Eduard Limonov, nyss fyllda sjuttio, är i dag en rysk superstjärna. Societetslejon, bästsäljande författare vars böcker har egna hyllor i de större boklådorna, klädsamt radikal VIP-gäst på regimkritiska Eko Moskvas fester. Varannan månad arrangerar han demonstrationer där han leds bort av polisen. För ett par år sedan bildade han inför ett av de många icke-valen en koalition mot Putin tillsammans med liberalerna Kasparov och Kasjanov.

År 2011 fick hans ställning som politisk och litterär profil sin ultimata bekräftelse. Då utkom i Frankrike en bok av Emmanuel Carrère med den koncisa titeln Limonov och belönades samma år med Renaudot-priset. I fjol publicerades boken i Ryssland och rättigheterna lär vara sålda till över tjugo länder. Nästa år planeras den dessutom att filmatiseras av den italienske regissören Saverio Costanzo.

Prix Renaudot skall egentligt endast gå till romaner, men boken är en sådan bara till namnet. Snarare rör det sig om en vidlyftig biografisk essä, ibland närmast journalistisk i sin enkelhet. Den är skriven för en publik som hunnit glömma denne märklige man, vars franska stjärna lyste som starkast på 80-talet men sedan dess hunnit dala betänkligt. Genom att ständigt kontrastera Limonov och all uppståndelse som denne har väckt genom åren mot den blandning av fascination och avsky som han väcker hos författaren, lyckas Carrère teckna ett lite annorlunda porträtt än det som Limonov själv lagt fram i sina romaner.

Det är nämligen inte lätt att skriva om Limonov. Med sina många självbiografiska böcker har han redan gjort sitt liv till en myt och sitt främsta, i viss mening enda litterära ämne. Betraktar man biografier som spänningslektyr har han nog varit sin egen bästa levnadstecknare. Sedan romandebuten 1979 med den skandalösa It’s me, Eddie har han systematiskt avhandlat varje period i sitt omtumlande liv, inte sällan på en njutbart lakonisk, pregnant prosa som för tankarna till en blandning av Ernest Hemingway och Charles Bukowski, med en liten dos Henry Miller därtill.

På tyska fick denna första narcissistiska stridsskrift titeln Fuck off, America och när den häromåret sattes upp på Volksbühne i Berlin kunde man fortfarande läsa hur amerikanska medelklassturister upprördes i bloggarna. I den vrider och vänder Limonov på rollen som ”otacksam invandrare” och gör allt för att bita den hand som föder honom. Västliberalismen är, menar han, minst lika förtryckande som den Sovjetmakt som förvisat honom – fast på ett subtilare sätt.

boken mottogs förstås negativt av såväl liberala amerikaner som Sovjetemigranter. Du skämmer ut oss, viskade de senare. Förutom fattigdomsromantiska beskrivningar av bohemlivet i sjuttiotalets New York, som på den tiden fortfarande var ”på riktigt”, innehåller romanen också en rörande kärlekshistoria. Berättarjaget är besatt av den instabila ryska femme fatale-gestalten Elena, som lämnar honom om och om igen. Eddie är trött på att leva upp till mansrollen. Hur är det att vara henne? Nu vill han bli en kvinna. Hur kände hon, till exempel, när han tog henne bakifrån?

Den homosexuella sejouren, som subtilt antyds i den franska titeln, går också på samma linje: han längtar efter att bli omhändertagen såsom han anser att endast en kvinna blir. Natten slutar i en gränd, där han efter ett passionerat beskrivet samlag med en välbyggd svart hemlös sjunker gråtande ihop i armarna på honom, medan mannen viskar ”my baby, my baby”. Första och andra vågens Sovjetemigranter, vars sexualmoral kom raka vägen från Tolstoj, kände sig nog lite främmande inför det här. Fransmännen däremot var överförtjusta.

efter denna första relativa succé följde de självbiografiska romanerna en efter en. Han täckte in sin barndom och uppväxt i Ukraina, där han beblandade sig med lokala gatugäng och bevittnade en gängvåldtäkt. Sedan berättade han om hur han beslutade sig för att bli poet och utnämnde Brodsky till sin stora förebild och motståndare – för att denne redan var allt han så gärna ville bli. Efter den första bokens framgångar i början av 80-talet flyttade han till Paris, och också de åren blev sedermera till böcker.

Fram till 90-talet är hans liv kantat av pikanta anekdoter i sannskyldig agent provocateur-anda. I Paris dyker han upp på nattklubbar i Röda armé-uniform, kan dricka hur mycket som helst utan att bli full och har alltid något fräckt att säga. Barn till det franska etablissemanget älskar honom: han är postmodern punk på riktigt. 1986 figurerar han på franska Cosmopolitans topplista över fyrtio ledande franska kulturpersonligheter och en rad framstående kulturarbetare skriver under en petition för att förläna honom franskt medborgarskap.

Kärlekssagan mellan honom och de franska akademikerbarnen får emellertid ett abrupt slut. Under krigen på Balkan åker han plötsligt och låter sig fotograferas med krigsförbrytare i Serbien. Här gör Carrère halt och skriver att han nästan gav upp arbetet med sin bok. I ett försök att rädda ämnet anmärker han att hans antihjälte på dessa inspelningar ändå snarare framstår som en patetisk liten grabb som försöker verka cool, snarare än någon regelrätt krigsförbrytare.

När Limonov återvänder till Ryssland efter Sovjets fall startar han ett parti som får det lite underligt klingande namnet Nationalbolsjevikerna och använder sig av en suggestiv blandning av kommunistisk och fascistisk symbolik. Någonstans här slutar det att vara punkigt och blir istället kanske lite väl verkligt, det vill säga smaklöst. Punkarna må ha ropat att man ska döda drottningen och äta upp sina barn, men de menade väl inte allvar? Medan medelklassrebellerna växer upp, anammar akademiska moralvärden och kör Toyota, följer Limonov den klassiskt ryska traditionen och går ett steg för långt.

hans parti förvandlas till ett slags underjordisk intellektuell struktur som drar till sig alla marginaliserade krafter, från tonårspoeter och konstnärer till anarkister och nynazister. I partilokalerna, naturligtvis belägna i källare, diskuterar man tjugotalsavantgarde, anti-tsaristisk terrorism och postmodern teori samtidigt som man tillverkar sprängmedel och super sig redlöst fulla. Den som vill skulle utan problem kunna se hela denna halvunderjordiska institution, numera förbjuden, som ett konstprojekt i sig.

Kanske hade den också stannat där, om inte den ryska staten tagit den på allvar. När Limonov ger sig av till Altaj för att i bästa manliga kamratskapsanda campa några månader med yngre partimedlemmar, stormas en dag hans tält av ryska säkerhetsstyrkor. Han anklagas till sist för försök till statskupp i Kazakstan. Fängelset hägrar – och det är kanske det bästa som hänt honom.

när han kommer ut är han inte längre någon suspekt antihjälte utan en martyr och förebild. Hans förbjudna parti har accepterats som det enda som bjöd Putin motstånd redan från början. Medlemmarna – som ständigt och oftast orättmätigt anklagas för allehanda dåd – försvaras av sådana moraliskt oantastliga auktoriteter och medborgarrättskämpar som Anna Politkovskaja och Jelena Bonner, Nobelpristagaren Sacharovs änka. Flera av de före detta medlemmarna har gått och blivit framstående författare, som Zachar Prilepin.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vid det här laget nalkas bokens epilog och man undrar om Carrère alls skall lyckas kasta något nytt ljus över sitt ämne. Större delen av boken har han mest återberättat gamla anekdoter, varav de flesta kommer direkt ur Limonovs egna romaner. Intressantare blir det när han drar paralleller till Putin.

Putin är tio år yngre än Limonov, men båda växte de upp under liknande, enkla förhållanden och hade fäder i säkerhetstjänsten. Båda fostrades i kärlek till segern i andra världskriget och stoltheten över den skräck som KGB injagade i väst. Båda fraterniserade med gatugängen, men drog sig ur i tid: Limonov fann sin tillflykt i poesin, Putin genom att sammanbitet träna judo. Båda ser Sovjetunionens fall som en av de största geopolitiska tragedierna i vår tid. För att klara sig i början av det kaotiskt nyliberala 90-talet, då unga skrupelfria spekulanter som Chodorkovskij delade stormaktens rikedomar mellan sig, lär Putin ett tag ha kört svarttaxi. Limonov fick sin beskärda del av förnedring när han arbetade som betjänt eller sydde byxor och klänningar åt modemedvetna dissidenter. Båda är osentimentala när det gäller människolivets pris, de tror på den råa styrkan och låter sig gärna fotograferas med bar överkropp och gevär. Båda har de, med något slags mobboffers förbittring, slagits hårt och hänsynslöst för att vinna den respekt de inte tidigare åtnjutit.

det finns något av ett mindervärdeskomplex i de bådas västhat. Ni är också hycklare, ropar de om och om igen – men hycklarna vägrar lyssna. Speglade i varandra framträder dessa två karaktärer oväntat klart. Bakom uniformen, pratet om nationens intresse och krigslustan, finns en sak gemensam: ett lättsårat manligt jag, överkänsligt för förnedring och övertygat om sin egen utvaldhet.

Putins enda politiska budskap är han själv. Limonovs enda litterära motiv är hans eget liv. Politiker utan politik, författare utan litteratur. Två postmoderna sidor av samma moderna Ryssland.