De består av i regel ganska korta prosastycken, med egna titlar och tydligt avgränsade från varandra, dock med gemensamt persongalleri och återkommande miljöer. Att kalla böckerna novellsamlingar vore fel, likaså att kalla dem romaner. Samtliga berättelser är lagda i munnen på författarens alter ego Józef, vanligen som helt ung, som gosse. I ett av de många prosastyckena, ett ovanligt långt sådant, ”Våren”, berättar Józef om ett ögonblick då hans värld vidgas.

Så sker när hans vän Rudolf visar honom ett frimärksalbum. Fram till dess har Józef funnit sin värld begränsad av den öster­rikisk-ungerska dubbelmonarkins härskare Frans Josef I: ”På varje frimärke, på varje mynt och på varje stämpel fastslog hans bild världens oföränderlighet, dess entydighets orubbliga dogm.” Då Józef får ”den sanna glansens bok” i sin hand händer något: ”Jag öppnade den och framför mig strålade världarnas färger, omätliga rymders vind, ett panorama av virvlande horisonter. Du gick rätt igenom den, blad efter blad och efter Dig drog Du Ditt släp, som vävts av alla zoner och klimat. Kanada, Honduras, Nicaragua, Abrakadabra, Hiporabundien …”

Schulz är som författare hänförd av barnet som äger förmåga att sätta sin fantasi i rörelse, att låta sin föreställningskraft stråla ut i hur många riktningar som helst. Barndomen benämner han ”den geniala epoken”, och han proklamerar: ”Mitt ideal är att mogna till barndom.” Att mogna till barndom innebär att återvinna en kvalitet som i det gängse livet snart förflyktigas av vana och leda, att frigöra sig från vardagens larm och bestyr, att göra drömmen till en hemvist. Verkligheten stängs inte ute, men den förtrollas. Människor vävs in i skimmer och gåta. Teckningsläraren magister Arendt kommer in i klassrummet från sitt intilliggande arbetsrum: ”Snabbt tryckte han till dörren till sitt arbetsrum genom vilken i öppnings­ögonblicket en mängd gipsskuggor trängdes bakom hans huvud, klassiska fragment, lidande Niobider, Danaider och Tantalider, hela den sorgsna och sterila olymp som sedan många år tynade i detta gipsmuseum.”

Den amerikansk-israeliske författaren och journalisten Benjamin Balint gör i sin nya bok, Bruno Schulz. An Artist, a Murder, and the Hijacking of Hi­story, full rättvisa åt ett fascinerande och inspirerande författarskap, men hans ärende har vidare syfte. Balint vill teckna ett individuellt människoöde och ge en bild av de omständigheter som omgav det. Han vill visa upp en särpräglad personlighet som samtidigt blir en representant för många, många. Istället för att uppehålla mig ytterligare vid det Bruno Schulz skrev slår jag följe med Benjamin Balint till en försvunnen värld.

Bruno Schulz föddes i staden Drohobycz i det område i det habsburgska imperiet som kallades Galizien. Stadens invånare var i vardera ungefär lika stor omfattning polacker, ukrainare och judar. Även andra befolkningsinslag fanns, då framför allt tyskar. Här gick Bruno Schulz i gymnasiet och tog examen efter att ha löst provuppgiften att under tre timmar översätta ett avsnitt av Vergilius Aeneiden från latin och delar av ett av Demosthenes tal från grekiska. Bruno Schulz var jude. Han kom att skriva på polska. Han lärde sig aldrig hebreiska.

Drohobycz förblev hemstad för Bruno Schulz under hela hans liv (och är den plats i vilken hans berättelser är förankrade). Vidare studier prövade han förvisso i Lemberg/Lwów/Lviv, Wien och Warszawa, dock utan större varaktighet och utan att avlägga någon examen. Uppbrottet till Wien var för övrigt närmast nödtvunget. Kort efter första världskrigets utbrott framryckte ryska trupper västerut. Bruno Schulz, hans sjukliga syster Hania och hennes 12-årige son Ludwik fann för gott att fly. Den 11 september 1914 tågade de ryska trupperna in i Drohobycz och skapade genast förödelse genom våldsdåd, plundring och vandalisering. Så nedbrändes det hus vid salutorget där familjen Schulz bodde på övervåningen och hade sin textilbutik i undervåningen. Först i december 1915 kunde Bruno Schulz återvända till hemstaden. Vid den tidpunkten var hans far död.

Teckning och måleri var ämnen som Bruno Schulz hade ägnat särskilt intresse. Senare kom han att göra ett misslyckat försök att bli antagen vid Konstakademien i Wien. Bildkonst blev hur som helst det första fält där han ut­övade konstnärskap. Påfallande många av hans bevarade bilder uppvisar masochistiska scener, där högresta, långbenta kvinnor tillbeds av undergivna män krälande vid deras skor, män som ofta bar hans egna anletsdrag. Hans verk ställdes ut inte bara i Truskawiec­ och Borysław utan också i Warszawa, Kraków och Vilnius, och hans färdigheter gjorde att han kunde skaffa sig en utkomst som teckningslärare vid det gymnasium där han tidigare hade varit elev.

Historien ingrep i levnadsomständigheterna vid första världskrigets slut, precis som den hade gjort vid dess början. Det habsburgska imperiet upplöstes, och Drohobycz kom att tillhöra den kortvariga Västukrainska folkrepubliken. Motsättningarna om vem som skulle härska över vad blev under några år påtagliga, och Bruno Schulz tillhörde en icke pretenderande folkgrupp mot vilken var och en av de pretenderande kunde ge sin frustration utlopp. Tre dagar efter krigsslutet den 18 november 1918 anställde polska trupper tillsammans med civilister en pogrom i Lemberg/Lwów/Lviv, med plundring, våldtäkter och demolerade synagogor. Under de tre år som följde kom uppskattningsvis 100 000 judar (enligt somliga beräkningar upp till 200 000) att mördas i liknande upplopp i Ukraina och Polen.

Mitt i allt tumult övergick Drohobycz i juni 1919 till att bli en stad i Polen. Bruno Schulz försökte leva som privatman med så lite samröre som möjligt med livet som pågick runt omkring. Utom ensamhet sökte han kontakt med likasinnade, gärna kvinnor. De förbindelser som uppstod utvecklades (en förlovning till trots) aldrig till egentliga kärleksrelationer. Bruno Schulz hade svårt att älska och var därför svår att älska. Att utbyta tankar i brevväxlingar var den umgängesform han föredrog.

En tidig brevvän var Debora Vogel, en poet som hade disputerat på en doktorsavhandling om Hegels estetik (och som för övrigt var syskonbarn till överrabbinen i Stockholm Marcus Ehrenpreis). Det var som PS i brev till henne som berättelserna i Kanelbutikerna växte fram, och det var hon som insisterade på att de borde publiceras. Hon satte upphovsmannen i kontakt med författaren och förläggaren Zofia Nałkowska, som genast kom att beteckna det manuskript hon fick läsa som ”det mest sensationella fyndet i vår litteratur” och skyndsamt ombesörjde bokutgivning. Andra kvinnliga brevvänner följde, fram till Romana Halpern, till vilken Bruno Schulz mot slutet av sitt liv skrev att han ”avundas människor som kan älska”.

Sedan territoriella maktförhållanden hade stabiliserats några år efter förs­ta världskrigets slut fortgick livet i Drohobycz någorlunda lugnt, även för den judiska befolkningen. Bruno Schulz var välvilligt inställd till den polske ledaren Józef Piłsudski, som visserligen var auktoritär men som värnade judarnas medborgerliga rättigheter. När denne dog 1935 svepte en antisemitisk våg över Polen, vilket resulterade bland annat i bojkott av judiska butiker, i begränsningar av judars rätt att verka som läkare, advokater och ingenjörer och i en pogrom i Przytyk den 9 mars 1936.

Snart utbröt ett nytt världskrig. Den 1 september 1939 angreps Polen från väster, av Tyskland. Den 11 september nådde tysk trupp Drohobycz. Den 17 september angreps Polen från öster, nu av Tysklands allierade Sovjetunionen. Den 24 september överlämnades Drohobycz i enlighet med krigsanstiftarna Hitlers och Stalins överenskommelse till Sovjetunionen. De ryska ocku­panterna ”nationaliserade” industrier­ och likriktade pressen. Bruno Schulz påtvingades konstnärliga uppdrag, till exempel att måla ett jättelikt porträtt av Stalin att hänga i stadshallen i Drohobycz och att göra illustrationer åt nyordnade tidningar.

Den 22 juni 1941 bröt Tyskland pakten med Sovjetunionen och gick till anfall. Den 30 juni nådde tysk trupp Drohobycz. Innan ryssarna lämnade staden mördade de ett antal fängslade ukrainska nationalister. När tyskarna anlände möttes de av tillströmmande ukrains­ka nationalister som beskyllde judarna för att ha samarbetat med bolsjevikerna och anställde en pogrom. Amalia Buchman, ett vittne till vad som utspelade sig, berättar: ”Ligister mördade utan åtskillnad barn, kvinnor och åldringar, skändade barbariskt och känslokallt deras döda kroppar.”

De tyska ockupanterna berövade judarna alla medborgerliga rättigheter. Från och med den 15 juli var judar tvungna att bära en vit armbindel med en blå davidsstjärna. De förlorade rätten att åka tåg, bil och hästdroska, att besöka teatrar, biografer och parker, att söka vård på ”ariska sjukhus” och att lämna staden utan skriftligt tillstånd. Deras matransoner inskränktes till ett minimum, deras egendom beslagtogs (inklusive radioapparater, telefoner och varma kläder) och deras butiker plundrades. Tvångsarbete drabbade judiska män mellan 16 och 60 års ålder och judiska kvinnor mellan 16 och 50 års ålder. Den 1 augusti inordnades Galizien i det av Hans Frank (en av upphovsmännen till Nürnberglagarna) ledda Generalguvernementet. I november 1941 påbörjades massavrättningar. Från Drohobycz fördes judar till Bronicaskogen, sköts och föll i massgravar. Ännu ej bortförda och mördade judar i staden tvingades att tränga ihop sig i ett getto.

Imars 1942 igångsattes Operation Reinhard, företaget att systematiskt mörda Generalguvernementets 1,3 miljoner judar. Deportationer igångsattes till koncentrationslägret BełŻec, som var först med att använda gas i syfte att begå massmord. En folkräkning 1938 hade givit vid handen att ungefär 17 000 judar bodde i Drohobycz. Omkring 400 judar kom att överleva den tyska ockupationen. Benjamin Balint räknar upp namn på sådana människor som hjälpte judar att överleva. Bland dessa hjälpare finns såväl tyskar som polacker och ukrainare. Balint konstaterar också att de flesta icke judiska invånare i Drohobycz var likgiltiga inför judarnas öde och att åtskilliga av dem mot vederlag angav judar som försökte hålla sig dolda.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Precis som under den ryska ockupationen tvingades Bruno Schulz under den tyska ockupationen att utföra konstnärliga uppdrag. Han blev något slags husslav hos en SS-Hauptschar­führer vid namn Felix Landau. Rollen gav honom ett visst skydd och somliga fördelar. Bruno Schulz kategoriserades som ”nödvändig jude” och erhöll något förstärkta matransoner. Uppdragen han fick var att måla porträtt av Gestapo- och SS-officerare och deras älskarinnor eller att utföra muralmålningar i lokaler där dessa officerare samlades. Felix Landau var en sadistisk och bestialisk människa. Benjamin Balint kan citera ur den dagbok där denne med byråkratiskt pedanteri och inte utan stolthet redovisar vedervärdiga våldsdåd som han har medverkat i eller utfört på egen hand.

Den 19 november 1942, samma dag som Stalin beordrade Röda armén att inleda en motoffensiv vid Stalingrad, kom den judiske apotekaren Max Kurtz-­Reines att i fingret skadskjuta en tysk plågoande med en pistol som han hade kommit över. Gärningen resulterade i ett beslut om att det som hämnd skulle stå Gestapo- och SS-officerare fritt att under resten av dagen skjuta vilka och hur många judar de önskade i Drohobycz. En av dem som kom att skjutas ned på öppen gata var Bruno Schulz. Vem som utförde dådet är inte klarlagt. Benjamin Balint redovisar fem tänkbara versioner. Enligt en av dem var Felix Landau mördaren. Bruno Schulz hade just avslutat vad som blev sitt sista uppdrag och konstverk, en muralmålning med sagomotiv i barnkammaren i Felix Landaus villa.

Som regel gäller, skriver Benjamin Balint, ”that Schulz’s lifework has come to be defined more by absence than by presence”. Försvunnet är manuskriptet till en roman som han ska ha hunnit avsluta, ”Messias”. Försvunna är flertalet bildkonstverk, så exempelvis den dokumentation av judiska miljöer i Drohobycz som förfärdigades som en reaktion på den antisemitiska vågen efter Józef Piłsudskis död. Även sagomotivet i barnkammaren syntes länge vara förlorat. Men en ihärdig tysk filmare lyckades år 2001 lokalisera det och hitta det bakom hyllor och syltburkar i ett skafferi.

Felix Landaus villa hade under den period efter andra världskriget då Drohobycz tillhörde Sovjetunionen byggts om till ett hyreshus med fem lägenheter. Fyndet föranledde en israelisk räddningsaktion. Efter överenskommelser med lägenhetsinnehavaren och lokala beslutsfattare men utan nationella ukrainska myndigheters vetskap och tillåtelse fördes ett väggparti till Jerusalem och Yad Vashem, där det först restaurerades och numera visas för besökare. Förfarandet har väckt protester. Vem har rätt att göra anspråk på arvet efter Bruno Schulz? Polen, eftersom han skrev på polska? Ukraina, eftersom han bodde i en stad som numera tillhör Ukraina? Eller Israel, eftersom han mördades på grund av att han var jude?

Nå. Läs gärna Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. De finns i svensk översättning av Johan Malm. Och läs gärna Benjamin Balints energiska, perspektivrika och tänkvärda monografi. Fundera en stund över Bruno Schulz, ljuset i hans berättelser, mörkret i hans öde.