Det finns en nidbild av dandyn som en extravagant sprätt. Det har delvis sin grund i storstilade salongslejon som Georg IV, greve d’Orsay och Oscar Wilde. Men går man tillbaka till den förste dandyn, Beau Brummell, vars skugga vilar över varje framställning av dandyismen, är förhållandet snarare det motsatta. I en tid präglad av rokokons frivola spetskaskader och överdådiga men stela rockar i siden och sammet valde denne elegansens fader istället mjuk och följsam ull, gråskalor och enkla, rena snitt. Med honom föds i någon mening det klassiska herrmodet och det är det, inte modeskapares nycker, som är dandyns främsta attribut. En dandy bär inte en kostym, lika lite bär kostymen honom – de är ett. Enligt en av dandyismens teoretiker, Barbey d’Aurevilly, är det avgörande vilken effekt han har på sin omgivning, detta är vad som särskiljer dandyn från en välklädd herre.

Dandyism måste förstås mindre som en dogmatisk stillära och mer som ett löst sammansatt filosofiskt, närmast metafysiskt, system där målet är en estetisering av personen: på en gång ett förtingligande som ett förandligande av kroppen. Att vara dandy, det är att göra sig till en abstraktion. Samspelet mellan den naturliga förutsättningen, det vill säga kroppen, och det artificiella, det vill säga klädsel och mimik, är inte en konstnärlig iscensättning av jaget utan ett närmast matematiskt inrättande av en harmonisk enhet i enlighet med principer liknande dem vid stadsplanering, anläggandet av en park eller inredningen av ett rum. En kostym sätts samman som en katedral och en dandy är sin egen arkitekt. Hans strävan är att upphöja det prosaiska till poesi.

Det är inget sammanträffande att en Brummell blir möjlig när det nyklassicistiska intresset för arkitektur och antikens rena estetik just blossat upp. Det är i en mening en demokratiserande process, det är inte dräktens prislapp som är det viktigaste. Samtidigt är det djupt elitistiskt, ett slags kroppens aristokrati som lägger mer emfas på de fysiska företrädena. Brummells stil är sprungen ur abstraktion, rationalitet och hygien (han gör det till en dygd att tvätta sig dagligen). Den manliga stilen är till skillnad från det kvinnliga modet inte en del av ett begärsspel. Dandyn ställer sig bortom det köttsliga, hans ideal är att reducera sig till sin egen spegelbild. Brummell ensam och osedd – otänkbart! Den store dandyn lever först när han har en publik att spegla sig i. I detta ligger därmed även att han själv ej kan beröras. Baudelaire skriver: ”Dandyns karakteristiska skönhet består särskilt i den kalla uppsyn som följer av det oåterkalleliga beslutet att aldrig tillåta sig bli rörd; man skulle kunna tala om en latent eld som blott låter sig anas; som skulle kunna men inte vill flamma upp.” Dandyn reducerar sig till en blank yta som istället rör sig i andra.

På så sätt skiljer dandyn sig mot den klassiska gentlemannen, även om de båda kan påminna om varandra till det yttre. Förutom en oklanderlig klädsel är gentlemannen i allra högsta grad ett handlande subjekt som lever och klär sig efter ett slags noblesse oblige. Långt in på 1900-talet är idealet fortfarande renässansens hovman som excellerar med såväl bildning som ridderlighet utöver sin oklanderliga klädsel. Och dagens gentleman? Kanske får vi en fingervisning om hur det står till med honom i den nyligen utkomna boken Den moderna gentlemannen (Bokfabriken) av Alexander Wiberg och Måns Zelmerlöw. Här ges inte bara handfasta råd om kavajslag och slipsknutar, det är en hel typ av man och manlighet som dukas upp. Allt från vart semestern bör gå (på vintern: till Alperna) till huruvida man skall hålla upp dörren för en dam (svar: ja, men inte för att det är en kvinna utan detta skall ske av artighet och utan könsurskillning).

Som av en händelse är dessa allmänna maximer identiska med Wibergs och Zelmerlöws egna preferenser som uttrycks med ett i sin självupptagenhet närmast outhärdligt personligt tilltal som inte drar sig för att presentera avskrifter av de båda författarnas sms-konversationer (vilka, kan man misstänka, är tänkta att vara fyndiga men som i bästa fall är en påfrestande intern jargong och i sämsta rena elakheter). Det här är en bok för ängsliga IT-konsulter och reklamare som vill leka engelska gentlemän; kort sagt vad som återstår när man har drivit en materialistisk världssyn till sin spets, demonterat medelklassens bildningsideal och dekonstruerat bort själen.

Utmärkande för även denna banalitetens snobbar är en melankolisk längtan tillbaka till det edwardianska England – sinnebilden för manlig elegans förblir en välskräddad kostym. Född efter 1900 lever den stilmedvetne mannen ofelbart i en skymningstid, hans är ständigt melankolisk eftersom hans nostalgi riktas mot en förlorad värld där allt var skräddarsytt, varför hans stil i någon mån alltid kommer vara en anakronism. Att hitta de perfekta italienska skorna eller den nyaste engelska slipsen är idag ingen utmaning, allt finns ett klick bort på nätet.

I sin bok The Dandy at Dusk. Taste and Melancholy in the Twentieth Century (Head of Zeus) tittar Philip Mann på några av 1900-talets store dandyer och tar fasta på denna melankoli. Urvalet är överraskande och med något undantag inte de mest självklara representanterna för dandyismen under detta sekel. Där finns den österrikiske arkitekten Adolf Loos som klär sig på samma sätt som han ritar hus, och tvärtom. Eller Edvard VIII, som inte kan bli dandy fullt ut eftersom han inte förmår frigöra sig från sin börd eller sina rikedomar. Trots att han överger England och kronan för att gifta sig med Wallis Simpson behåller han sitt blåa blod. Och där finns också Quentin Crisp som kanske är den som i boken bäst förkroppsligar dandyismens ideal genom att ha konstituerat sin person och sin framgång på att putsa bilden av sig själv till perfektion. Detta rent bokstavligt, Crisp försörjde sig länge som krokimodell. Hans bruk av smink för att understryka sin sexuella läggning i en tid då homosexualitet inte var accepterat var på en gång ett sätt att vara autentisk, men också en skyddande mask. Själv sade han: ”Att klä sig som jag gjorde kanske inte gjorde att jag blev lycklig, men det gjorde mig enhetlig.”

Mann väver i The Dandy at Dusk, som i allt väsentligt är en underhållande och läsvärd bok, samman dessa och ytterligare livsöden med dandyismens teori – Brummell, Baudelaire, d’Aurevilly, Max Beerbohm, Albert Camus – men sambandet känns ibland lite sökt. När Mann diskuterar regissören Jean-Pierre Melville, som iscensätter sin inre dandy i sina filmer och Alain Delons undersköna gestalt tar han plötsligt steget in i fiktionen. Visst kan man studera dandyismen som tema i konst och litteratur – men frågan är om inte dandyns utmärkande egenskap snarare är att hans liv är hans verk.

Men dandyn behöver sin publik. Barbey d’Aurevilly menar att det krävdes specifika historiska och samhälleliga förutsättningar för att Brummell skulle bli möjlig. En stelnad och uttråkad överklass redo att låta sig utmanas och underhållas. Dandyn är beroende av aristokratin för att överkomma och överträffa den. Den franske, urbane sekelskiftesdandyn tar steget från den privata herrklubben ut på Paris gator, men det är lika mycket en scen att göra intryck och avtryck på som den engelska societetens slutna rum. Under hela 1800-talet finns en stark borgarklass, en hegemoni i dekorum som inte ger individen stort spelrum. Det förser dandyn med en samling regler som han kan bryta mot eller skriva om i enlighet med sina egna nycker.

Så icke i vår egen tid, där normbrytandet är den nya normen och individualitet är kollektivets lag. I konsumtionssamhället är alla esteter. Dandyismens imperativ ”bli den du är” har ersatts av ett ”bli vem du vill”. Det är bara att välja attribut och sociala markörer från en universell klädhängare, genom att vara tillgängliga för alla devalveras deras symbolvärde. Tatueringar är inte längre förbehållna kriminella och sjömän, man måste inte bo på Östermalm för att bära pärlor. I en tid där alla projicerar bilder av sig finns ingen spegeleffekt att få och ingen sann originalitet kan gro.