Att det i fallet Thomas Mann förvisso ännu är möjligt att kombinera den heltäckande biografin med nedslag i specifika huvudmotiv, är exempelvis Hermann Kurzkes enastående Thomas Mann. Das Leben als Kunstwerk (1999) ett exempel på. Kurzke belyser hur Mann ständigt iscensatte sig själv i en oupphörlig växelverkan mellan konsten och livet. ”Där jag är, är den tyska kulturen”, löd en av hans symtomatiska formler; en självbild värdig en ”Goethes ståthållare på jorden”.

Man kan också, som Åke Leijonhufvud, återknyta till den lika elementära som vitala förbindelsen mellan diktare, text och läsare, genom att skriva en till formatet mer anspråkslös men desto mer innerlig och personlig betraktelse över författarskapet i stort. Kurzkes teman är implicit närvarande även hos Leijonhufvud, även om titeln skvallrar om en helt annan infallsvinkel: Jag är faktiskt humorist. En bok om Thomas Mann. Rubriken är ett citat av Mann själv, tillika en påminnelse om att allvarsamma och svåra ting hos honom gärna får vägas mot och kanske rentav upphävas av den milda ironins och försonande humorns triumf. Denna hållning speglar dessutom de livslånga spänningarna mellan å ena sidan den aristokratiskt intellektuelle och statsmannalike nationaldiktaren, och å den andra ”den lekfulle, skälmaktige, varmt ironiske Thomas Mann”.

I åtta huvudkapitel ägnar sig Leijonhufvud åt personliga och, bör man tillfoga, utpräglat biografiska närläsningar av Manns mest berömda skönlitterära verk, med just humorn som stilmedel och livshållning i brännpunkten. (Manns politiska och kulturkritiska författargärning – imposant även den – ryms inte inom den rubricerade tematiken). I kronologisk ordning återknyter vi här bekantskapen med genombrottsromanen Buddenbrooks – med fokus på Manns finstämda porträtt av den bedårande och levnadsstarka Tony Buddenbrook – och de tre berömda novellerna Tonio Kröger, Döden i Venedig och Mario och trollkarlen. Vidare följer mästerverket och den dialektiska idéromanen Bergtagen, där den bullrigt uppsluppne och Falstaffliknande Pieter Peeperkorns uppdykande i romanens elfte timme åter igen erinrar om humorns balanserande funktion. Och slutligen den väldiga tetralogin Josef och hans bröder, Goetheromanen Lotte i Weimar, den demoniska totalromanen Doktor Faustus samt den porlande pikaresken och svanesången Svindlaren Felix Krulls bekännelser, genom vilken Mann ju verkligen gjort sig förtjänt av epitetet humorist.

Leijonhufvud resonerar om den munterhet ”som förenar och överbryggar också de motstridiga krafterna i hans romangestalters inre”, om den ironi och det ”jämnmodets ideal” (Olle Holmberg) som även i de motivmässigt mörkaste och tyngsta avsnitten hindrar honom från att hemfalla åt tragödens patetik. ”De stora livsfrågorna, vårt förhållande till livet och döden och till sist till Gud låter sig alltså inte besvaras med annat än ett muntert avfärdande”, sammanfattas Manns litterära och andliga credo. En trosövertygelse han delar med Shakespeare, skulle man kunna tillägga, vars gestalter ju förtvivlat larmar och gör sig till på livets tiljor under sin upphovsmans milt ironiska överinseende.

Det är överlag en mycket fin och insiktsfull bok Leijonhufvud har skrivit, även om titeln är en smula missvisande, och inte bara för att de tre ovannämnda novellerna snarare utmärks av sin relativa brist på humor och skämtlynne. I genomgångarna behandlas i lika hög grad den klassiska inre konflikten mellan borgerlighet och konstnärskap, liksom Manns livslånga förmåga att i sina verk maskera och subtilt smussla in sina undertryckta homoerotiska böjelser. Rekapitulationerna av verkens händelseförlopp och de pedagogiskt klargörande tankegångarna utgör sammantaget en förträfflig introduktion till Manns liv och avancerade romanvärld. Bokens handfull onödiga upprepningar förlåter man därför gärna Leijonhufvud.

Någon hejdlös Rabelaishumorist var Thomas Mann förvisso inte. Men Leijonhufvud har förtjänstfullt lagt ut texten om den charmanta spiritualiteten och den försonliga ironin som stilgrepp och humanistisk grundprincip, som Mann delar med några av sina mest älskliga romangestalter.