficient (mått för ojämlikhet) än Kina, och även medelklassen blev under sommaren varse hur den kinesiska drömmen står och faller med plötsliga statliga initiativ. Fram till juni i år hade Shanghaibörsen – tack vare myndigheternas uppmuntran – mer än fördubblat sitt värde på bara ett år. Men sedan föll index med nästan en tredjedel på mindre än en månad.

Över 3 000 miljarder kronor i marknadsvärde försvann, och för att hindra ytterligare fall stoppades handeln i tusentals aktier samtidigt som myndigheterna genomförde en rad stödköp och ekonomiska stimulanser. Man ställde också in flera planerade börsintroduktioner och förbjöd större innehavare att alls sälja aktier på ett halvår. Detta innebar tillfällig lättnad, men i augusti tilltog oron och under Kinas egen ”Black Monday”, den 24 augusti, rasade börsen i Shanghai med 8,5 procent vilket var det största tappet sedan 2007 och även innebar en utradering av hela årets uppgång.

Denna gång stod myndigheterna handfallna och även inhemska analytiker varnade för att marknaden gått in i ett nytt kritiskt skede utan lösning i sikte. Myndigheternas regleringar har inte bara varit verkningslösa, utan också låst kapital för otaliga inhemska sparare och skrämt iväg utländska fondförvaltare. Jämförelser har gjorts mellan Kinas marknad och låten ”Hotel California” av The Eagles: ”You can check out any time you like, but you can never leave.”

Den kinesiska drömmens delmål om att återuppliva nationen är ännu mindre konkret. Enligt Xinhua gäller det här att ”bygga ett modernt socialistland som är blomstrande, starkt, demokratiskt, kulturellt framstående och harmoniskt till mitten av detta århundrade”. Nyhetsbyrån erbjuder dock ingen förklaring till vad som sker med etniska minoriteter, demokratiförespråkare, journalister, människorättsadvokater, bloggare eller mindre länder i Sydkinesiska havet som inte delar Xi Jinpings världsbild.