I dikten ”om historien” skriver Tomas Tranströmer:

Radikal och Reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap.

Formade av varann, beroende av varann.

Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.

Varje problem ropar på sitt eget språk.

Gå som en spårhund där sanningen trampade!

Denna karaktäristik av ”historien” hade kunnat vara ett motto för Lennart Karlströms Tomas Tranströmer. En bibliografi,vars tredje del nyligen utkom på Carlsson Bokförlag. Lästa i ett svep fungerar de tre delarna som en komprimerad historik över den svenska självbildens förvandlingar under de mer än sextio år som gått sedan Tranströmer debuterade som diktare.

Det gäller inte minst om det fylliga urval av pressreaktioner som avslutar var och en av de tre volymerna. Liksom i dikten ”Om historien” kan vi här läsa om konflikterna mellan ”Radikal” och ”Reaktionär”, men här finns också förhoppningar om ett framtida uppbrott från de låsta positionerna.

när de två första delarna trycktes 1990 och 2001 hade Tranströmer redan nått världsrykte. Det innebar dock inte att Tranströmer skulle ha varit okontroversiell. Visst har han ända sedan debuten hängivna läsare, men det har också funnits en underström av avståndstaganden. Inte sällan var de motiverade utifrån tankemönster av den typ som brukar sammanfattas under rubriken ”misstankens hermeneutik”. Dit hörde inte minst marxismen, strukturalismen och poststrukturalismen.

Ett tidigt exempel på det var den marxistiske litteraturforskaren Kurt Aspelin, verksam vid litteraturhistoriska institutionen i Göteborg under många årtionden. I en nedgörande recension i kommunistiska Ny Dag skrev han om Tranströmers debutbok 17 dikter:

”När modernismen blir allmängods och får prägel av bleksiktig och välstädad anständighet, då är det långt gånget […] Vad som saknas är i vidare mening livserfarenhet: något att skriva om. Alltför ofta förblir hans dikter bara ord.”

Aspelin blev på 60-talet en av Sveriges mest inflytelserika kulturdebattörer. Mycket talar också för att hans negativa inställning till Tranströmer fick betydelse för den debatt som 1966 initierades av utgivningen av Klanger och spår. Då gick flera av Aspelins anhängare till hårt angrepp mot vad de uppfattade som en alltför passiv och opolitisk hållning till världen. Dessutom menade de att den nya boken visade att Tranströmer inte alls hade utvecklats.

först ut var poeten och kritikern Björn Håkansson. I Aftonbladet skrev han: ”Den ensamma bildsamlarens oföränderlighet kunde inte illustreras tydligare än av det faktum att han hittar precis samma sorts människobilder i Afrika som i Sverige.”

Ett annat exempel var Leif Nylén. I Bonniers Litterära Magasin skrev han: ”Tranströmers poesi har inte plats för den enskilda, individuella situationen, för psykologiska, moraliska, sociala konflikter, som pockar på sin lösning.”

Håkanssons och Nyléns recensioner tycks för en tid ha fått ett ganska stort genomslag. I varje fall menar Tranströmer själv att deras kritiska synpunkter på Klanger och spår ledde till att han under ett antal år fick betydligt färre inbjudningar till poesiuppläsningar än tidigare. Det är också tydligt att recensenternas entusiasm för hans diktning var klart mer tempererad under sent 60-tal och tidigt 70-tal än under perioden mellan debuten med 17 dikter (1954) och Klanger och spår (1966).

Det innebär dock inte att Håkansson och Nylén var helt representativa för den svenska vänsterns inställning till Tranströmers diktning. Om det vittnar den mest tongivande av den svenska marxismens teoretiker, Arnold Ljungdahl, författare till den mycket lästa Marxismens världsbild (1947). I ett principiellt hållet debattinlägg i Aftonbladet gick han till hårt angrepp mot Håkanssons artikel, som han uppfattade som en urartning av den marxistiska litteraturkritiken.

Marxisten Ljungdahl vänder sig först och främst mot de krav på ideologisk rättrogenhet som han tycker sig finna i Håkanssons recension av Klanger och spår. I polemik mot en annan marxist, Georg Lukács, menar han att det vore förmätet att utdöma en författare som reaktionär bara för att han inte varit anhängare av marxismen och dess optimistiska tro på framtiden.

ljungdahls invändningar låg emellertid inte bara på det principiella planet. Han menade också att Håkansson sakligt sett hade fel när han hävdade att Tranströmer inte hade utvecklats och att han dessutom skulle vara världsfrånvänd och politiskt oengagerad. Ljungdahls uppfattning var snarare att Klanger och spår vittnar om en utveckling mot fördjupad insikt om lidandet i världen. Som exempel tog han en av de dikter – ”I Nildeltat” – som i Håkanssons ögon var ett vittnesbörd om stagnation och oförmåga till engagemang i världens öden:

”Hans poetiska register har vidgats både på bredden och på djupet och inte minst hans senare böcker bär vittne om en djup och smärtsam inlevelse i nöden omkring oss.”

Ljungdahls inlägg väckte stort uppseende, men han var långt ifrån den enda bland tidens tongivande vänsterdebattörer som tog Tranströmer i försvar. Ett representativt exempel på det var Agneta Pleijels inkännande recension av Klanger och spår. Liksom Ljungdahl menade hon där att boken innebar en djärv förnyelse. Samma uppfattning skulle hon ett år senare förfäkta i ett förord till samlingsvolymen Kvartett (1967). Där såg hon Håkanssons kritik som ett sekteristiskt uttryck för ”ett snävt litteraturpolitiskt debattläge”.

till de kritiska rösterna hörde däremot poeten Tobias Berggren. Om det vittande en herostratisk recension i Bonniers Litterära Magasin 1974. Där angrep han Tranströmers Östersjöar utifrån en kombination av doktrinär marxism och halvsmält språkvetenskap av den typ som brukade kallas för ”strukturalistisk”. En annan kritiker, DN-skribenten Lars-Olof Franzén, vände sig mot vad han uppfattade som religiöst fromleri i Tranströmer poesi.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Så långt hade de kritiska invändningarna mot Tranströmer som regel fokuserat på vad man uppfattade som ointresse för den sociala verkligheten. På 80-talet blev det tvärtom. Då blev han måltavla för de poststrukturalistiska kritiker som under intryck av bland andra Jacques Derrida tog avstånd från litteraturens anspråk på att kunna skildra verkligheten. Så här sade Anders Olsson:

”Det finns hos Tomas Tranströmer en förlitan på verkligheten och en förlitan på möjligheten att skriva om denna verklighet till en metafor, till bild. Den tilltron till språkets förmåga tror jag inte finns hos de 80-talsförfattare vi talar om. Och det tror jag är väldigt bra.”

liksom strukturalismen skulle poststrukturalismen bli ett ganska kortvarigt inslag i kritiken mot Tranströmer. Delvis hade det nog att göra med att flera av dess ledande teoretiker efter hand hamnade i blåsväder. I längden gick det inte att komma ifrån att påfallande många poststrukturalistiska mästertänkare hade ett förflutet som anhängare av reaktionära tankemönster som nietzscheanism eller Heideggers antimodernistiska förnuftskritik. På sommaren 1987 avslöjades att en av rörelsens centralgestalter, den belgisk-amerikanske litteraturvetaren Paul de Man, under andra världskriget hade varit nazistisk kollaboratör. Detta ledde till en intensiv debatt i amerikanska och franskspråkiga medier.

Men det fanns också andra skäl till att den poststrukturalistiskt inspirerade kritiken av Tranströmer blev ett kortvarigt fenomen. Under årtiondena efter 1990 kom ett förnyat intresse för realism och dokumentär litteratur. Detta får under de följande decennierna ett starkt genomslag i debatten om Tranströmers diktning. Inte sällan kom recensionerna att handla om dikternas grad av sanning. Sålunda blev det allt vanligare att man tog fasta på deras karaktär av autentiska vittnesmål.

Ett representativt exempel är Sara Danius essä ”Kosmos på Folkungagatan 57”, som första gången publicerades i DN 1998 och senare omtryckts i Husmoderns död (2014). Här ses Tranströmers dikter som sanningsenliga, ibland rent självbiografiska, skildringar av de miljöer i Stockholm där hans vuxit upp.

Under 2000-talet har man i allt större utsträckning sett Tranströmer som en självbiografisk författare med rötter i en realistisk tradition. På så sätt kan man säga att kritikerna tagit fasta på den uppmaning i ”Om historien” som lyder: ”Gå som en spårhund där sanningen trampade.”