Egentligen är det märkvärdigt: ingenting har som en riven tysk mur kommit att symbolisera det viktigaste som hänt Europa sedan 1945, paradoxalt nog ett rivningsarbete tyskarna själva bidrog mycket litet till. Ronald Reagan, Michail Gorbatjov, Johannes Paulus II, polska, tjeckiska eller ungerska dissidenter – men knappast politikerna i Bonn eller demonstranterna i Leipzig, denna eftertrupp av statister i sista akten av kommunismens sammanbrott.

Länge ville vi uppfatta sammanbrottet i form av ett enkelt nollsummespel där den ena sidans vinst var den andra sidans förlust. Förlorare var framför allt Sovjetunionen, en stat som snart bekräftade detta genom att upplösa sig själv. Vinnare de östeuropeiska stater och nationer som återvunnit sin frihet och suveränitet.

Men utan att vi då lade märke till det började den stora europeiska omställninge...