När den ryska romanen på 1800-talet främst tack vare den numera allt mindre lästa Turgenjev blev ett varumärke etablerades också en uppsättning förväntningar på hur en sådan ska se ut. Denna berättande, psykologiska och välkända tradition har förts vidare från ”Tolstojevskij” och 1900-talets Nobelpristagare.

Men det finns också en modernistisk kanon som är långt mindre folkkär. Den tar sin början hos Chlebnikovs och Krutjonychs språkmaterialism och går via Andrej Belyjs symfoniska romaner och Andrej Platonovs folksagokommunism. Det är i slutet av denna omväg som man finner en av Rysslands kanske allra bästa nu levande författare: Sasja Sokolov.

Den som någonsin intresserat sig för den ryska samtidslitteraturen har förmodligen förr eller senare stött på denne undanskymde experimentelle författare. Sokolovs rykte har vilat på tre pelare: den dramatiska flykten från Sovjetunionen 1975, initierad av dåvarande flickvännens hungerstrejk, debutromanen Skola för dårar, samt den långa tystnaden, eller snarare tillbakadragenheten, som förlänat honom diverse mediala smeknamn som ”den ryske Salinger”. Författaren har ägnat sig åt att arbeta som skidinstruktör i den vackra kanadensiska naturen och långsamt utvecklat alltmer av en kultstatus i hemlandet och en aura av bortglömd postmodernist utomlands.

År 2015 utgavs lite oväntat A School for Fools i nyöversättning av författarens vän Alexander Boguslawski, som nu också har gjort det som många så länge ansett vara omöjligt: att översätta ”den ryska Finnegans Wake”, Sokolovs andra och allra mest intagande roman, Between Dog And Woolf (Columbia University Press).

Efter kriget och i synnerhet framåt 1970-talet ersätts den klassiska ryska romanens ”överflödiga människa” med någonting som kan kallas för ”den flyende mannen”. Författare som Dovlatov och Venedikt Jerofejev fyller sina romaner med manliga karaktärer på ständig flykt undan ansvar, samhälle, kvinnor och inte minst barn som de råkat avla på vägen.

Sokolovs livshistoria skulle kunna vara en illustrerande generationsroman. Född 1943 i Kanada som son till två ryska spioner, utvisades Sokolov som fyraåring tillsammans med sina avslöjade föräldrar till det hemland där han själv aldrig satt sin fot. Mötet med det främmande och fattiga Efterkrigs-Sovjet blev något av en chock; han var ett introvert barn som knappast fann sig tillrätta på de hårda Moskvagatorna eller i elitskolan för den Kremlnära nomenklaturan. Istället påbörjade han sin livslånga flykt. Som tonåring skrev han in sig på ett mentalsjukhus för att slippa lumpen – en flera månader lång fältstudie som skulle ge upphov till hans första roman. Den skrev han i Sibirien, i en spartansk jaktstuga, fullt medveten om att publicering aldrig kom på fråga.

Redan 1964 hade Sokolov försökt fly landet genom att korsa gränsen mot Iran, men flykten skulle alltså inte lyckas förrän 1975, tack vare en kvinna. Genretroget blir hon sedan sällan eller aldrig omnämnd – att spotta i den hand som matar en hör till den flyende mannens grundläggande repertoar. Manuskriptet smugglades ut ur Sovjet och hamnade till sist på det numera kultförklarade förlaget Ardis bord, med något så unikt som en blurb av Vladimir Nabokov. Joseph Brodsky, som först trodde att manuskriptet tillhörde en vän, uttalade sig mycket positivt – för att sedan ändra sig. Nabokov stod fast. Boken kom ut och blev, kan man nog påstå, en succé bland de insatta.

Skola för dårar är en ömsint jagberättelse av en känslig och förfinad pojke som verkar lida av personlighetsklyvning. Texten spinns fram som en inre dialog mellan två osäkra berättare som ständigt ifrågasätter och korrigerar varandra, spårar ut i känslomässiga klagosånger eller kör fast när de försöker beskriva någon detalj de inte minns. Denna skildring av den ryska naturen och barndomsminnets labyrintiska motsägelsefullhet är fylld av neologismer, slavismer och den språkmelodiska välklang som Sokolov skulle utveckla fullt ut i sin andra roman.

Om Skola för dårar framställde Sokolov som en arvtagare till de stora modernistiska namnen och närmast en konkurrent till Brodsky, blev den andra romanen istället till en början ett misslyckande. Den har ansetts vara inte bara oöversättbar, utan direkt oläsbar.

Romanen publicerades utan att göra större väsen av sig, men har sedan dess åldrats bäst. Här lämnar Sokolov den postmoderna lockelsen med olika allusionslekar och ägnar sig istället åt att besjunga det ryska språket i all dess praktfulla mischmasch av matematisk kristallklarhet och abstrus mångtydighet. Det börjar som ett brev från jaktstugan, men spårar förstås sedan ur fullständigt. Det låter, och känns, som ingenting annat. Sokolov har låtit all folklore han tillägnat sig under sina flykter genom Ryssland utgöra material för en mångstämmig vävnad – en roman såpass musikalisk att man läser den utan att begripa speciellt mycket, men samtidigt utan att någonsin haka upp sig.

Den sovjetiska efterkrigstidens ”postavantgardister” verkade i mångt och mycket utan direktkontakt med sina kolleger i väst – det vill säga utan att vara förtrogna med litterära rörelser som den franska nya romanen eller för den delen en irländare som Flann O’Brien, vars Den tredje polisen Sokolov nog hade uppskattat. I mångt och mycket har man därför emellanåt behövt uppfinna sina egna hjulvarianter på medvetandeflöde, multipla berättare och annorlunda kompositionsprinciper.

Kanske blev publiceringen av Mellan hund och varg, som liksom damp ner i ett intet, något av ett trauma för Sokolov, och han skrev – inte minst under trycket från förlaget – någonting mer ”tillgängligt”. Resultatet blev tyvärr undermåligt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den tredje romanen Palisandria (som på engelska fick titeln Astrophobia) låter som någonting som kunde ha producerats av ”den flyende mannen” om denne flytt lite för långt bort och tappat omdömet. Romanen är ett skolboksexempel på postmodern kitsch, där allting som man kan förvänta sig av genren – litterära överallusioner, hårdhänt och tillskruvad erotik, historiska kändisar och fullständigt osannolika intrigvändningar – samsas om utrymmet. Sokolovs språkmelodi kvarstår, men förmår inte hålla ihop en historia inför vilken man tappar intresset långt innan den ens kommit igång. Palisandria är memoarer av en storhetsvansinnig släkting till den fruktade Lavrentij Berija, som påstår sig ha vuxit upp som ett slags nyckelmästare i orgiernas Kreml. Som åttaåring inleder han, avbruten i badet där han sitter försjunken i Freudläsning, en sexuell relation med en till åren kommen kvinna, och det hela utvecklar sig till ett postmodernt gyckelspel och parodi på både Kreml och kremlologi.

Kanske på grund av denna sin tredje roman har Sokolov emellanåt grupperats med den postmoderna litteraturen, som många ryska författare ännu idag inte riktigt har kunnat lägga bakom sig. I själva verket står han i fundamental opposition till den. Sokolov ger uttryck för samma modernistiska snobbism som producerat både fantastiska litterära verk och rätt frånstötande mänskliga individer. Han opponerar sig i synnerhet mot populärkulturen och genreutsuddningen, postmodernistens absoluta favoritföreteelser. Detta leder enligt honom till låg konstnärlig kvalitet. Hans egen tredje roman är, ironiskt nog, ett utmärkt exempel på detta.

Sokolov lär under de tysta åren ha skrivit ett fjärde verk som, också det som en del av mytbildningen, brann upp i ett hus i Grekland. Trots hans trettio år långa skönlitterära tystnad har hans romaner i Ryssland stadigt tryckts om och påverkat varje ny generation experimentella författare, från postmodernisterna Vladimir Sorokin och Michail Berg till mer språkligt experimentella författare som Ivaniv. I de tre romanerna finns det något för var och en.

När hans svåra andra roman nu äntligen finns tillgänglig för en större västerländsk publik är det visserligen inte i en alltigenom odiskutabel översättning. Men att den alls existerar är en stor bedrift. Det står utom tvivel att Mellan hund och varg på egen hand har gjort den ryska litteraturen modern igen. I Ryssland är det idag omöjligt att skriva seriös litteratur utan att förhålla sig till den kanadensiske skidälskaren.