DEN SOM I dessa tidevarv tillbringar någon tid i lunchrummet på en svensk universitetsinstitution kommer snart att höra litanior om hur slöa dagens studenter är. På skrivningar och i seminarierum gör de allt sämre ifrån sig, och vad det får för konsekvenser för den aktuella institutionens genomströmningssiffror skall vi bara inte tala om. Rör det sig om en humanistisk institution kommer man förr eller senare också att få höra farhågor om hur engelskan breder ut sig. Klarheten i tanken och skönheten i framställningen antas båda bli lidande.

Precis som åsikten att det var bättre förr har en historia som är ungefär lika lång som mänsklighetens reflektion över sina egna villkor verkar lärarskråets uppfattning om studenternas lättja ha en historia lika lång som universitetsv...