En anslående dimension av den svenska förståelsen av Ingmar Bergman har varit att betrakta honom som en opolitisk konstnär. Bergmans filmer har handlat om människosjälens yttersta våndor, något som till synes varit opåverkat av omkringliggande samhällsstrukturer och ideologiska preferenser. Ingen politik för Bergman, trots de omfattande politiska debatter hans filmer skapade, till exempel Tystnaden 1963 och Skammen 1968.

Särskilt påtagligt var detta i alla kulturbilagor som publicerades i storstadspressen när han gick bort. Här hyllades Bergman i lika hög grad i egenskap av teaterregissör som filmskapare och endast i några få enstaka fall påvisades konkreta historiska – och politiska – skeenden där Bergman varit en av aktörerna. Till exempel nämnde både Carl-Johan Malmberg i SvD och Jens Peterson i Aftonbladet hastigt att Bergman en g&...