den polske utrikesministern, Radek Sikorski, ingick tidigare i en regering ledd av premiärminister Jaroslaw Kaczynski och hans tvillingbror och president, Lech, en ståndaktigt nationalistisk politiker vars ogillande av Tyskland bara kunde jämföras med hans avsky för Polens andra historiska vedersakare, Ryssland.

När Sikorski, i Berlin i november 2011, reste sig för att tala om ämnet tysk makt var det därför inte många som förväntade sig att få höra det slående uttalande som följde.

”Jag kommer förmodligen att vara den förste polske utrikesministern i historien som säger det”, sade han, ”men så här är det: jag fruktar den tyska makten mindre än jag börjar frukta dess inaktivitet. Ni har blivit Europas oumbärliga nation.”

Medan avgörande parlamentsval i september närmar sig våndas Europa över hur man ska hantera ett fenomen som frammanar den europeiska historiens värsta spöken: Tysklands dominans.

På gatorna i Sydeuropa, där ekonomier har kraschat och arbetslösheten skjutit i höjden, beskylls den tyska höger-mittenkanslern Angela Merkel för att förvandla eurozonens kris till en depression, då hennes regering ses som arkitekten bakom en åtstramningspolitik som har medfört misär för miljoner.

På demonstranternas plakat avbildas Europas mäktigaste politiker vanemässigt i nazistisk uniform.

i decennier har tyskland varit EU:s good guy, en garant för europeisk enighet som också svarat för stöd till fattigare nationer. När Europa reste sig ur askan efter andra världskriget okade Västtyskland ihop sig med Frankrike och accepterade de stora utgifterna för europeisk integration som en del av priset för sin internationella rehabilitering. Tyskland må ha varit blockets största ekonomi och dess största nettobidragare, men öppet ledarskap var tabu. Ordet ”ledarskap” har trots allt besvärande konnotationer i tysk översättning: ”führern”.

Bakom scenen var det fransk-tyska tandemspannet ofta en skakig konstruktion. De två nationerna skiljer sig åt inte bara kulturellt utan även politiskt. I Frankrike är maktutövningen starkt centraliserad, medan den i Tyskland är rotad i federala strukturer, med betydande makt förlagd till landets regionala myndigheter. Men ironiskt nog visade sig denna kontrast vara en av de varaktiga styrkorna i den fransk-tyska alliansen: om dessa två högst olika länder kunde nå samförstånd i en fråga, var det vanligen en solid grund för resten av EU.

Berlinmurens fall blev emellertid en vattendelare. Över en natt fick Västtyskland, vars befolkning var ungefär lika stor som Frankrikes, runt 20 miljoner fler människor än sin västliga granne. Tyskland krävde och fick till slut (genom Niceavtalet 2001) ett nytt röstsystem i EU som återspeglade befolkningsstorlek, varigenom man fick mer att säga till om än de tre andra största EU-staterna: Frankrike, Storbritannien och Italien. Denna förändring var så kontroversiell, även när den avtalades för över ett decennium sedan, att dess genomförande sköts upp till 2014.

Samtidigt som Tyskland började stiga fram och hävda sig gjorde återföreningen att man var mindre villig att stå för notan inom EU. Förklaringen kan sökas i det faktum att landets skattebetalare redan var hårt trängda, efter att ha absorberat det kommunistiska Östtyskland till en kostnad som uppskattats till omkring 1,3 biljoner euro. När Helmut Kohl avgick som kansler 1998 kom en ny generation till makten, mindre hemsökt av skuldkänslor från nazitiden. Först Gerhard Schröder och sedan Merkel satte punkt för en epok när Tysklands europeiska reflex var att öppna plånboken. Ett halvt århundrade efter andra världskriget var en del av Schröders projekt att förvandla Tyskland till ett normalt och därmed nyktert beräknande EU-land. Även om Tysklands ekonomi hade det kämpigt vid det senaste decenniets början, lyckades Tysklands formidabla exportmaskineri spotta i gång, för att därefter lägga i överväxeln och lämna sina rivaler i eurozoner bakom sig.

Efterhand som Frankrike kommit på efterkälken ekonomiskt har den fransk-tyska relationen blivit alltmer osymmetrisk. Den förre franske presidenten, Nicolas Sarkozy, hade inte mycket gemensamt med Merkel på det personliga planet, men ansträngde sig hårt för att hålla henne på sin sida. I kontrast till det har François Hollande, Sarkozys efterträdare, uppvaktat sydeuropeiska ledare för att bilda en motvikt mot den tyska makten snarare än att försöka påverka hur den utövas.

Det har inte varit någon framgång.

andra stora länder har ingen möjlighet att konkurrera med Tysklands centrala roll i EU, ekonomiskt – och nu även geografiskt, efter blockets utvidgningar 2004 och 2007. Italien och Spanien har försvagats ekonomiskt genom krisen i eurozonen. Storbritannien har marginaliserat sig själv genom sin interna debatt om att lämna EU helt. Och medan Polen har börjat uppträda som en europeisk makt, förblir landet utanför euron.

Den europeiska maktbalansens förskjutning mot Berlin förklarar till stor del förloppet i eurozonens kris. Åtgärder för att lösa krisen kom först vid en tid när det passade den tyska politiken. Tysklands väljare, med betalningen för Tysklands återförening i färskt minne, var särskilt motvilliga att ta på sig bördan att rädda Grekland. Det förklarar Merkels tuffa hållning, hennes beslutsamhet att påtvinga de sydeuropeiska länderna reformer, insisterande på strikta villkor för eventuella räddningspaket och beredskap till eftergifter först i sista minuten, när händelseutvecklingen såg ut att kunna gå överstyr.

För en stor del av Europa framstod detta kanske som handlingsförlamning. Men från Berlins horisont var det en form av ledarskap. Och det visade sig populärt bland de tyska väljarna. I efterspelet till en finanskris som har gjort det nästan omöjligt för europeiska ledare att bli omvalda, har Merkel behållit höga siffror i opinionsundersökningarna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I det tysta har hon omdefinierat Tysklands roll i Europas mitt genom att komplettera det fransk-tyska samförståndet med en skiftande serie allianser. Medan hon har försökt räta ut fnurror på tråden med Paris har hon också satsat mycket på sina relationer till Warszawa. Tidigare i år bjöd hon in Storbritanniens premiärminister, David Cameron med familj, till sin tillflyktsort utanför Berlin, för att klargöra att hon vill att de atlantiska och frimarknadsvänliga britterna ska stanna kvar i EU.

bortsett från utrikespolitiken – där Frankrike och Storbritannien förblir de två dominerande staterna – är det inte mycket i EU som beslutas mot Tysklands vilja. Precis som hon söndrar och härskar i sin koalitionsregering på hemmaplan – där hon undantagslöst får som hon vill bakom kulisserna – hanterar Merkel Europeiska rådet utan synliga maktdemonstrationer.

Detta lågmälda men effektiva manövrerande är ett signum för Merkels politiska stil, men det är osannolikt att en annan regering skulle bete sig på ett radikalt annorlunda sätt. Det är en taktik som återspeglar det råd som kom från hennes politiska motståndare Gerhard Schröder, före detta kansler för de tyska socialdemokraterna. I en intervju nyligen hävdade han att ”Tyskland, genom sin ekonomiska makt och politiska betydelse, just nu är bestämt att ta ledningen inom EU”, bara för att raskt tillägga att ”Tyskland kan bara leda Europa på samma sätt som piggsvin parar sig”.

På frågan hur det gick till svarade han: ”Mycket försiktigt.”