Ett par sekler in i framtiden blir jorden angripen av en mystisk främmande makt. Atomvapen tvingar mänskligheten att gömma sig långt under marken, men tiden är knapp när radioaktiviteten letar sig neråt, om något år tar den sista människan sitt sista andetag.

Världens samlade rymdflotta blir hopplöst utklassad av de människolika utomjordingarnas avancerade farkoster. Men så finner man på Mars en artefakt av gåtfullt ursprung, en avlägsen civilisations teknologi.

Med hopp om att spåra dess hemvist, ett Eden på en främmande planet hundratusentals ljusår bort, rustas det gigantiska gamla japanska slagskeppet Yamato för färden. Sänkt av amerikanerna 1945 har fartyget påträffats när Stilla havet torkat ur och vi får följa de 114 besättningsmän som ger sig av ut i det okända mörkret.

Upplägget för Leiji Matsumotos tv-serie Star Battleship Yamato (1974) ter sig absurt för västerlänningen, men är för japanen fullt rimligt. Egendomligt nog blir det återuppståndna slagskeppet, en av den kejserliga imperialismens klenoder, nu plötsligt en manifestation för kärlek och humanitet i industri- och informationssamhällets kalla tidevarv.

”Född 1938 tog han som pojke förstås starkt intryck av andra världskriget, inte minst av sin far Tsuyoshi, stridspiloten som kom hem förbittrad efter kapitulationen.”

Star Battleship Yamato revolutionerade det psykologiska berättandet för tecknade filmer och serier i stort. De enskilda karaktärerna är till en början förblindade av sina egoistiska motiv, men vartefter kommer de till klarhet om vikten av en gemensam strävan i kärlekens och medmänsklighetens tecken.

Erfarenheten av den svåra förlusten under andra världskriget finns ständigt närvarande, tydligast i form av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och de hundratusentals japaner som fick sätta livet till. I kollektiva minnessekvenser blickar serien också tillbaka på krigets händelser.

Space Battleship Yamato kretsar kring värdet av upprättad heder och självrespekt,­ både de egna och fiendens förluster betraktas som ärofyllda. Självuppoffringar och hjältemod i plikten är berättelsens tydliga dygder. Det rör sig om en rehabilitering av det japanska självanseendet, en historia om att resa sig och kämpa vidare mot en bättre framtid utan att någonsin glömma vem man är och var man kommer ifrån.

Framgången med Space Battleship Yamato gjorde Matsumoto historisk. Från att dylika serier kallats ”tv-manga” [efter ”manga” (”fria bilder”), det japanska ordet för tecknade serier] kom de nu att kallas ”anime” (”animation”), en benämning på en fristående konststil i sin egen rätt.

Med sin förmåga att skapa sammansatta karaktärer och berättelser banade Matsumoto vägen för nya klassiker inom anime, som Hajime Yatates och Yoshiyuki Tominos science fiction-serie Gundam (1979–1980), Hideaki Annos kristna undergångssaga Neon Genesis Evangelion (1995–1996) och inte minst den här i väst så populäre Hayao Miyazakis filmer (Min granne Totoro, Spirited Away med flera), som fick sitt genombrott med den mörka och civilisationskritiska fantasin Nausicaä från Vindarnas dal (1984), tydligt influerad av Matsumotos verk.

Space Battleship Yamato har likheter med senare västerländska rymdoperor som George Lucas film Stjärnornas krig (1977) och Glen Larsons tv-serie Battlestar Galactica (1978–1979). Det är inte bara kampen mot ett ont rymdimperium och slag mellan stjärnflottor som Matsumoto och Lucas har gemensamt, framförallt påminner skeppsroboten Analyzer i Space Battleship Yamato väl mycket om RD-D2 i Stjärnornas krig, till både utseende och roll i handlingen. Matsumotos starka hjältinnor är också rena blåkopior för Lucas rymdprinsessa Leia.

Mormonen Larson började skriva Battlestar Galactica redan på 1960-talet, men temat med ett utomjordiskt angrepp som närapå utplånar människan liksom det ensamma slagskeppets kamp och färd genom rymden för att finna ett avlägset paradis är något vi känner igen i buddisten Matsumotos Space Battleship Yamato, liksom upplägg för hela avsnitt.

Matsumoto lämnade oss nyligen 85 år gammal och betraktas som en av den japanska serietraditionens mästare, belönad med både den kejserliga Uppgående solens orden och franska republikens Art et Lettres för sitt skapande.

Född 1938 tog han som pojke förstås starkt intryck av andra världskriget, inte minst av sin far Tsuyoshi, stridspiloten som kom hem förbittrad efter kapitulationen. Den sorgesamme kaptenen Juzo Okita i Space Battleship Yamato baserades på honom.

Matsumoto började tidigt att rita serier­ och blev publicerad i nationella tidningar redan som 15-åring. Efter gymnasiet klev han på tåget för en enkel resa från hemstaden Kurume i södra Japan till Tokyo för att bli serieskapare på heltid. Där tog den tio år äldre Osamu Tezuka, ”mangans fader”, honom under sina vingar.

Kallad Japans motsvarighet till Walt Disney började den unge Tezuka i slutet av 1940-talet egenhändigt revolutionera den japanska tecknade serien. Det inhemska serieskapandet har sina rötter i den me­deltida sekvenskonsten, men det var under 1800-talets industrialisering som japanerna började teckna egna serier parallellt med västvärlden. Först genom nya tryckfrihetslagar i och med demokratiseringen av landet efter kapitulationen 1945 fullkomligt exploderade den tecknade serien och är idag omåttligt populär bland japaner i alla åldrar.

Tezukas främsta verk är Tetsuwan Atom (1952–1968) eller Astro Boy, som den blev känd som i resten av världen. I början av 1960-talet filmatiserades den också som en banbrytande tv-serie som sågs av uppemot hälften av de japanska hushållen och den blev också mycket populär i USA.

Astro Boy utspelar sig i en framtid där människor och robotar lever sida vid sida. Huvudkaraktären Astro Boy är en kraftfull maskin som skapats av vetenskapsmannen doktor Umatar Tenma i ett försök att ersätta den son som omkom i en bilolycka. Följden blir tragisk. Tenma inser vartefter att hans skapelse inte kan åldras och mogna som ett verkligt barn och förskjuter den därför, trots att robotens elektroniska hjärta sprakar av mer värme och kärlek än någon människas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Astro Boy är mer känd och älskad av japanerna än Disneys Musse Pigg, men just de för mangafigurerna kännetecknande oproportionerligt stora ögonen lånande Tezuka av den amerikanske förebilden.

Matsumoto tog också intryck av författaren Unno Juza som under 1930-talet mycket vågat skrev satiriska romaner om mänsklig expansion i rymden och intergalaktiska krig med udden riktad mot den växande militarismen i hemlandet.

I Japan var Matsumoto också känd för sitt äktenskap med serietecknaren Miyako Maki, ”mamman” till populära Licca-chan, den japanska motsvarigheten till barbiedockan. Han skapade hundratals verk, men det var under 1970-talet han gjorde sitt formativa avtryck med Space Battleship Yamato och ytterligare två tv-serier, på samma vis vackert tecknade med världsrymden som duk.

Matsumotos Space Pirate Captain Harlock (1977–1979) utspelar sig nästa tusen år in i framtiden då utomjordingar som själva mist sin hemplanet gör anspråk på jorden. Det visar sig att de faktiskt har bebott den innan människan kom till världen. Serien kretsar kring frågan om våldets natur och dess begränsade möjligheter till att långsiktigt lösa konflikter.

I Galaxy Express 999 (1977–1981) för Matsumoto oss till en framtid där männi­skan gör sig odödlig genom att för­enas med teknologin. Vi får följa den fattige pojken Tetsuro Hoshino som hoppas på att få åka med den intergalaktiska järnvägen Express 999 till ändhållplatsen Andromedagalaxen där just evigt liv utlovas.

Serien är inspirerad av Kenji Miyazawas sällsamma saga Natt på den galaktiska järnvägen (1927) som handlar om två utsatta och fattiga pojkars andliga resa längs Vintergatan på ett magiskt tåg. Miyazawas grepp att förena det traditionella och moderna samt hans buddistiska sensmoral om att lycka är att leva för andra, går igen i Matsumotos verk där det är den självuppoffrande kärleken som ger livet dess mening och värde.