Som ung hade han med sitt goda läshuvud skurit lagrar vid Trinity College i Cambridge och snart blivit parlamentsledamot, en stridbar whig som med energi och kraft hade stått bakom de många parlamentsreformer och den utvidgning av rösträtten som genomdrevs 1832 och som innebar den mest omfattande konstitutionella förändringen i Storbritannien sedan ärorika revolutionen 1689. Senare i sitt liv tillhörde han under två perioder regeringen och kabinettet. Som krigsminister 1839–1841 ansvarade han för den så kallade kanonbåtsdiplomati som britterna tillämpade i samband med opiumkriget i Kina. Vidare såg han till att avlägsna en prorysk klanledare från makten i Afghanistan, och han lade ut snubbeltråd för den egyptiske självständighetsivraren Muhammad Ali när denne kastade lystna blickar på Palestina och Syrien. Under sin andra ministertid, 1846–1848, innehade han snarast en symbolisk post och uppträdde endast fem gånger i underhuset. Under 1840-talet hade nämligen författarskap för Macaulay blivit en häftig passion.

Han skrev essäer, till exempel om de tre britter som hade lämnat störst bidrag till att lägga Indien under det förenade kungarikets krona, nämligen William Pitt den äldre, lord Clive och Warren Hastings. Han skrev vers, till exempel fyra episka dikter om det tidiga Rom, 1842 samlade i volymen Lays of Ancient Rome. Och han skrev nationell historia i ett flerbandsverk. Han hann bli klar med fyra delar av The History of England. From the Accession of James the Second. En femte del redigerades av en släkting och utkom postumt, men fram till samtiden som tänkt var nådde aldrig företaget. För en nutida person kan dessa ämnesval kanske te sig akademiska och smala, ungefär som ämnesvalet för den artikel med vilken den unge Macaulay hade etablerat sig i Edinburgh Review och inlett ett livslångt medarbetarskap där, en 42 sidor lång drapa om diktaren John Milton. Men Macaulay var inte en författare för the happy few. Redan dikterna om det avlägsna Rom sålde i mer än 100 000 exemplar, och hans nationella historik gav honom läsare i en omfattning som endast Charles Dickens kunde matcha. Under det senare skedet av sitt liv kvitterade Macaulay årligen ut royaltyinkomster på flera miljoner (räknat i kronor och i dagens penningvärde). Samtidigt inflöt hedersbetygelser: hedersdoktorat och ordnar, ledamotskap i lärda sällskap och till sist en adelstitel, baron Macaulay of Rothley.

Eftervärlden har inte alltid varit lika nådig. Och då är det som regel det där med Indien som spökar. Vid sidan av Rudyard Kipling och lord Curzon har Thomas B Macaulay figurerat som arketypisk och bespottad imperialist. Hur välförtjänta är de loskorna?

Zareer Masani ställer den frågan i en livfull och perspektivrik, ja, förträfflig levnadsteckning: Macaulay. Britain’s Liberal Imperialist. Koncentrationen ligger här på mittvalvet i Macaulays gärning, den period som inföll sedan studierna och parlamentsreformerna 1832 var avklarade och innan regeringsarbete tog vid och författarskap blev en passion. Under denna mellantid verkade Macaulay under fyra år i Calcutta, mellan 1834 och 1838. Till Indien kom han ombord på linjefartyget The Asia för att bli rådsledamot hos generalguvernören lord Bentinck. I rådet och i opinionen stod ”orientalister”, som ville bevara indiska traditioner och institutioner, mot liberala reformvänner, som ville modernisera landet och anpassa det till västerländska förhållanden. Lord Bentinck stödde de senare. Med uppbackning av reforminriktade indier som Raja Ram Mohan Roy hade han redan fått till stånd ett förbud mot änkebränning. Macaulays närvaro drev upp reformtakten. Den nyanlände menade att Indien vid britternas ankomst hade befunnit sig på samma civilisationsnivå som Europa under den mörkaste medeltiden. Till den staty som i Calcutta restes över lord Bentinck när denne avgick som generalguvernör och återvände till Storbritannien författade Macaulay en inskription. Där prisas mannen ”who infused into Oriental despotism the spirit of British freedom”.

Macaulays egen insats under åren i Indien var tvåfaldig. Han reformerade dels undervisningsväsendet, dels rättsväsendet. Många år senare, när han sedan länge var bosatt i London, gjorde Macaulay en tredje insats för Indien. Han reformerade på distans dess statsförvaltning.

Först grep sig Macaulay alltså an vad de indiska skolorna ägnade sig åt. Frankt föreslog han att regeringens utbildningsbudget i sin helhet skulle flyttas från studier på sanskrit, persiska och arabiska till studier på engelska. Han menade att engelska språket skulle öppna kunskapsvärldar för indierna och möjliggöra samhällsutveckling. En följd av en sådan utveckling skulle vara uppkomsten av en medelklass, vilket i sin tur skulle skapa förutsättningar för införandet av demokrati. Sina anspråk kunde Macaulay formulera nog så drastiskt. Religionsfrihet skulle förvisso råda, menar han, men det var knappast regeringens sak att tvinga elever ”att kasta bort sin ungdom på att lära sig hur de ska rena sig efter att ha vidrört en åsna eller vilken Vedatext de ska mässa för att sona brottet att ha dödat en get”. Regeringens sak var istället, som det heter i en ryktbar formulering i hans berömda reformdokument, hans Minute, att försöka frambringa ”a class who may be interpreters between us and the millions whom we govern; a class of persons, Indian in blood and colour, but English in taste, in opinions, in morals and in intellect”. Macaulay fick gehör för sitt förslag, och skolor som undervisade på engelska sköt upp som svampar ur jorden. Eleverna kom att kallas ”Macaulay’s children”.

Beträffande rättsväsendet var de åtgärder Macaulay föresatte sig att få till stånd likhet inför lagen och en gemensam lagstiftning för alla regioner på de punkter där så var möjligt. Han började med att genomdriva förändringar av rättspraxis. Brittiska bosättare förlorade möjligheten att hänvända sig till en högre instans där indier inte kunde väcka talan. De lägre domstolarna fick utökade befogenheter. Macaulay författade därefter egenhändigt ett förslag till en ny strafflag, vilket lades fram 1838 och antogs efter mycket kalfatrande först 1860. En strafflag giltig i hela Indien ersatte därmed en väldig myckenhet av blott regionalt giltig strafflag. Och inte heller denna strafflag gjorde någon skillnad mellan indier och européer. Den gällde lika för alla. Svårigheterna att få de rättsvårdande instanserna att fungera i ett samhälle där vittnesmål var till salu var förstås betydande, men Macaulay hävdade att man långsiktigt kunde nå förbättringar bara om man litade på sådana institutioner som man brukade berömma sig med att företräda.

Efter sina två ministerperioder fick Macaulay i uppdrag att leda en kommitté som skulle avge ett förslag på reformerad statsförvaltning i Indien. Efter sin vana författade Macaulay själv det dokument där riktlinjerna drogs upp, riktlinjer som omgående blev implementerade. Grunden för nyordningen var en järnhård koncentration på meritokrati. Offentliga tjänster skulle utlysas och tillsättas i konkurrens. Som merit räknades genom examina dokumenterad kompetens. Noterbart är att när Storbritannien långt senare reformerade sin egen statsförvaltning kunde man använda den av Macaulay upprättade indiska statsförvaltningen som förebild.

Nå. Hur ska man se på dessa åtgärder? Zareer Masani, själv utbildad vid katedralskolan i Bombay, ger en vink om sin inställning redan i den tillägnan som inleder hans bok: ”Till mina historielärare i Bombay, som var stolta över att vara Macaulays barn”. Han hymlar inte med att Macaulay var ”undoubtedly a cultural racist by today’s standards” eller ”unashamedly racist, judged by today’s multicultural standards”. Men han vänder också på myntet. ”Oavsett vad man anser om hans egna fördomar”, skriver Masani, ”så är det institutionella arvet efter Macaulay, vill jag hävda, det lim som fortfarande håller ihop det självständiga Indien som en flerspråkig, demokratisk, federativ stat med engelska som sitt lingua franca.” Statsförvaltningen är alltjämt professionell och duglig. Paragraferna från 1860 ”har förblivit fundamentet för Indiens strafflag ännu i våra dagar”. Nyordningen i skolorna gav Indien chansen att bli delaktigt i ”en anglosaxisk utvecklingsmodell, byggd på det engelska språket, liberala politiska och ekonomiska idéer och representativt statsstyre”. Masani citerar den framstående historikern Ramehandra Guha, som spekulerar: ”Mjukvarurevolutionen i Indien kanske aldrig hade inträffat om det inte vore för Macaulays Minute.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Zareer Masani tar upp en aspekt värd särskild uppmärksamhet. Utbildningsreformen på 1830-talet var till glädje framför allt för de oberörbara, för daliterna. De skolor som undervisade på engelska var öppna för alla och innebar en möjlighet för alla. Macaulay är, skriver Masani, ”hyllad som en räddare av många daliter, som menar att hans framsynta utbildningsidéer befriade dem från kasttyranni”. Han kan rapportera från ett party hos dalitaktivisten Chandra Bhan Prasad i Delhi år 2006, ett party med anledning av Macaulays födelsedag. Och han kan rapportera från ett besök hos en dalitintellektuell i samma stad, där Macaulys porträtt hänger på väggen vid sidan av ett porträtt av dr B R Ambedkar, den förste oberörbare som fick studera vid universitetet i Bombay och som senare doktorerade vid London School of Economics. Masani understryker att Ambedkar alltid klädde sig västerländskt, till skillnad från sina ”upper caste Congress contemporaries”, som vid en viss tidpunkt bytte ut sina Savile Row-kostymer mot ”homespun Indian clothing”. Överklassnationalisterna försökte efter Indiens frigörelse från Storbritannien 1947 rubba engelskans ställning, konstaterar Masani, men medelklassen, Macaulays klass, röstade med fötterna och sände hellre sina barn till plötsligt avgiftsbelagda engelskspråkiga skolor än till gratisutbildningar på lokalspråk eller hindi.

Masani understryker dessutom att dessa överklassnationalister själva stod i skuld till Macaulay och det han representerade: ”And it’s no coincidence that Macaulay’s Children also included the Western-educated lawyers who eventually led India to independence. A distinguished succession of nationalist leaders, including Motilal and Jawaharlal Nehru, Muhammed Ali Jinnah and Mahatma Gandhi himself, studied British law in London and practised it in the courts of the Raj before they learned how to turn its liberal and egalitarian principles against the colonial power.”