När jag för en tid sedan såg Thorsten Flinck på scen framföra monologen Doktor Glas imponerades jag av hans publikfriande skådespeleri och av den demoni han utstrålade. Men hans tolkning av doktorn sprang offside, tyckte jag, och hade inte mycket med Hjalmar Söderbergs romanfigur att göra.

Eller tycker jag så bara för att jag för ett par år sedan blev duperad av Krister Henrikssons gestaltning av samma roll i en föreställning på Göteborgs stadsteater? Henriksson gestaltade Glas som en lugn och klarsynt desperado. Han betonade det överdrivet rationella i karaktären, inslagen av tvångsneurotiskt syndrom och sexualskräck. Det var mycket långt från Flincks spritt språngande galenpanna, besatt av äckel inför mänskligheten och primärt driven av lust att få mörda en präst.

Nej, ...