Sveriges och Finlands samförståndsavtal med Turkiet, undertecknat i Madrid den 28 juni, om de två ländernas kandidatstatus för medlemskap i Nato ser vid första anblicken ut som ett finurligt diplomatiskt aktstycke, som formellt lägger förpliktelser på alla tre parter men som samtidigt är tillräckligt vagt skrivet för att ge utrymme för olika tolkningar.

Men det är bara vid en första anblick. Tittar man närmare på avtalet finns visserligen de vaga skrivningarna där, men förpliktelserna som listas åläggs i praktiken enbart Stockholm och Helsingfors och har formen av en checklista. Och denna checklista ger Ankara tydligt företräde i tolkningarna.

”Den vaga och diplomatiskt habila delen av avtalet återfinns i paragraferna 4 och 5.”

Den vaga och diplomatiskt habila delen av avtalet återfinns i paragraferna 4 och 5. Dessa förtjänar att återges i sin helhet idokumentets, i skrivande stund (29 juni) än så länge, endaofficiella språkversion, den engelska, som finns på såväl Natos som den svenska regeringens hemsidor:

”4. As prospective NATO Allies, Finland and Sweden extend their full support to Türkiye against threats to its national security. To that effect, Finland and Sweden will not provide support to YPG/PYD, and the organisation described as FETÖ in Türkiye. Türkiye also extends its full support to Finland and Sweden against threats to their national security. Finland and Sweden reject and condemn terrorism in all its forms and manifestations, in the strongest terms. Finland and Sweden unambiguously condemn all terrorist organisations perpetrating attacks against Türkiye, and express their deepest solidarity with Türkiye and the families of the victims.

5. Finland and Sweden confirm that the PKK is a proscribed terrorist organisation. Finland and Sweden commit to prevent activities of the PKK and all other terrorist organisations and their extensions, as well as activities by individuals in affiliated and inspired groups or networks linked to these terrorist organisations. Türkiye, Finland and Sweden have agreed to step up cooperation to prevent the activities of these terrorist groups. Finland and Sweden reject the goals of these terrorist organisations.”

Paragraf 4 handlar alltså om att Sverige och Finland till fullo stöder Turkiet vad gäller hot mot dess nationella säkerhet. Och i detta sammanhang, eller som en följd därav, åtar sig de två länderna att inte stödja den syriskkurdiska organisationen YPG/PYD. Och inte heller den entristiska, islamistiska religiösa organisationen och sekten under predikanten Fetullah Gülen, Gülenrörelsen, som i Turkiet sedan december 2014 i rättsliga sammanhang går under akronymen FETÖ, så som en förkortning av ”Fetullahçı Terör Örgütü” – ”Den fetullahistiska terrororganisationen”, och samtidigt är en anspelning på rörelsens ledares namndiminutiv, ”Feto”. (Jämför med PKK-ledaren Abdullah Öcalan, som av sina anhängare omtalas som ”Apo”.)

Dock omnämns inte uttryckligen de tre organisationerna som terroristorganisationer, till skillnad från hur PKK omnämns under punkt 5. Och det framgår också av den andra meningen att Sverige och Finland inte skall stödja dessa tre organisationer i den mån eller i de sammanhang där de utgör ett hot mot Turkiets nationella säkerhet. Samtidigt omnämns i mening fyra i samma paragraf att Sverige och Finland tillbakavisar och fördömer alla former av terrorism.

Redan tidigare har Turkiet haft svårt att få gehör i sina avtal såväl med USA som med Ryssland, vilket för övrigt inte ens rubricerar PKK som en terroristorganisation, att få YPG/PYD att uttryckligen omnämnas som terrororganisationer.

Betecknande nog sade statsminister Magdalena Andersson dagen efter avtalets ingående att dessa formuleringar om YPG/PYD, som ju hennes parti i en överenskommelse från november 2021 med den politiska vilden Amineh Kakabaveh, utfäst sig att stödja, handlade om ”Turkiets inre säkerhet och att Sverige inte ska stödja på ett sådant sätt så att det ska hota den. Det gör vi inte i dag heller”. Det betyder å sin sida, att Sverige anser sig kunna stödja organisationerna så länge som Turkiets inre säkerhet inte hotas. 

Men på turkiskt håll, i den regeringsvänliga pressen, har rubrikerna varit att Sverige åtagit sig att inte alls stötta”terrororganisationen PKK/YPG”. Här tar man givetvis fasta på dels att PKK och YPG alltid omnämns tillsammans på detta sätt av Ankara, dels att Madrid-avtalets paragraf 6 talar om att Sverige och Finland förbinder sig att ”förhindra PKK:s och alla andra terrororganisationers och deras förlängningars” aktiviteter, samt aktiviteter av ”individer inom grupper som har förbindelser med och inspireras av dessa grupper eller av nätverk som är sammanknutna med dessa terrororganisationer”.

Därtill har också externa kommentatorer framhållit det från turkiskt håll framgångsrika genombrottet att ”FETÖ” omnämns som en terroristorganisation i ett internationellt dokument och detta dessutom i Nato-sammanhang. Den turkiska tolkningen är alltså att paragraf 4 i avtalet innebär att också de organisationer som där nämns utpekas som terrorister. Att det handlar om ett Nato-dokument anses av Turkiet kunna binda domstolar i USA framöver, när det gäller bedömningen av Fetullahrörelsens närvaro där, då Gülen sedan 1999 befinner sig i självvald exil i Pennsylvania.

Så här långt rymmer Madridavtalet skrivningar som respektive part kan tolka så som det passar dem och deras tidigare hållningar.

Men i den andra avdelningen – paragraf 8 – anger avtalet sju konkreta och i punktform beskrivna steg, vilka enligt den formella skrivningen alla tre länderna har förbundit sig att ta, men som i realiteten är en checklista med turkiska krav på Finland och Sverige.

Enligt den första punkten ska de tre länderna etablera en gemensam strukturerad dialog och en samarbetsmekanism på alla statliga nivåer för att förstärka sitt samarbete kring terrorismbekämpning och organiserad brottslighet.

Därefter åtar sig i punkterna 8:2, 8:3, 8:4, 8:6 och 8:7 Sverige och Finland att uppfylla ett antal turkiska krav, utan att Turkiet behöver göra något motsvarande. Det är sådant som att ändra sina lagar om terrorbekämpning (8:2), möta Turkiets krav på utlämningar och i det sammanhanget också etablera bilaterala legala ramar för att underlätta utlämningar (8:3), att granska och förhindra finansierings- och rekryteringsaktiviteter från PKK:s sida inklusive ”alla andra terroristorganisationer och deras förlängningar” med mera i enlighet med paragraf 5 (8:4) samt att underlätta vapenexport från Sverige och Finland till Natos medlemsländer (8:6).

Den enda punkt som ser ut som ett ömsesidigt åtagande mellan de tre länderna är 8:5, men det är en chimär och en uppenbar tankelapsus i det säkerligen hastigt tillkomna dokumentet. Av 8:5 framgår att: ”Türkiye, Finland and Sweden commit to fight disinformation, and prevent their domestic laws from being abused for the benefit or promotion of terrorist organisations, including through activities that incite violence against Türkiye.”

Att Turkiet visavi Sverige och Finland skulle åta sig att förhindra att Turkiets lagar används för att missbrukas i syfte att främja terroristorganisationer, inklusive aktiviteter som uppmuntrar till våldsanvändning gentemot Turkiet, är givetvis en absurditet. Turkiet finns här uppenbarligen mest för syns skull, och för att mildra listans karaktär av ensidiga svenska och finländska åtaganden med i en i sammanhanget orimlig/meningslös skrivning. Likväl är punkten väsentlig,eftersom Sverige och Finland åtar sig att begränsa yttrandefriheten i respektive land i enlighet med de rekvisit som framhålls.

Således kan man säga att samtliga sju punkter om konkreta steg i avtalets andra del handlar om förpliktelser för Finland och Sverige. Ännu tydligare blir det under paragraf 9 i avtalet, som gäller hur Sveriges och Finlands åtaganden ska följas upp:

“9. For the implementation of these steps, Turkiye, Finland and Sweden will establish a Permanent Joint Mechanism, with the participation of experts from the Ministries of Foreign Affairs , Interior, and Justice, as well as Intelligence Services and Security Institutions.”

Att den här delen av Madrid-avtalet har formen av en checklista är betydelsefullt. Punkterna med konkreta åtaganden begränsar verkansradien för de avsiktliga vagheterna i paragraferna 4 och 5. Dessutom ger dessa åtaganden från Stockholms och Helsingfors sida Ankara möjlighet att agera visavi Finland och Sverige så som EU-länderna, och däribland givetvis också Sverige, har kunnat agera gentemot Turkiet i samband med förhandlingarna om Turkiets EU-medlemskap.

Här har man från EU:s sida varit tydlig med att medlemskapskraven visavi Turkiet egentligen inte är förhandlingar, utan en checklista över ifall Ankara har levt upp till kraven på medlemskap inom de olika kapitlen av Unionens regelverk (acquis de l’Union). Härutöver har också EU-länderna formulerat kravet att det inte räcker med att lagar och regelverk i Turkiet har ändrats, utan de har även, och det har mötts med stor irritation från den turkiska sidan, ställt krav på att följa upp den konkreta efterlevnaden av den ändrade lagstiftningen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är mycket sannolikt att Ankara kommer att agera på motsvarande sätt visavi Stockholm och Helsingfors när det gäller Sveriges och Finlands uppfyllande av de åtaganden som paragraf 8 i Madrid-avtalet anger. Vissa svenska bedömares kommentarer om att Turkiet inte kommer att trilskas vidare förefaller i detta perspektiv som oinitierade.

Med det konstaterandet kan man säga att det är nu som de de egentliga förhandlingarna med den turkiska sidan börjar, efter att Ankara med Madridavtalet i ryggen gått med på att ”support at the 2022 Madrid Summit the invitation of Finland and Sweden to become members of NATO”, som avtalets sista mening lyder. Detta torde också vara förklaringen till attTurkiet valde att ställa sig bakom de svenska och finländska ansökningarna. På ansökande länder kan man, med ett avtal i handen, ställa tydligare krav.

Eftersom det förefaller som att de flesta av de krav som Turkiet riktar redan uppfylls av Finland, kommer sannolikt Sverige att befinna sig i fokus för den turkiska prövningen om avtalets krav på kandidatländerna.

Innan den turkiska regeringen, oaktat vilken det blir framöver, går till parlamentet med ett förslag om att godkänna Sveriges medlemskap, kommer den att begära att den gemensamma ”mekanismen” ger grönt ljus beträffande åtagandena som Sverige har förbundit sig att till. Också den turkiska oppositionen, som redan kritiserar president Erdoğan för att inte ha ställt tuffare krav på Sverige och Finland i Madrid, kommer att kräva detta oavsett om den är i regeringsställning eller ej.

För Sveriges del blir detta inte en enkel process. Det är mycket möjligt att det blir en annan svensk regering än den som Andersson leder som kommer att behöva uppfylla de villkor som Ankara fått med i avtalet. Frågan blir då också i vilken grad de svenska eftergifterna visavi Turkiet har förankrats inom oppositionspartierna och i förlängningen om de kommer att kunna förankras i riksdagen framöver.

Att den svenska medlemskapsansökan har påskyndats på det sätt som har skett under de senaste månaderna, av ett regeringsparti som bara för en kort tid sedan hävdade att den svenska alliansfriheten var skriven i sten och att en Natoansökan ytterligare skulle destabilisera Europas säkerhet efter Rysslands angreppskrig på Ukraina, men som sedan drivit processen för att eliminera den som en valfråga, har i sig varit demokratiskt bekymmersamt, för att uttrycka det milt.

Än värre är att samma minoritetsregering nu också lagt en börda på framtiden och på sina motståndare i politiska partier som den sannolikt har hållit utanför förhandlingsprocessen.