En anslående dimension av den svenska förståelsen av Ingmar Bergman har varit att betrakta honom som en opolitisk konstnär. Bergmans filmer har handlat om människosjälens yttersta våndor, något som till synes varit opåverkat av omkringliggande samhällsstrukturer och ideologiska preferenser. Ingen politik för Bergman, trots de omfattande politiska debatter hans filmer skapade, till exempel Tystnaden 1963 och Skammen 1968.

Särskilt påtagligt var detta i alla kulturbilagor som publicerades i storstadspressen när han gick bort. Här hyllades Bergman i lika hög grad i egenskap av teaterregissör som filmskapare och endast i några få enstaka fall påvisades konkreta historiska – och politiska – skeenden där Bergman varit en av aktörerna. Till exempel nämnde både Carl-Johan Malmberg i SvD och Jens Peterson i Aftonbladet hastigt att Bergman en gång flytt från Sverige. Leif Zern i DN var mest frispråkig genom att kortfattat konstatera att Bergman arbetade i ”motstånd” i Sverige.

Vad skribenterna syftade på var naturligtvis den välkända skatteaffären, när Bergman i januari 1976 hämtades på Dramaten och anklagades för skattebrott. Förloppet nådde zenit när Bergman i april samma år förklarade att han lämnat Sverige för gott. Dock blev han frikänd från misstanke om brott och endast krävd på restskatt.

välkänt var detta förlopp, men inte desto mindre är händelserna i alla sina detaljer relativt sett bortglömda. Minnet är som bekant likt en schweizerost, också hos flera av dem som under det senaste decenniet kommenterat skatteaffären och dess eventuella konsekvenser för det valnederlag som den socialdemokratiska regeringen med Olof Palme i spetsen led i september 1976.

Bergmans biograf, Michael Timm, behandlar i sin bok Lusten och dämonerna. Boken om Bergman, som kom 2008, året efter Bergmans frånfälle, ärendet med viss utförlighet. Han nämner visserligen Bergmans tänkbara betydelse för valresultatet, men hävdar också att endast ett fåtal stödde Bergmans sak mot skattemyndigheten, som bankdirektören Tore Browaldh och prästen Ludvig Jönsson. Bergman, menar han, fälldes av ”tidsandan”.

Såsom är brukligt inom forskningen har Timms uppgifter traderats vidare. I sin Palmebiografi Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme, som kom 2010, understryker Henrik Berggren att den ”handfull” personer som Timm nämner i själva verket var så ”perifera i den rådande tidsandan” att de ”skadade hans sak”. Berggren tillägger att det var tur för Bergman att han fick eldunderstöd av Astrid Lindgren som i en artikel i Expressen en och en halv månad efter Bergmans purgatorium gick till hårt angrepp mot det svenska skattesystemet på 1970-talet: den så kallade Pomperipossadebatten.

Även Kjell Östberg underskattar förmodligen Bergmanaffärens genomslag. I När vinden vände. Olof Palme 1969–1986 (2009) hävdar han att Bergmans bristande popularitet hos folket medförde att hans sak inte förmådde skada regeringen på samma sätt som Astrid Lindgren, ”den älskade författarinnan”. Östberg stöder sig visserligen här, förutom på Timm, på en Sifoundersökning om varför svenskarna 1976 röstade som de gjorde. Ett liknande resonemang förs av Göran Hägg i Välfärdsåren. Svensk historia 1945–1986 från 2005.

det finns en del problem här. Det är inte sant att Bergman inte fick något stöd. Faktum är, om man går till de närmast oöverskådliga pressklippen från tiden, att han fick ett massivt sådant. Redan dagarna efter hämtningen på Dramaten publicerade Expressen ett tufft formulerat upprop till Bergmans försvar. Uppropet, som liknade lagföringsprocessen mot Bergman vid ”inkvisitionens metoder”, var undertecknat av 22 personer, de flesta av dem välkända kulturpersonligheter. Bland undertecknarna fanns några representanter för Sveriges dåvarande skönlitterära elit: Lars Gyllensten och Peter Weiss. Dessutom skrev flera av Bergmans teaterkolleger på, till exempel Dramatenchefen Jan-Olof Strandberg, regissören Alf Sjöberg samt skådespelarna Allan Edwall, Margaretha Krook, Hasse Alfredson och Tage Danielsson (de två senare särskilt förknippade med socialdemokratin). Gyllensten påpekade till och med: ”Kända människor blir ofta utsatta för någon sorts personligt agg i sådana här sammanhang, vilket ofta drabbar dem onödigt brutalt.” Ytterligare en av undertecknarna var ingen annan än Astrid Lindgren, som alltså redan här öppet tog parti för Bergman. Hon väntade inte till hennes egen Pomperipossadebatt.

I ett uppmärksammat brev till riksåklagaren, publicerat i sin helhet i Dagens Nyheter i februari, påpekade dessutom Jan-Olof Strandberg och Dramatens ekonomichef Torsten Ryde, att Bergman ”till följd av ett brådstörtat, oöverlagt ingripande för oöverskådlig tid gått förlorad för svensk scenkonst”. Skrivelsen var ett långt personligt försvar för Bergman och en hård uppgörelse med myndigheternas handläggning av ärendet.

All detta var bara början. Pressen började följa ärendet i minsta detalj. De borgerliga tidningarna – med Expressen i spetsen – tog tillfället i akt att angripa socialdemokratin och skattepolitiken, ofta på helsidor. På den andra sidan stod Aftonbladet relativt ensam, med ett försvar för skattetjänstemännens agerande som blev alltmer bräckligt.

Även om den svenska allmänheten knappast läste New York Times, publicerade tidningen stort uppslagna artiklar i ärendet. I en av de första intervjuades kända svenskar om fallet, till exempel Jörn Donner och Erland Josephson, som båda fördömde de svenska myndigheternas agerande i fallet. Hårdast i sin bedömning var Harry Schein, vd för Svenska filminstitutet, trots att han var nära personlig vän med Olof Palme (Schein var också vän med Bergman). Schein var helt på Bergmans sida mot myndigheterna och gjorde dessutom en analys av Sverige anno dazumal: ”Ett av skälen till att svensk jämlikhet är så avancerad är att det inte bara handlar om socialism, utan om en aktiv motvilja mot människor som anses vara bättre. Man måste hugga ner folk. Alla måste vara jämlika.” (min översättning från engelskan)

presskriverierna nådde sin kulmen med Bergmans landsflykt i april 1976, där han i bittra ord skrev sitt avskedsbrev till hemlandet i Expressen: ”Eftersom jag kräver en viss trygghet för att kunna åstadkomma något i mitt yrke, och eftersom denna trygghet uppenbarligen kommer att förmenas mig under överskådlig tid (myndigheternas trakasserier och gatlopp i tidningarna) blir jag tvungen att söka denna trygghet någon annanstans än i detta land.”

Rubrikerna på löpsedlarna var svarta, tv-nyheterna visade ett flygplan som ödesmättat lämnade startbanan (vilket vi kan se i Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentärfilm Palme från 2012, där Bergmanaffärens betydelse i alla fall inte förminskas, trots att filmen i stort saknar analytisk eller polemisk udd). Under alla omständigheter fick Socialdemokraterna uppleva sina sämsta opinionssiffror sedan 1928 hos Sifo i maj 1976. Och i valet förlorade de alltså regeringsmakten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Jag har alltså svårt att tro på Timms, Berggrens och Östbergs skildring av Bergmans betydelse för valet 1976. Jag har förvisso ingen anledning att misstro Astrid Lindgrens roll, men hon var inte lika känd utomlands som Bergman. Det är klart att många svenskar brydde sig om Sveriges rykte ute i världen. Sedan kan det påpekas att Lindgrens Pomperipossaaffär inte rönte tillnärmelsevis så mycket pressuppmärksamhet som fallet Bergman, ens i Sverige.

Östberg menar att Bergman inte var så folkkär (vilket också Hägg och Berggren påpekar). Men vad är folkets kärlek för något? Bergmans verk hade åtminstone rönt lika stor uppskattning som Astrid Lindgrens, till exempel såg mer än halva befolkningen något av avsnitten av tv-serien Scener ur ett äktenskap 1973.

det där med tidsandan är också besvärligt. Det är antagligen en sanning med modifikation att 1970-talet mer än andra perioder var den politiska vänsterns tidevarv. Man skulle med visst fog kunna hävda att vänstern i själva verket upplevde sitt svagaste årtionde i modern tid. Socialdemokratin fick oavgjort i ett val (1973, fast man satt kvar) och förlorade två (1976 och 1979). De svenska kommunisterna fick aldrig mer än 5 procent av folkets röster. Vänsterns inflytande var sannolikt begränsat till universiteten, etermedierna och delar av kulturen.

Slutligen måste det betraktas som unikt att en filmskapare får ett så stort offentligt genomslag att hans privata affärer blir en nationell angelägenhet och blir del i avgöranden om den politiska makten. Med andra ord: Bergman var politisk, bland mycket annat.