Om man vill skriva en självbiografi men inser att vissa angelägna påståenden skulle verka alltför självgoda eller skrytsamma, vad gör man då? Man kan anlita någon som ställer styrande och lagom provocerande frågor. Detta bidrar även till att ge verket en ledigare stil. Jag tror mig ana att detta är förklaringen till utformandet av Luc Ferrys bok från år 2011 med titeln L’anticonformiste.

Den han samarbetar med är Alexandra Laignel-Lavastine, en yngre kollega, doktor i filosofi och historiker med speciell inriktning på Västeuropa under 1900-talet. Hennes första fråga om Ferrys ursprung och familj utgår från ofta förekommande schablonbilder hämtade från pressen. Ferry presenteras som en rik arvinge, en briljant elev från elithögskolan École Normale Supérieure och en person som snabbt har klättrat uppför karriärstegen, något som denne själv till alla delar dementerar. Hans föräldrar var i själva verket av enkelt ursprung. Fadern hade, trots att han var högt begåvad, endast gått folkskola; modern hade på grund av kriget inte kunnat avsluta sina gymnasiestudier. Båda var kultiverade, men autodidakter, Luc var yngst av fyra bröder. Fadern hade en speciell passion i livet, att bygga racerbilar, vilket i början endast inbringade existensminimum och som först på 1960-talet resulterade i ett eget bilmärke och ett 15-tal konstruerade exemplar.

Familjen bodde långt utanför Paris, i Fontenay-Saint-Père, i Seine-et-Oise, en så kallad lantlig idyll. Familjen bildade något av en klan och föräldrarnas ambition var att sönerna skulle få verklig bildning genom att studera konst, litteratur, klassisk musik, latin och grekiska istället för vad som kunde ha setts som mer matnyttiga ämnen. Den vanliga skolgången tillfredsställde inte dessa krav. Lösningen blev korrespondensstudier.

På frågan om föräldrarnas syn på religionen och om eventuell religionsundervisning var svaret att fadern var fritänkare och kritisk till kyrkan som institution. Modern hade dock etablerat kontakt med tidens arbetarpräster, vilka arbetade i fabriker eller ute i samhället och oftast var kommunister. Dessa fick förmedla det som normalt var kyrkans katekesundervisning. Politiskt säger sig Ferry tidigt ha blivit gaullist. Fadern hade varit inkallad under kriget, och han hämtade sig aldrig riktigt efter vad han sett och upplevt av nazisternas framfart. Hans berättelser bidrog till ett avståndstagande från varje form av totalitarism.

Intresset för filosofi började märkas i 15-årsåldern under inflytande av den äldre brodern Jean-Marc, idag filosofilärare vid Sorbonne. Han rådde Luc att läsa Descartes och Kant. Denne stod plötsligt inför något helt obegripligt: ”a priori”, ”tinget i sig”. Det var inte litteratur, det var heller inte vetenskap, men det var lockande. Den kurs i filosofi som i det franska skolsystemet är obligatorisk för alla bringade en viss ordning i detta. När han 17 år fyllda skrev in sig vid den filosofiska institutionen vid Sorbonne kände han sig dock som en utomjording, desto mer som detta var hösten 1968.

Han fylldes av två motstridiga känslor. Han befann sig bland elever som hade gått preparandkurser vid Paris elitgymnasier. De verkade alla behärska samma jargong, de vågade ställa frågor till läraren, medan Ferry själv gömde sig längst bak i klassen. Men han kände sig också fri. Han behövde inte framstå som maoist, anarkist eller trotskist, vilket verkade vara ett tvång för de andra. Han upplevde maj -68 i efterhand och upptäckte att det hela präglades av en oerhörd konformism och en total avsaknad av ironi och humor.

Det som räddade situationen var mötet med två lärare, vilka utan att ta avstånd från studentrevolten inte heller lät denna händelse påverka undervisningen. Den förste var Jacques Rivelaygne, som på ett närmast försynt sätt förklarade vad som skapade motsättningar mellan Fichte, Schelling, Hegel och Hölderlin. Den andre var Heinz Wismann, som föreläste om försokratikerna, vilka för Ferry var helt okända storheter. Denne pedagog insåg att Ferry var en särling i studentskaran, en särling med integritet. Genom organisationen för det fransk-tyska studentutbytet erbjöd han Ferry ett stipendium för två års studier vid universitetet i Heidelberg med motiveringen: ”Stanna inte i Frankrike. Res till Tyskland, det är där allt händer när det gäller filosofi.” Två års studier i Heidelberg, inklusive en inledande kurs i tyska vid Goethe-institutet, upplevdes av Ferry som ett lyckokast i livet. 60 D-mark i månaden var mer än han någonsin tidigare haft möjlighet att spendera. Han drygade ut beloppet genom att spela gitarr på restauranger på kvällarna.

De praktiska förhållandena för studenterna var skyhögt överlägsna det han upplevt i Paris: fri tillgång till ett bibliotek med hundratusentals verk i originalupplagor. Han utnyttjade möjligheten att läsa de stora filosoferna, Descartes, Kant, Freud och Heidegger in extenso. Efter återkomsten till Paris avlade han l’agrégation, den högre akademiska examen som är specifik för Frankrike, i filosofi.

Hans ambition var att bli lärare på universitetsnivå. Några terminers erfarenhet av den pedagogiska verkligheten på lägre nivå stärkte honom i den övertygelsen. Han fick en mentor i Evelyne Pisier, lärare i statskunskap vid elithögskolan Science Po. Hon rådde honom att avlägga l’agrégation även i just statskunskap, vilket skulle ge en allmän behörighet för en universitetstjänst. Tack vare ett tvåårigt stipendium från det statliga forskningsrådet klarade han inte bara av denna andra befordringsgrundande agrégation, utan disputerade även på en avhandling om Kant och Fichte. 1996 blev Ferry förordnad vid universitet Paris, Diderot. År av träget arbete hade gett utdelning. Han var en seriös forskare i den akademiska världen, men han var medveten om att utan hjälp av de personer som i rätt ögonblick hade sett och väglett honom hade detta inte varit möjligt.

Hans nya position var dock inget slutmål. Ferry behöll en kritisk blick på det franska universitetssystemet. Tillsammans med kollegan Philippe Forstmann ville han skapa en mötesplats där diskussionen om filosofiämnet skulle hållas levande. 1974 lanserade de Le Collège de philosophie, juridiskt en ideell förening utan stöd av någon institution. Vid det ideologiskt stormiga slutet av 1970-talet förvandlades föreningen till ett seminarium för den helt dominerande frågan hur man efter 1900-talets katastrofer – fascism, nazism och kolonialism – skulle utforma en ny humanism.

En misstänksamhetens filosofi hade växt fram, vilken hävdade att 1700-talets förnuftstro, som skulle leda fram till mänsklighetens frigörelse, hade vänts till sin motsats. Denna dekonstruktion av den europeiska civilisationen och dess värderingar hade sina rötter hos seklets stora tänkare. Enligt Nietzsche hade västvärldens rationalitet lett till medelmåttighet och nivellering. Marx och före honom Hegel förnekade människans fria vilja och såg historien som en deterministiskt betingad process, Heidegger poängterade att det inte längre var människan som styr tekniken, utan tvärtom människan som styrs av tekniken. Ferry ifrågasatte inte det riktiga i denna kritik. Den måste dock, enligt honom, representera ett övergångsstadium. Han kunde inte ge upp den humanistiska tanke som tillerkände människan både förnuft och fri vilja samt en förmåga att fatta moraliska och estetiska beslut.

I det intellektuella klimat som rådde sågs detta av många som en provokation. Vid sin sida hade Ferry Alain Renaut, som var vänsterintellektuell och som hade skrivit sin avhandling om Heidegger, men som både kunde ge och ta kritik. Efter att i ett antal år ha lett diskussionen om Marx, Heidegger och Freud sammanfattade de sina synpunkter i en bok. La Pensée 68, med undertiteln Essai sur l’antihumanisme contemporain, gjorde skandalartad succé.

Boken hade ett dubbelt budskap. Författarna poängterade att kritiken av den tidiga humanismen var berättigad, men att den måste utmynna i något konstruktivt, ett nytt humanistiskt tänkande. Samtidigt var boken en uppgörelse med dem som var direkta motståndare till deras ståndpunkter. Som representanter för antihumanismen utpekades framför allt Bourdieu, Foucault, Derrida, Deleuze och Lacan – den franska intellektuella eliten. Budskapet till dem var att de endast kunde anses som epigoner till de tyska tänkarna Nietzsche, Marx, Freud och Heidegger.

Ferrys medarbetare Laignel-Lavastine, som har sin minnesbild, betecknar konsekvenserna av publiceringen som en jordbävning inom den franska intellektuella världen. Ferry medgav att varken han eller Renaut hade varit förberedda på den mediestorm som blåste upp. I efterhand insåg de att de hade föregripit vänsterrörelsens nedgång. Kritiken hade varit desto mer drabbande som en helt annan utveckling var på gång bland ryska dissidenter – i Prag med Charta 77-rörelsen och inte minst i Polen med Lech Walesa och Solidaritet, en strävan efter demokrati och mänskliga rättigheter.

När polemiken bedarrar antar Ferry sin egen utmaning att definiera vad han anser är dagens humanism. Det tvingar honom att tidsmässigt ta ett steg tillbaka och kritiskt granska det filosofiska budskap som 1700-talets upplysning förde fram. Det seklets humanism hade full tilltro till det mänskliga förnuftet. Genom att utforska naturens lagar skulle man vinna ny kunskap. En ny civilisation skulle göra människan fri och lycklig, något som visat sig vara en alltför optimistisk syn på mänskligt tänkande.

För att visa hur Ferry själv utformar sitt budskap, väljer jag att komplettera hans självbiografi med den bok om religion han gav ut 1995, L’homme-Dieu ou le sens de la vie (Människoguden eller meningen med livet) samt med La plus belle histoire de la philosophie från 2014. I den senare för han en dialog med Claude Capelier, filosof och samhällsanalytiker.

Den första delen av boken från 1995 behandlar sekulariseringens frammarsch. Denna innebar inte att den religiösa frågan hade försvunnit eller skulle vara av ringa intresse. Det intressanta, enligt Ferry, är hur den formuleras.

I slutet av förra seklet var folkmordet i Rwanda och händelserna i Srebrenica en tragisk verklighet. Dagens exempel på mord, våldtäkter och tortyr är övertydliga: det onda är inte längre ett medel utan ett mål. Hur hävdar sig det mänskligt goda, som dock finns, i den kampen? Kyrkans svar är att Satan är en andlig fiende som tar sig in i människornas tankar. Han utgör dock en del av Guds plan. Om vi motstår frestelser, blir vi starkare i anden och växer även i kärlek. Kyrkans budskap övertygar dock allt mindre och allt färre.

Sociologer och humanvetare hyllar en helt annan tes. De ser individen som en produkt av samverkande faktorer: nation, klass, familj och kultur. Människan framstår därigenom inte längre som ansvarig för sina handlingar. För Ferry är detta en banalisering av ondskan. Han citerar Rousseau, som menar att människan inte är programmerad av någon kod, hon har fullständig frihet att välja mellan ont och gott. Det onda liksom det goda förblir ett mysterium, förankrat i människans inre. Ansvaret att välja vilar helt på människan själv.

Bokens andra del beskriver ett skede som ytligt sett är präglat av kontraster, men där ett mönster tonar fram. Samtidigt som tidsandan präglas av stark individualism, förs en kamp mot rasism, utanförskap, sexuella trakasserier och för skydd av minoriteter och en större omsorg om miljön. Syntesen blir en önskan om en för alla bättre värld. Den långa process under vilken det gudomliga har upphört att styra vårt politiska och sociala liv har visat sig vara förknippad med en ny form av andlighet. Traditionella värderingar som att offra sig för fäderneslandet eller revolutionen är inte längre gångbara. Däremot har det hos människan själv, utan tvång utifrån, uppstått en beredskap att sätta den Andre framför sig själv. Även om de som omfattas främst utgörs av de närstående, växer även en humanitär verksamhet fram som inte har något att göra med gammaldags välgörenhet. Ferrys rubrik på detta avsnitt är ”förgudligandet av människan”. Termen kräver en utförlig förklaring.

Ferrys revolutionerande syn på dagens människa avtecknar sig mot en bakgrund av att allt hela tiden förändras, en epok som har sina mörka och ljusa sidor men som framförallt kännetecknas av att gamla strukturer har brutits upp, nämligen dagens kapitalistiska, globaliserade värld. Upptakten till dessa förändringar var 1800-talets industriella revolution och det är dess historia och förlopp han beskriver.

Industrin krävde arbetskraft, och flykten från landsbygden tog sin början. Den som lämnade den traditionella gemenskapen i bondesamhället blev löneanställd och därigenom materiellt självständig. Den personliga friheten blev större. Det uppstod en helt ny uppfattning om individens möjligheter, frihet och ansvar. Ett konkret exempel blev valet av livspartner. Med början i arbetarklassen blev, tack vare den självständighet unga människor nu hade uppnått, det valet grundat i kärlek och inte beroende av föräldrars vilja. Inom borgarklassen vann denna nya frihet acceptans först på 1950-talet.

Ferry skildrar ett samhälle som förändras mer genomgripande och i snabbare takt än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Det som styr är inte längre någon idé eller princip som är förankrad i människans kollektiva vilja. Den enskilde individen förlorar både överblick och ansvar, något som har blivit än mer markant efter det att den nya informationsteknologin slog igenom på 1990-talet. Det som styr är den fria konkurrensen mellan företag, kulturer, universitet och vetenskapliga laboratorier, vilka alla lever under kravet att förnya sig.

För Ferry är kapitalismen en upplösande kraft. Den beskrivning han ger av den är klart antihumanistisk. För att uppnå sitt i grunden torftiga syfte, att skapa masskonsumtion, måste traditionella, framförallt borgerliga värderingar avskaffas. Det sker genom reklamens manipulerande budskap om förnyelse, sinnlighet och livsnjutning. Konsumtion och innovation blir mål i sig. Framtiden är oförutsebar, då nationen politiskt har svårt att hävda sig mot de multinationella företagen.

Men myntet har två sidor. I boken från 2014 visar Ferry att lika omvälvande förändringar, men med andra förtecken, har skett på det privata planet. Med subversiv kraft har liberalismen frigjort värderingar som aldrig tidigare har varit erkända: känslor, drifter, en ny intimitet. Resultatet är den nya familjebildningen, som bygger på kärlek och omsorg om den andre. Ferry understryker att det enda sociala band som under de två senaste seklen har fördjupats och berikats är det som gäller familjen. Det är inom familjen vi lär oss att gå utöver oss själva och närma oss vad han kallar en profan andlighet. Vår känsla för barnen skapar engagemang i frågor som den om vilken värld vi vill lämna över till dem och andra väsentliga politiska problem. Den humanitära verksamheten växer. Synen på de homosexuella har ändrats. Den som idag gör sig skyldig till rasistiska uttalanden blir snabbt brännmärkt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Oavsett om det beror på kritik han redan har fått, eller om det är att betrakta som ett svar på förväntade invändningar vad gäller hans syn på kärleken och familjens roll, föregriper Ferry flera olika synpunkter som ofta kommer till uttryck. En relation som bygger på kärlek och passion är sårbar. Antalet skilsmässor ökar, vilket gärna tolkas som att familjeinstitutionen vacklar under det tryck som tiden utsätter den för. Ferry anser att skilsmässa är ärligare än otrohet. Även i enföräldersfamiljer eller så kallade regnbågsfamiljer består dessutom relationen till barnen.

Han bemöter Claude Capeliers iakttagelse att det som trots allt dominerar den allmänna diskussionen är synen på ett omänskligt samhälle, där den råa kapitalismen är i färd med att bryta ner människor i penningens och konkurrensens namn. Vissa anser att samhället aldrig har varit mer omänskligt och så föga inställt på att hjälpa de verkligt svaga än nu.

Detta bestrider Ferry på det bestämdaste. Att ojämlikheten ökar i tider av kris, vem kan bestrida det? Men vad ska man gå tillbaka till och jämföra med? 1800-talet? Läs Balzac och Zola. 1600-talet? Studera Molière. Han anser att Europas demokratier aldrig har varit mer omhändertagande.

Han skyr inte heller den sista, stora frågan om varför det humanistiska budskapet fortfarande fått rätt ringa genomslagskraft.

Den nya humanismen är redan verksam, hävdar Ferry. Allt förändras inte i ett trollslag, men det han ser som kärleksrevolutionen inom privatlivet har skapat en ny medvetenhet som får återverkningar i det offentliga och det politiska livet. I kommande generationers namn gäller det att återta greppet om vår historia och vår framtid.

Det som alltid varit filosofins uppgift är att ge riktlinjer för ett gott liv, inte att söka meningen med livet – det är inte säkert att en sådan finns – men att skapa mening åt livet. I vår samtida värld, där religion och utopier sviktar, anser han detta vara viktigare än någonsin. Hans humanistiska filosofi vilar på två grundtankar. Det ena, som väcker oro bland såväl ateister som verkligt troende är ”la spiritualité laïque”, vilket med andra ord betyder att människan i sin vardagliga, immanenta tillvaro har utvecklat sin känsla för absoluta, översinnliga värderingar. Dessa värderingar, hävdar han, har inte sin grund vare sig hos någon gud, i naturen, traditionen eller hos någon annan auktoritet. De framstår som självklara, transcendenta; de finns inom människan själv. Transcendens och immanens sammanfaller, vilket blir den nya humanismens andra hörnsten.

De exempel som citeras på absoluta värden är inte många och av olika halt. Jag uppfinner inte, menar han, de mänskliga rättigheterna, de är i sig en självklarhet. Tyvärr omfattar exemplen även estetiska omdömen, vilket grumlar bilden. Att lyssna till en svit av Bach är en högst subjektiv upplevelse. Ferrys slutsats är dock att vi är i färd med att utveckla en form av andlighet som bär oss genom livet och vars sluteffekt vi ännu inte skådat.

Något som däremot kan sägas med säkerhet är att Ferry intar en särställning bland franska intellektuella, där materialism, ateism eller högst relativistiska värderingar är ymnigt företrädda. Hela hans filosofiska verksamhet, alltifrån hans kritiska inställning inför majrevolten till hans optimistiska syn på människans möjligheter, har bidragit till att skapa denna särställning. Hans humanistiska kamp lär fortsätta.