Mycket av det vi får av information från Indien om landets politiska utveckling är filtrerat genom västorienterade medier, liberala oppositionella och demokratiobservatörer. I denna version står premiärminister Narendra Modi och hans regering för ett dramatiskt demokratiskt förfall med tydliga antiliberala och auktoritära drag.

Samtidigt åtnjuter Narendra Modi och hans parti BJP stor popularitet i hemlandet och då i synnerhet Modi själv. Partiet fick solida 31 procents stöd i valet 2014, vilket ökade till 37 procent i valet 2019. Detta är påfallande bra, eftersom indiska väljare har haft en benägenhet att rösta ned sittande regeringar såväl på nationell som delstatlig nivå. Uppslutningen bakom Modi är emellertid långt större. I en mätning från Morning Consults i maj 2023 ansåg 76 procent av de tillfrågade att han gör ett bra jobb. En omfattande mätning från Local Circles med 64 000 svarande, genomförd ett år tidigare, gav honom 67 procents positiva svar. Andra mätningar har givit liknande resultat.

”Modis och BJP:s dominans i medierna, och i synnerhet de sociala medierna, var av central betydelse för valresultatet.”

Ett slående resultat var när Pew Research Center i februari och mars 2017 kom fram till att hela 88 procent gillade honom – slående, eftersom detta bara var månader efter den så kallade demonetariseringen då 500- och 1 000-rupiesedlarna drogs in med fyra timmars varsel och all småhandel gick i stå i flera dagar. Ändå förblev Modi en populär ledare – i ett land som för det mesta har föga gott att säga om sina politiker.

Som ett första steg i att förstå Modis popularitet föreslår jag att man ska betrakta hans dragningskraft genom en lins av vad jag kallar hans fyra avatarer. Med avatar avses här en aspekt eller framtoning som existerar parallellt med andra aspekter eller framtoningar – och delvis i inbördes kontrast. De fyra avatarerna är Modi som verkställande direktör, Modi som väktare, Modi som andlig hinduisk ledare och Mody som landbygdspatron. Dessa fyra avatarer betonas olika utifrån behov.

Allra först måste vi inse vilken roll som Modi spelar i valkampanjerna. Dessa har alltid varit starkt personorienterade i Indien, men det hela fick en ny intensitet med Modi inför valet 2014. Ett central slagord den gången var Abki bar Modi sarkar: den här gången är det dags för en Modi­regering. Han kallades Hindu hriday samrat, kejsare av hinduernas hjärta, och Vikas purush, Utvecklingsmannen. I boken The New BJP går journalisten Nalin Mehta igenom BJP:s kommunikation i sociala medier och det visar sig att ”Modi” är ordet som används mest, mer än”BJP”.

Hans dominans i sociala medier belyser hans första avatar, den teknikfokuserade och affärsorienterade ledaren, den framåtblickande politikern som lovade utveckling, vikas, och som skulle göra om Indien efter the Gujarat model. Kom ihåg att Modi, när han valdes till premiärminister 2014, hade varit chefsminister i Gujarat ända sedan 2001. Vid den tidpunkten kunde Gujarat skryta med en högre tillväxttakt i ekonomin än alla andra delstater och hade en betydande industrisektor.

Delstaten klarade sig väl vad många indikatorer beträffade, men gjorde mindre väl ifrån sig när det gällde indikatorer som hade med sociala förhållanden att göra.Trots den goda ekonomiska utvecklingen ökade de sociala skillnaderna; barn från underprivilegierade familjer fick otillräckligt med skolgång och sjukvård; många levde utan rent dricksvatten, och så vidare. ­Detta var emellertid förhållanden som Modi och BJP lyckades marginalisera i den politiska debatten.

Modis och BJP:s dominans i medierna, och i synnerhet de sociala medierna, var av central betydelse för valresultatet, påpekar statsvetaren Christoph Jaffrelot i Modi’s India. Modi var en av de allra första politikerna i Indien som började nyttja sociala medier. Han experimenterade med Google+, Hangout, blev aktiv på Twitter och använde hologram i stor utsträckning. Med hjälp av hologrammen var han ”på plats” i långt fler byar och små­orter än politiker vanligtvis klarade av och han förde den nya tiden till avlägsna platser och fattigkvarter. Jaffrelot kallar det high tech-populism. Modis främsta rival, Rahul Gandhi, kom igång på Twitter först flera år senare.

Bilden av Modi som skapades i sociala medier­ var en helt annan än bilden av Modi efter massmorden på muslimer i det av honom ledda Gujarat 2002. Att han blev det nya Indiens hopp berodde på en skarpt utformad kampanj som leddes av en liten grupp teknikentreprenörer och marknadsförare och den internationella kommunikationsbyrån APCO. Kampanjen kostade mer pengar än någon tidigare hade gjort och den ägde i hög grad rum vid sidan om BJP:s egen medieorganisation. Den gav Modi direktkontakt med väljarna.

Så är det fortfarande. BJP har en solid dominans i medierna, vilket också har påtagligt negativa sidor. På sociala medier har inte minst trollande blivit ett vanligt vapen mot meningsmotståndare. Detta praktiseras särskilt av de stora så kallade trollfabrikerna i den stora hindunationalistiska ”ekologin”.

Medieforskaren Sahan Udupa använder uttrycket gaali culture, smädelser, om fenomenet, men också fun, en metapraktik som innefattar skilda aktiviteter såsom sökande på internet efter information och bilder som kan missbrukas, underhållande och ofta kränkande åsiktsyttringar på sociala medier och tät sammanhållning i den egna gruppen. Det är inte olikt den Kill the normies-kultur som har utvecklats på Chan4 och liknande platser i väst: ett uttryck för upprors­behov hos unga män och en del kvinnor, fastän den indiska versionen används i politiska syften. Därtill kommer BJP:s dominans i elektroniska medier och lokala nyhetskällor, tv-kanaler och lokalspråkliga tidningar, vilken har uppstått genom uppköp, styrning genom annonspengar och ett missbrukat regelverk.

Under den första perioden vid makten gick inte ekonomin så bra och 2018 var det en reell möjlighet att BJP skulle förlora makten. Men så inträffade en självmordsaktion i Pulwama i närheten av Kashmir i februari 2019 där 46 polismän dödades. Som motaktion flög indiska plan över gränsen till Pakistan och bombade vad de kallade ett terroristläger. Troligtvis släppte de bara bomberna på en bergs­sida. Men avsikten var tydlig. Det var det första flygangreppet över gränsen sedan kriget 1971 och Modi sände en tydlig signal till sina väljare om att vara beredd att använda makt för att försvara landet.

Omedelbartt därefter började BJP kalla Modi chowkidar, väktaren. Andra kallade sig också väktare på Twitter och i andra sociala medier, men det var Modi som var chefsväktaren och detta blev centralt i uppslutningen bakom honom under uppmarschen mot valet två månader senare. Tanken att någon ville landet illa stimulerade starka nationella känslor. Jämfört med andra länder råder också ”extraordinära nationella känslor bland indier” (Stimson Centre 2022). Hela 90 procent anser att Indien är ett bättre land än de flesta andra och två av tre tycker illa om Pakistan.

Som alla andra statsledare inser Modi att angrepp på landet utifrån ger ökad uppslutning inåt och det har utnyttjats av BJP:s kommunikationsapparat. De senaste åren har dock Kinas territoriella anspråk skapat huvudbry för Modi och används flitigt av oppositionen för att kritisera honom. Men det är ett fåtal som tror att Modi inte skulle vara en god försvarare av landet. Han har hög trovärdighet som nationalist och väktare.

Detta är förbundet med Modis tredje avatar som hindunationalist och hinduisk ledare.

Modi omger sig med hinduiska symboler. Han klär sig gärna i traditionell symbolisk stil, besöker tempel, främjar yoga, lyssnar till andliga hinduiska ledare och ger sig av på personlig pilgrimsfärd till Himalaya. Han kritiserar andra religioner i ringa utsträckning utan berömmer först och främst hinduismen.Typiskt nog gav han namnet Shiv Shakti Point åt den plats på månen där den indiska raketeten landade i augusti 2023. Shiv Shakti, Shivas kraft.

Bland de medel han använder för att främja hinduismen återfinns även statliga åtgärder. Han har bidragit till att bygget av det stora templet i Ayodhya har kommit igång och själv lagt grundstenen; han förestod den kontroversiella utbyggnanden av en korridor som skulle förbinda ett Shivatempel i Varanasi med floden Ganges, och han är självklart själv vald från Varanasi – den främsta av hinduernas heliga städer. Under loppet av hans regeringstid har Yogi Adityanath utsetts (inte valts) till chefsminister i den största indiska delstaten Uttar Pradesh.

Yogi Adityanath leder en förhållandevis aggressiv hinduisk sekt. Modi har också bidragit till framgångar i stadsförnyelseprojekten runt de heliga städerna Vrindavan och Mathura, som bägge förknippas med guden Krishna. Han har också bidragit till den moderna mytbildningen om det hinduiska Indien som en av världens största och tidigaste civilisationer, bland annat genom att kalla (det förislamska) Indien för demokratins mor och Viswaguru, en guru för världen. I september 2023 uttryckte han som sin vilja att landet ska kallas Bharat snarare än Indien.

Han har gett ut två diktsamlingar och en bok om sina inre samtal med gudinnan. Två aspekter är intressanta här. I dessa poetiska texter förekommer inga andra gestalter än Modi själv och gudinnan han talar med, folket är blott på plats som en odifferentierad massa. Hans mandat som ledare kommer inte från denna massa, även om han vill den väl. Mandatet kommer från hans himmelska moder och hans samtal med henne handlar om hans uppgift och plats i universum. Han framstår som en andlig sökare som vill vinna insikt genom att vara en ledare, en kung som är en sökare (en rajarshi).

Hinduer är bekanta med andra sådana – bland annat var mahatma Gandhi själv en sökare som också var ledare – och det gör att Modi framstår som suverän, oberoende av folket, men ändå en som tar avstånd från beundran och hyllningar, och framförallt en som ser och begriper samhället och världen genom hinduiska glasögon och hinduiska begrepp.

Den framgångsrika kopplingen mellan de två avatarerna rajarshi och vd, mellan den politiska hinduismen och företagsledaren, är vad forskaren Ravinder Kaur i Brand India kallar Hindutva 2.0. Medan den traditionella hindutva-ideologin (det vill säga politisk hinduism) var inåtvänd och självtillräcklig, ofta xenofobisk, är den nya hindutva-ideologin kopplad till föreställningar om kapitalism, ekonomisk framgång och konsumtionsekonomi.

Men hindunationalismen har också en fulare sida, en klassisk populistisk vilja att offra sårbara minoriteter. Modi klär sig aldrig i muslimska kläder eller smyckar sig med muslimska symboler som är vanligt bland politiker i Indien och han besöker inte moskéer. Han främjar politiska projekt som anses antimuslimska, så som Citizens Amendment Act som ger medborgarskap till människor från grannländerna ifall de inte är muslimer, liksom ändringen i Kashmirs status. Av hans 78 ministrar (cabinet ministers och ministers of state) är ingen muslim, och han ingriper sällan mot upplopp som riktar sig mot muslimer som upploppen i Delhi 2020. Han är ledaren, men inte för alla medborgare. Politiskt har han offrat stödet från muslimer och i praktisk politik kanske också från grupper som de sekulära, de kristna och en del andra.

Anustup Basu skriver i Hindutva as Political Monotheism att det i utkanten av den breda hindu­nationalistiska ekologins finns en brinnande aggressiv energi som yttrar sig i form av brutalitet mot muslimer, vissa lågkastiga grupper och andra ”antinationella”. Modi bidrar med talande tystnad.

Allt detta är likafullt inte nog för att förklara den stora uppslutningen bakom Modi. Därut­över ägnar han sig i likhet med många andra politiker i Indien åt en mycket handgriplig verksamhet, nämligen välfärdspopulism.

Modis fjärde avatar är som fader, som beskyddar, vägleder och tar vara på sina anhöriga. Detta är något som alla indiska politiker ägnar sig åt. De är patroner gentemot sina klienter och förhållandet till den svage och sökande styrs av urgamla kulturella konventioner. För Modis del yttrar sig detta på två sätt. Det ena är Mann ki bat, hans kommunikationsmässiga genidrag. I dessa månatliga radioprogram på 30-40 minuter talar han litet om rege­ringens avsikter och litet om demokrati. Han gratulerar folk vid religiösa högtider och citerar brev som folk har skickat till honom. Då nämner han avsändaren vid namn, talar om var vederbörande bor och vad vederbörande har skrivit.

I dessa radioprogram talar han aldrig om kontroversiella frågor och aldrig om partipolitik, inte heller om andra politiker eller någon av sina ministrar. Där finns bara Modi och enskilda människor där ute, vanliga människor. Ingen däremellan. Här finns bara den vise by- eller landsledaren, som vägleder och som talar om vikten av hygien, av att gå i skolan och av att avstå från alkohol och narkotika, liksom om nyttan med yoga, det fina med demokrati, att vi ska vara stolta över vetenskapsmännen och vetenskapskvinnorna och att vi måste stödja de handikappade. Den här lågteknologiska kommunikationen berör människor i byarna på ett ganska annorlunda sätt än hans Twitterinlägg och hans NaMo-app.

Det andra sätt på vilket hans välfärdspopulism kommer till uttryck är utdelning av pengar. Regeringarna, både den nationella och delstatsregeringarna, har en rad välfärdsprogram: det kan röra sig om pensionssystem, bidrag till skolbarn, bidrag till jordbruksförbättring, byggande av toaletter och så vidare. Många nya program har namn som hänvisar till premiärministern. Den här sortens program har existerat i flera decennier, men tidigare försvann mycket av pengarna på vägen ned i fickorna på olika mellanhänder. Genom införandet av id-kort och upprättande av bankkonton för praktiskt taget alla vuxna indier kommer pengarna oavkortade in på kontot. Detta bidrar i hög grad till att regeringen uppfattas som icke-korrupt. (Korruption finns fortfarande men på andra nivåer. Det är speciellt vid tilldelning av licenser, tillstånd och kontrakt som näringslivet bidrar till finansieringen av det politiska livet och då särskilt regeringspartierna.)

Journalisten Nalin Mehta har emellertid visat i The New BJP att detta är partikularism förklädd till universalism. Programmen är till
för alla som uppfyller vissa kriterier, men den faktiska tilldelningen sker med hjälp av rekommendationer som tar hänsyn till den enskilde mottagarens politiska inställning. Mottagarna uppmuntras också att delta i offentliga möten och för­eningar som är knutna till regeringspartiet.

Modi framstår på olika sätt i de olika kommunikationskanalerna. På offentliga möten är han retoriker – sarkastisk, rolig och mycket duktig och övertygande. I radioprogrammen är han lågmäld och vänlig. Han är högteknologisk och han är lågteknologisk. Han är landsfader och han är BJP-politiker.

För att förstå Modis genomslag måste vi känna till landets politiska kultur och folket han vänder sig till. Det finns en stor litteratur som ger oss diverse ledtrådar, och här ska jag bara lyfta fram ett mindre antal statistiska undersökningar och hoppas att de ska vara tillräckliga för ändamålet.

Uppsalaprofessorn Sten Widmalms Toledoprojekt antyder att indier inte är speciellt toleranta eller speciellt goda demokrater. Bara en fjärdedel av hans respondenter i den centrala delstaten Madhya Pradesh tolererar att samhällets minst gillade grupp (i de tillfrågades ögon) får delta på lika villkor i demokratin: alltså få
ställa upp i val, demonstrera och uttrycka negativa åsikter om landet. Intressant nog var denna uppfattning precis lika stor bland dem som stödde BJP som bland dem som stödde Kongresspartiet.

Det här resultatet stöds av Pew Researchs undersökning av tolerans och segregation i Indien från 2021. Här visade det sig att hela två av tre tycker att andra religiösa samfund är ”mycket annorlunda” än de själva och att någonstans mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av indierna anser det vara viktigt (high priority) att förhindra äktenskap över religiösa skiljelinjer.

Två undersökningar av det demokratiska kynnet är också intressanta. Den ena är State of Democracy in South Asia från 2008, utförd av landets främsta statsvetare. Den andra är en Pew Research-studie från 2017. Bägge visar att indier vill ha demokrati, men att de med demokrati menar åtskilligt men inte en liberal, deliberativ demokrati. De klart flesta (80 procent av de svarande) accepterar ett styre som bygger på experter, militären eller en stark ledare.

Sammanfattningsvis måste vi säga att Modi inte försöker framstå som folklig, inte av folket. Han framstår som folkets ledare, som chef i ett hierarkiskt system. Han skyddar, straffar, vägleder och genomdriver sin vilja. Samtidigt representerar han det nya Indien, det skinande löftet om ekonomisk tillväxt och modernitet. Och ett ständigt mer hinduiskt Indien. Han är allt detta, samtidigt. Han har skilda budskap, skilda kommunikationskanaler och skilda metoder – till skilda publiker. Han är en kameleont, men han har alla färger samtidigt. De finns skilda avatarer av Modi och du kan själv välja vilken du vill se och tro på.

Översättning: PJ Anders Linder