Men det är inte bara hans verk som fortsätter att utöva dragningskraft på intellektuella av olika typer och ideologiska schatteringar. Bara de senaste fyra åren har i snitt en ny biografi publicerats om året. 2014 kom den första engelskspråkiga biografin, den ambitiösa Walter Benjamin. A Critical Life av Howard Eiland och Michael W Jennings, som tidigare hade översatt Passagearbetet och som därmed hade bidragit till att introducera Benjamin till en anglofon läsekrets. På tyska fortsätter i sin tur monografier, biografier och studier att utkomma i en strid ström. 2016 kom Werner Fulds Walter Benjamin. Eine Biographie, och bara ett år senare var det dags igen när litteraturvetaren Lorenz Jäger publicerade Walter Benjamin. Das Leben eines Unvollendeten. Det räcker med en blygsam kunskap om Walter Benjamins dramatiska liv för att förstå varför intresset för hans biografi är lika stort som för hans verk.

Jäger, som tidigare skrivit en ”politisk biografi” om Theodor Adorno, har dock större ambitioner än att redogöra för Benjamins liv. Han har föresatt sig att beskriva både liv och verk utifrån den horisont som förenar dem båda, nämligen det ”ofullbordade”. I tematiska kapitel med namn som ”Det förbjudna rummet: Benjamins härkomst”, ”Uppenbarelser i Paris: Passage-planen”, ”Weimars slut: Den intellektuelle i lilla inbördeskriget” och ”Kafka, meskalin och språkteori: Året 1934” knyts trådarna mellan biografi och verk ihop på ett sätt som även är upplysande för en trogen Benjaminläsare. För den som är intresserad av en förteckning över tilldragelser i Benjamins liv, lär boken dock bli en besvikelse. Man väntar förgäves på flera klassiska anekdoter. I gengäld presenterar Jäger en serie läsningar i gränslandet mellan liv och verk som i bästa fall kastar nytt ljus på en känd text och i värsta fall riskerar att falla i den biografiska litteraturvetenskapens klassiska fälla där författarens liv får tjäna som tolkningsfacit till verket.

I första kapitlet har Jäger grävt fram ett novellfragment skrivet av en minst 14-årig Benjamin. I den suggestiva berättelsen om en köpmannahustru som förbjuds att öppna en viss dörr i huset medan mannen är bortrest (en dörr bakom vilken liken från hans tidigare fruar döljer sig) identifierar Jäger flera spår som ska dyka upp i Benjamins verk långt senare. Den här metoden appliceras sedan konsekvent, dock inte alltid med övertygande resultat. I en diskussion om en essä om Kafka visar Jäger hur en gest med en utsträckt hand i Processen, som Benjamin noterar, återkommer på flera håll i Benjamins biografiska manuskript. Till exempel när han under ett meskalin-experiment förblir sittande medan han betraktar sin utsträckta hand. Baserat på ett ganska magert material drar Jäger slutsatsen att Benjamin var på spaning efter ett symboliskt ”handspråk”. Det är svårt att avgöra vilken betydelse den typen av samband har och vad de tillför förståelsen av Benjamins Kafkaläsningar.

Den bild av Walter Benjamin som en djupt tragisk gestalt som har kommit att bli dominerande är starkt präglad av omständigheterna kring hans död: flykten undan den tyska armén över gränsen till Spanien, det uteblivna transitvisumet, giftsjälvmordet på hotellrummet i gränsstaden Portbou, den försvunna kappsäcken med ett manuskript som han hade beskrivit som ”det viktigaste jag har skrivit”, det nästföljande dag beviljade visumet. I Jägers framställning blir det dock tydligt hur ofullbordandets förbannelse präglade Benjamin redan tidigt och förvandlade såväl hans kärleksliv som hans intellektuella karriär till en serie nederlag vars dynamik även går att spåra i verken.

I korrespondensen med vänner märks hur den eklektiske Benjamin slits mellan sina olika intressen och ständigt tilldrar sig vrede från olika läger. Kärleken till den sovjetiska skådespelaren Asja Lacis förblir i stort obesvarad, inte minst på grund av Benjamins oförmåga att aktivt ta politisk ställning och omsätta sina vänstersympatier i handling. Adorno och Horkheimer, som ger honom skrivuppdrag i sin Zeitschrift für Sozialforschung under det knapra 1930-talet, anklagar honom för att utnyttja marxistisk teori endast som en deus ex machina för att ta sig ur intellektuella trångmål i sina analyser. Gerschom Scholem försöker i flera år förgäves organisera Benjamins resa till Israel där han ska förkovra sig i hebreiska och kabbalastudier, en resa som dock varje gång ställs in i sista sekund. Den underkända doktorsavhandlingen om det tyska sorgespelet föranleder en serie ironiska och hätska brev till det i Benjamins ögon förstockade professorskollegiet i Frankfurt innan han bestämmer sig för att överge den akademiska banan och istället bli ”Tysklands störste kritiker”. Bertolt Brecht irriterar sig på hans borgerliga framtoning.

Det är lätt att förstå hur en fritänkare som Benjamin kan provocera så många. En judisk marxist med fäbless för mystik och symbolik, och med en stil som stundvis snarare påminner om trollformler än modern prosa (flera vänner har beskrivit denna ”magiska” sida som även fysiskt förlänade honom en uppenbarelse av ”trollkarl” med ”flammande hår”). Trots en tidig, inspirerande resa till Moskva under 1920-talet var han en av de första europeiska vänsterintellektuella som tog avstånd från Sovjetunionen när Moskvarättegångarna inleddes, trots att Stalins stjärna fortfarande stod högt i intellektuella kretsar.

Hans förhållande till den breda publiken var alltid problematiskt: programmen han spelade in för tysk radio som frilans i Paris uppskattades i regel för den ödmjuka och tillgängliga stilen. Men som borgerligt fostrad elitist var han sällan beredd att göra avkall på intellektuellt djup om det inte var absolut nödvändigt. Så berättar Jäger om hur Benjamin under sin tid i ett uppsamlingsläger utanför Paris efter den tyska invasionen, där han slöt sig samman med en ung fransman som hjälpte honom att överleva, tillbringade tiden med att hålla föreläsningar i filosofi för sina medfångar utan att göra minsta ansträngning att anpassa sig till sina åhörare.

En del av materialet kan dock bidra till att korrigera bilden av Benjamin som en till undergång dömd och ända till slutet politiskt passiv människa. Jäger visar hur han under arbetet med den postumt publicerade historiefilosofiska essän Über den Begriff der Geschichte intar en allt tydligare och radikalare politisk position. I den tolfte av de arton teserna i essän återvänder han till klasskampen som han ser som historiens motor tillsammans med en teologisk-messiansk strävan efter frigörelse. Denna drift tar sig främst uttryck i vrede, något som Benjamin anklagar socialdemokratin för att ha fått arbetarklassen att glömma. Istället har den lärt arbetarna att nöja sig med den kuvade position som deras förfäder levde i. Denna urskillningslösa vrede ekar i en av bolsjevikernas paroller som Benjamin gillade: ”Ingen ära för segraren, inget medlidande med förloraren!”

Den radikala diskursen innebar dock inte något närmande till Sovjetunionen. Benjamin gjorde ingen åtskillnad mellan nazistisk, fascistisk och stalinistisk terror. Han svarar en vän som välkomnar Molotov–Ribbentroppakten med glädje att han själv förstår denna känsla av befrielse alltför väl, den apokalyptiska mardrömmen har till slut uppenbarat sig som verklighet, vilket medför en känsla av befrielse. Benjamin ville i sin sista politiska text, ”i ett skede då de politiker på vilka fascisternas motståndare hade hoppats ligger slagna till marken”, återknyta förbindelsen med den politikens urkälla som en gång alstrade den socialistiska rörelsen. Det är en gripande sista motståndshandling av en människa vars liv hade utvecklats till ett tragiskt symtom på den egna epokens demoner och som strax därefter tar slut.

Boken har med rätta blivit prisad i Tyskland för sin flytande stil och de eleganta övergångarna mellan olika teman som driver på berättelsen om Benjamins liv parallellt med de rent akademiska analyserna. Det är kanske inte en titel för den helt nye Benjaminläsaren. Men för den som har tagit sig igenom några av de viktigaste texterna erbjuder den en på många sätt fascinerande läsning.