I en gammal vits av det lindrigt sexistiska slaget står två män och språkar mitt i en sorlande festlokal. En av dem säger:

”Problemet med fruntimmer är att de tar allt personligt.”

Omedelbart vänder sig tre främmande kvinnor om och väser:

”Inte jag i alla fall!”

Som de flesta skämt om män och kvinnor så bygger detta på den spridda uppfattningen om att könen skiljer sig åt vad gäller personlighet. Men stämmer det verkligen, som skämtet antyder, att kvinnor är mer lättretliga än män? Och hur kan man i så fall ta reda på en sådan sak?

En god början vore att konsultera en psykolog med inriktning mot psykometri, det vill säga: mätning av personliga egenskaper. Psykometriska metoder används idag mest för uppskattning av kognitiva funktioner, men kan även tillämpas på andra karaktärsdrag, såsom en persons benägenhet att härskna till. Allt kan mätas på vetenskaplig väg och åskådliggöras i tjusiga tabeller och diagram.

För den som vill lära sig mer om detta fascinerande ämne kan jag rekommendera den nya boken Personality. A User’s Guide skriven av psykologerna Nikita Mikhailov och Georgi Yankov (framledes NM & GY). Till skillnad från de flesta skrivande psykologer har ingendera av författarna någon koppling till akademin, och de arbetar inte heller kliniskt. Istället ägnar de sig åt att utforma och genomföra tester åt företag på jakt efter psykologiskt lämpad personal.

Människors personligheter kan studeras på olika sätt beroende på vad som eftersträvas. Inom psykiatrin ligger fokus vanligen på individers beteende, snarare än resultat på psykometriska tester. Personer som skär sig i armarna eller driver eviga processer mot statliga verk kan uppfylla kriterier för ett eller flera personlighetssyndrom. Sådan diagnostik är dock sällan aktuell – och inte heller laglig – vid rekrytering av personal. De resonemang som NM & GY för i sin bok är därför mest relevanta för människor som fungerar någorlunda väl i samhället.

Det empiriskt mest belagda ramverket för att beskriva en individs personlighet är den så kallade femfaktorsmodellen, även känd som The Big Five. Enligt denna modell bedöms varje testobjekt utifrån fem olika dimensioner – öppenhet, samvetsgrannhet, extraversion, till­mötesgående och neuroticism. Faktorn öppenhet beskriver nyfikenhet och mottaglighet för nya idéer. Samvetsgrannhet handlar om en persons grad av disciplin, organisation och pålitlighet. Extraversion mäter hur utåtriktad och energisk en person är i sociala sammanhang. Tillmötes­gående avspeglar vänlighet, empati och samarbetsvilja. Neuroticism indikerar, till sist, en persons benägenhet att uppleva stress och emotionell instabilitet.

Tester som bygger på femfaktormodellen är behäftade med en del problem. Det faktum att de baserar sig på objektets egen beskrivning av sin personlighet innebär en stor risk för fusk. Detta skiljer personlighetstester från sådana som mäter kognitiva förmågor. En sökande till en chefspost kan knappast fejka intellektuell briljans på ett IQ-test. Det står dock veder­börande fritt att överdriva andra karaktärsdrag såsom extraversion eller öppenhet i en skriftlig enkät.

Ett annat problem som personlighetspsykologin brottas med är att männi­skor inte konsekvent beter sig i enlighet med sina testresultat. En person med låga poäng på extraversion kanske helst tillbringar sina kvällar framför brasan med en god bok, men kan under rätt omständigheter festa loss rejält. Av detta skäl betraktades personlighetstesterna länge som opålitliga av experter inom psykologi. Det var först på 1980-talet som ett par omfattande meta-studier visade på testernas prediktiva värde och praktiska nytta.

Hur ser den perfekta personligheten ut? Författarna klargör att alla personlighetsdrag kan vara till såväl skada som nytta, och drar sig för svepande omdömen. Men för chefer inom näringslivet framstår höga poäng på extraversion och samvetsgrannhet, samt låga poäng på neuroticism som en önskvärd kombination. Inom vårdande yrken som läkare betraktas tillmötesgående som desto viktigare. Det senare är dock enligt min erfarenhet en sanning med modifikation. Empatiska läkare uppskattas mycket riktigt av sina patienter, men bränner ofta ut sig genom att axla på tok för mycket ansvar. För en chef kan valet stå mellan en smått känslokall och likgiltig anställd som alltid går att räkna med och en som är populär men ständigt sjukskriven.

Ett annat sätt att rangordna sökande till en tjänst eller utbildning är att mäta deras intelligenskvot. NM & GY medger att sådana tester kan vara av värde, men betraktar dem som orättvisa. I författarnas ögon bidrar kognitiva tester till snedrekrytering genom att fokusera på egenskaper som individen ”inte kan rå för”, medan de mer benigna personlighetstesterna tvärtom bidrar till mångfald. Som läsare undrar man i vilken mån individen kan rå för sin personlighet, en fråga som NM & GY aldrig riktigt reder ut. Det tycks också ha undgått författarna att personlighetstester länge användes för att hålla nere andelen judar, och senare asiater, vid amerikanska toppuniversitet.

Om vi ska tro NM & GY så är många människor missnöjda med sina personligheter, och skulle helst vilja förändra dem. Det vanligaste exemplet på detta är nog personer som går i terapi eller tar psykofarmaka i hopp om att bli mindre neurotiska, åtminstone för tillfället. Författarna beskriver också introverta personer som tvingar sig själva ut på sociala evenemang i syfte att bygga om den egna personligheten. I vilken mån sådana försök ger upphov till någon bestående förändring är dock oklart. Ett spännande rön som till min förvåning inte togs upp i boken är att dimensionen öppenhet går att öka markant och på lång sikt genom intag av psykedeliska svampar. Man får anta att författarna betraktade detta ämne som olämpligt, eller att någon neurotisk redaktör satte sig på tvären.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Personality. A User’s Guide är i stort en utmärkt bok, och en habil översikt av ett komplicerat ämne. NM & GY motstår frestelsen att överdriva det egna områdets betydelse, vilket annars är kutym i böcker av detta slag. För läsare med avvikande personligheter har författarna en del kloka karriärråd att erbjuda. Introverta och analytiskt lagda personer kan exempelvis söka allians med extroverta kolleger för att effektivt framföra sina synpunkter. Djärva personer med låga nivåer av neuroticism kan med fördel konsultera sina ängsligare medarbetare för att se över sina dristiga affärsprojekt. Och så vidare.

Låt oss nu återgå till skämtet som inledde den här artikeln. Har det vetenskapligt stöd? I viss mån, ja. Ett väl etablerat rön inom psykometrisk forskning är att kvinnor i genomsnitt är mer neurotiska och tillmötesgående än män. Dessa fynd har visat sig vara stabila över tiden, och har replikerats över hela världen. Skämtets poäng att kvinnor har en tendens att ta illa vid sig är därför inte orimlig.

Det känsliga ämnet könsskillnader ägnas minimalt utrymme i Personality. A User’s Guide, men är i praktiken viktigare än de personalfrågor som upptar lejonparten av boken. Alla som har sysslat med familjeterapi vet att det ofta handlar om att mediera mellan neurotiska fruar och mindre tillmötesgående män. Förs­ta steget mot en mer harmonisk parrelation är förståelse för varandras personliga egenheter. Inom detta gebit skulle psykometriska experter som NM & GY kunna spela en avgörande roll, om de bara vågade ta bladet från munnen.

Nåja, man kan inte få allt. Den sociala konstruktivismens grepp om tidsandan förblir starkt, och prat om naturliga skillnader mellan könen möts än idag med häpnad och ängslan. Att NM & GY skulle våga bryta mot dylika tabuföreställningar vore väl mycket begärt. Författarna planterar åtminstone ett frö av psykometrisk realism i sina läsares hjärnor, som i bästa fall kan hjälpa dem att förstå sig på det motsatta könet. För intellektuellt nyfikna män och kvinnor med trassliga äktenskap är Personality. A User’s Guide en särskilt klok investering och ett utmärkt tillskott till familjebokhyllan.