Arbetslösheten har varit sjunkande den senaste tiden men tyvärr fortsätter antalet långtidsarbetslösa
att öka. Tidigare kriser har lärt oss att de negativa effekterna på arbetsmarknaden ofta blir långvariga. Denna kris – 440 261 arbetslösa inskrivna på Arbetsförmedlingen i mars, den högsta marssiffran sedan år 1997 – följer samma mönster.

Över 180 000 personer har varit utan arbete i mer än ett år. När arbetslösheten stiger snabbt under en kris tenderar den att utvecklas i en riktning mot ökad långtidsarbetslöshet. Först därför att många som redan var arbetslösa före krisen hamnar längst bak i kön. Men även efter att arbetsmarknaden vänder upp, som nu sker, medför en längre tids arbetslöshet försämrade chanser att få ett nytt jobb. Arbetsgivare brukar först vilja välja sökande som har ett arbete eller som varit arbetslösa en kortare tid.

Trots att Sverige idag har den högsta arbetslösheten på över 20 år med en hög och växande långtidsarbetslöshet står jobben inte i centrum för den politiska debatten. Varför? Ett svar är att arbetslösheten blivit etnifierad och individualiserad.

Arbetslöshetskrisen på 1990-talet drabbade breda grupper. Krisen var inledningsvis en struktur- och kostnadskris för näringslivet som följdes av ett (för) hårt sparprogram för offentlig sektor. Detta inträffade samtidigt som penningpolitiken lades om där Riksbanken missbedömde inflationstrycket och därmed höll en för hög ränta. Resultatet var en massarbetslöshet som började i industrin och sedan rullade ut med full kraft i den kommunala välfärden.

”Arbetsförmedlingen är fel plats för personer utan fullgjord grundskola.”

Arbetslöshetskrisen på 2020-talet förklaras av andra faktorer. Idag domineras arbetslösheten av utrikes födda och kortutbildade. Redan före pandemin var över 350 000 personer arbetslösa. Pandemin har medfört att arbetslösheten har breddats och ätit sig in bland svenskfödda och gymnasieutbildade. Men fortfarande är 55 procent av de arbetslösa födda utomlands. Av de arbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen saknar 150 000 personer en fullgjord gymnasieutbildning, varav hälften inte ens når upp till fullgjord grundskola.

Att arbetslösheten är så starkt kopplad till låg utbildningsnivå och dåliga språkkunskaper har gjort att den ofta behandlas som ett individuellt tillkortakommande, inte som ett samhällsproblem.

När pandemin slog till med full kraft i början av år 2020 fick detta dramatiska effekter på arbetsmarknaden. Arbetslösheten steg med omkring 100 000 personer. De företag och anställda som drabbats mer varaktigt under pandemin har främst varit kontaktnära yrken inom besöksnäring, persontransporter, kultur, hotell och restaurang. Många av de drabbade jobbade i branscher med lägre andel fasta anställningar, vilket har gjort att arbetsgivarna inte haft särskilt starka motiv att behålla sin personal via korttidsarbete.

Krisen har gett upphov till snabba och, sannolikt, permanenta strukturförändringar. Hemarbetet bidrar till att skapa nya digitala strukturer och medför rimligen att fler arbetar hemifrån även när krisen är över. Men de nya digitala strukturerna kommer också att underlätta för företag att flytta delar av sin tjänsteproduktion till länder med lägre lönekostnader. De kommande åren kommer vi att få se fler medelkvalificerade kontorsjobb, så som kundtjänst och IT-stöd, förläggas till länder med väsentligt lägre lönekostnader.

Många som blivit arbetslösa under pandemin har egenskaper som normalt gör att de står nära arbetsmarknaden – de är yngre, har gymnasieutbildning och arbetslivserfarenhet. Flertalet kommer att klara sig bra, under förutsättning att finans- och penningpolitiken fortsätter att understödja återhämtningen. Men den snabba strukturomvandlingen kan försvåra för de arbetslösas återinträde. Flera av de värst drabbade branscherna under krisen kanske aldrig kommer tillbaka till tidigare nivåer.

Tyvärr är utsikterna än dystrare för dem som var arbetslösa redan före pandemin. Om Sverige inte utformar en väsentligt kraftfullare arbetsmarknadspolitik kommer arbetslösheten när vi är ute ur pandemin åter att parkera sig på över 6 procent, varav närmare hälften kommer att vara långtidsarbetslöshet.

Vad behöver då göras?

För det första måste det till en insikt om att ekonomiska läckage till omvärlden gör att många ekonomisk-politiska verktyg för att bekämpa arbetslösheten är trubbiga eller till och med helt verkningslösa. Ett sådant exempel är idén att skapa jobb åt kort­utbildade med hjälp av subventionerade marknader för enkla jobb. Denna typ av subventioner riskerar istället att fungera som en pull-faktor för invandring. Det tydligaste exemplet är rut­avdraget. I retoriken har det hävdats att rutavdraget är en effektiv modell för att få arbetslösa i arbete. Men hårda data visar att denna besvärjelse är fel. Istället har rutavdraget framförallt skapat jobb åt arbetskraftsinvandrare. Detta bidrar förvisso till att öka antalet arbetade timmar i ekonomi – men inte till att sänka arbetslösheten (åtminstone inte i Sverige).

För det andra måste Sverige ha en genomtänkt invandringspolitik. Ibland hävdas det att det finns länder som lyckas mycket bättre än Sverige med att integrera invandrare på arbetsmarknaden, och att det därmed skulle finnas ett elixir som magiskt skulle möjliggöra en omfattande invandring utan en medföljande arbetslöshet. Men det finns faktiskt inget som tyder på att Sverige över tid skulle lyckas sämre med arbetsmarknadsintegration än andra länder (därmed inte sagt att vi inte har något att lära av andra). På sikt klarar Sverige arbetsmarknadsintegrationen minst lika bra som Danmark, Norge och Nederländerna. Det som skiljer Sverige på integrationsområdet är inte resultateten, utan det faktum att vi har tagit emot många fler flyktinginvandrare, än jämförbara länder, i relation till vår befolkning.

För det tredje krävs reformer. Kampen mot arbetslösheten måste nyktert spegla arbetslöshetens sammansättning och arbetsmarknadens funktionssätt. Låt mig peka på några möjliga reformer.

Sverige bör dra igång en klok investeringspolitik som underlättar för företag och löntagare att utveckla de jobbmöjligheter som den påskyndade strukturomvandlingen ger. Ett centralt område är investeringar i snabbt bredband som ger förutsättningar för alla att utnyttja digitaliseringens möjligheter.

Det svenska näringslivets framgång är i hög grad knuten till den industriella ryggraden. Vårt land har goda möjligheter att fortsätta vara en högproduktiv industrination. Men det kräver en aktiv investeringspolitik där offentliga och privata investeringar samverkar. Vi behöver skala upp investeringar (och skala ner regelkrångel och långa handläggningstider) inom energiproduktion och energiöverföring för att göra det möjligt att producera allt­ifrån grönt stål till bilbatterier. Detta kommer att kräva betydande offentliga finanspolitiska åtaganden.

Men det behövs också investeringar i utbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik. Allt från insatser för att höja statusen i yrkesinriktade gymnasieprogram, så att Sverige har rätt arbetskraft för framtiden, till att införa olika former av ekonomiska stöd för att uppmuntra människor att flytta till de orter där den gröna industrivågen nu rullar ut.

En investeringsdriven tillväxtpolitik av detta slag skapar jobb direkt. Men framförallt skulle den underlätta strukturomvandlingen, vilket sänker arbetslösheten, och understödja det finmaskiga nät av kringtjänster och arbetstillfällen, allt från ­lastbilschaufförer till marknadsförare, som växer och frodas runtomkring Sveriges industriella ryggrad.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sverige är en avancerad ekonomi. Det ställs, på nästan alla arbetsplatser, höga krav att anställda ska vara allmänbildade, ha digital kompetens, prata flytande svenska och begriplig engelska. Det finns ett starkt samband mellan arbetsmarknadsetablering och goda grundläggande färdigheter i basämnen.

Idag saknar en av tre inskrivna på Arbetsförmedlingen gymnasieutbildning. Hela 80 000 arbetslösa når inte ens upp till fullgjord grundskola. Det är en illusion att tro att Arbetsförmedlingen, eller någon annan aktör, varaktigt ska få en betydande andel av dessa kortutbildade i ett arbete som ger verklig självförsörjning.

Arbetsförmedlingen är fel plats för personer utan fullgjord grundskola. De bör istället få skräddarstyrda utbildningsprogram med återkommande inslag av arbetspraktik. Programmen kommer i flera fall att behöva pågå under många år. Först när personerna uppnår grundläggande kunskaper bör Arbetsförmedlingen träda in och medverka till att understödja en permanent arbetsmarknadsetablering som ger ekonomisk självförsörjning.

Under de kommande åren behöver välfärden nyanställa närmare 500 000 människor för att ersätta pensionsavgångar och ta sig an de ökade behov som växer fram på grund av den åldrande befolkningen. Om Sverige ska ha en offentligt finansierad välfärd behöver resurser tillföras som möjliggör utbyggnaden.

Sköts detta klokt finns en betydande del av lösningen på arbetslösheten här. Men det kräver en respekt för att jobb i välfärden ford­rar utbildning och goda kunskaper i svenska språket. Välfärden ska inte betraktats som en plats för att dumpa arbetslösa med svaga kunskaper och färdigheter. Vad som behövs framöver är inte beredskapsjobb eller tillfälliga påhugg utan riktiga jobb där det ställs krav på dem som anställs men där det också erbjuds väl­finansierade utbildningsvägar så att de arbetslösa kan ta dessa jobb.

Sverige har massarbetslöshet. Den går att pressa tillbaka.