Den 12 september 1974 steg tre etiopiska arméofficerare in i Jubileumspalatset i Addis Abeba för att meddela kejsaren att denne nu var avsatt.

De ledsagades in i Haile Selassies residens men väl där sjönk modet på dem. De kunde inte förmå sig att fullfölja sitt uppdrag. Den major som utsetts till att föra talan försökte läsa högt ur sitt medhavda dokument men hans händer skakade och rösten bar inte. Den lille magre mannen framför honom, betitlad Hans Kejserliga Majestät, Kungarnas Kung, Herrarnas Herre, Lejonet av Juda och Guds Utvalde, spände sin brännande blick i den svettande majoren och gläfste trotsigt och uppfordrande.

– Vad vill ni, vad vill ni!?

De tre sammansvurna tvingades gå ut för att samla sina nerver. Efter en stund återvände de och kunde då slutföra sitt ärende.

– Kejsaren, stammade majoren, har missbrukat sitt ämbete för egna syften. Som en följd därav har han försatt landet i en hopplös situation.

Haile Selassie, som fortfarande frustade av ilska och indignation, fick höra att han skulle ersättas med ett militärråd, att parlamentet skulle stängas, konstitutionen upplösas och att en tribunal skulle tillsättas med uppgift att döma dem som motsatte sig nyordningen.

Det finns motstridiga uppgifter om hur kejsaren reagerade när det slutligen stod klart för honom att hans regeringstid kommit till vägs ände. Enligt somliga källor svarade han att om revolutionen var bra för folket, så stödde även han den.

Enligt andra uppgifter var han svarslös inför detta majestätsbrott och kunde bara lugnas tillfälligt av att hans kusin Ras Emeru anslöt sig till sällskapet, kysste honom på båda kinderna och varsamt förde honom ned för en trappa och ut på gården. Där väntade inte som brukligt kejsarens Mercedes utan i stället en enkel Volkswagen. Oceremoniellt föstes Lejonet av Juda in i baksätet och kördes iväg.

Haile Selassie var den siste i sitt slag. Han representerade en monarkisk tradition som idag inte längre existerar. Som den tvåhundratjugofemte och sannolikt siste kejsaren i den salomoniska dynastin kunde han räkna sitt påbrå tillbaka till gammaltestamentlig tid. I Etiopiens konstitution som han lät författa 1955 står det: ”Den kejserliga värdigheten skall för evigt vara knuten till Haile Selassies I:s ätt, som härstammar utan avbrott från Menelik I:s dynasti, sonen till drottningen av Saba och kung Salomo av Jerusalem.”

Historiker tvivlar på den uppgiften som skulle innebära att dynastin skapades på 900-talet f Kr. Men flertalet etiopier tvivlar inte. Enligt den gamla krönikan Kibre Negest, som betyder ungefär Kejsarnas kärlighet, härskade drottningen av Saba i det som idag heter Etiopien. Hon reste till Jerusalem för att knyta en allians med den mäktige Salomo. Denne, som var en kvinnokarl av guds nåde, lägrade drottningen. En händelse som i Kibre Negest beskrivs som nära nog en våldtäkt. Sonen Menelik blev resultatet.

Haile Selassie använde sig av dessa mytiska historiefragment för att bygga en personkult. Etio­pien är ett land där miljoner människor underkastar sig en uråldrig kristendom djupt färgad av judiska traditioner. Dessa förhållanden utgjorde en perfekt grogrund för glorifierande legender. Även sentida skribenter har utvidgat mytbildningen, exempelvis den polske journalisten Ryszard Kapu´sci´nski. Hans bok Kejsaren, som han hävdade hade tillkommit efter djupintervjuer med icke namngivna människor som verkat i Haile Selassies närhet, anses idag av många forskare sakna tillförlitlighet.

Somliga uppgifter i boken har dock verifierats av andra. Exempelvis det Kapu´sci´nski skrev om Haile Selassies favorithund Lulu, berättat av den betjänt som hade en specialuppgift vid hovet.

”Det var en liten hund, av japansk ras. Han hette Lulu. Han fick sova i kejsarens stora säng. Under olika ceremonier brukade han hoppa ner från kejsarens knä och kissa på dignitärers skor. De ­vördnadsvärda herrarna fick inte rycka till eller göra den minsta rörelse när de kände sina fötter bli våta. Jag måste gå omkring bland dignitärerna och torka bort urinen från deras skor med en silkestrasa. Det var mitt arbete i tio år.”

Etiopien har i alla tider plågats av återkommande svältepidemier. Den hittills värsta som dokumenterats kulminerade 1892. En tredjedel av landets befolkning svalt ihjäl. Nästan all boskap dog. Det var det året som Tafari Mekonnen föddes i en liten bergsby nära den muromgärdade staden Harar i öster. Haile Selassie var det namn han tog sig som kejsare.

Gossens far var Ras Mekonnen, kusin till den styrande kejsaren Menelik II och tillhörande landets högsta aristokrati. Han blev några år senare nationalhjälte som överbefälhavare vid det legendariska slaget vid Adwa 1896 då de etiopiska styrkorna förintade en italiensk invasionsarmé. Den händelsen räddade Etiopien från att bli en europeisk koloni. Landets självständighet säkrades för lång tid framöver.

När kejsar Menelik drabbades av stroke och en tronarvinge skulle utses ledde detta till omfattande intriger i den etiopiska makteliten. Menelik ville att Ras Mekonnen skulle efterträda honom men detta accepterades inte av andra starka maktspelare i landet som förfogade över egna arméer. Strider bröt ut och efter omfattande politiska konvulsioner och blodspillan utmynnade maktkampen i att Meneliks dotter Zawditu kröntes till kejsarinna 1917. En maktdelning resulterade i att hon fick huvudsakligen ceremoniella funktioner me­dan den fortfarande unge Tafari Mekonnen skulle ansvara för det praktiska styret av landet.

När Zawditu dog 1930 kröntes Ras Tafari till kejsare. Han hade länge burit titeln Ras, vilket närmast kan översättas med hertig. Han upphöjdes nu till gudomlig hjälte av en grupp västindier som i honom såg bibeltexter besannas. Jamaicanen Marcus Garvey predikade att de svarta slavättlingarna i Västindien skulle återvända till Afrika, och när Ras Tafari förvandlades till Haile Selassie sågs det av Garvey som en uppfyllelse av en biblisk profetia, om att en svart kung skulle träda fram ur Afrika. ”Etiopien skall skynda att utsträcka sina händer till Gud”, står det i Psaltaren, och i Uppenbarelseboken omnämns den mystiske ryttaren på den vita hästen med ett namn skrivet på manteln och låret: ”Konungarnas konung och herrarnas herre”. ”Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill”, står det i kapitel fem.

Detta är en mycket tydlig hänvisning till Haile Selassie, ättling till Menelik den första, son till kung Salomo som i sin tur var son till kung David. Endast lejonet av Juda kunde öppna det sjunde inseglet. Inte att undra på att Haile Selassie av många sågs som en halvgud.

Han var en liten man med stora öron, försynt viskande röst och en stillsam framtoning. Han var kort i rocken, men hans självförtroende var det inget fel på. En av de få gånger han visade ängslan och tvekan var när han kom till Jamaica på statsbesök och upptäckte att ett par hundra tusen anhängare av rastafarikulten hade samlats på flygplatsen för att ta emot honom. Han fick nästan tvingas att gå ur planet, men när han väl övervann sin rädsla för folkhopen och steg ut blev succén överväldigande. I den jublande massan fanns Rita Marley, gift med musikern Bob. Hon konverterade prompt till rastafaritron vid mötet med Kungarnas kung och frälste därefter sin make. Resten är musikhistoria.

Menelik II hade försökt ena Etiopien men lyckats endast delvis. Maktkampen som föregick Haile Selassies trontillträde förvärrade de interna konflikterna i landet och han satte nu upp som mål att spela ut sina politiska motståndare mot varandra, och om det krävdes även besegra dem militärt.

Säkerhetsläget i landet förvärrades av de europeiska kolonialmakternas anspråk på Etiopien som sågs som det viktigaste landet i Östafrika ur ett strategiskt perspektiv. Redan 1906 hade Frankrike, Storbritannien och Italien gått samman i det som kallades en trepartsöverenskommelse. De officiella deklarationerna angav att ­överenskommelsen gick ut på att skydda Etiopiens självständighet som hotades av interna konflikter mellan starka tronpretendenter. Men redan tidigt stod det klart att det inte handlade om omsorg om Etiopien. Det var snarast fråga om att planera en styckning av kejsardömet.

Haile Selassie förstod mycket väl vad som var i görningen. Hans land hade 1923 blivit medlem i Nationernas förbund, NF, och han vädjade till organisationen att den skulle stoppa det som han såg som framförallt italiensk aggression. Benito Mussolini, som betraktade det militära nederlaget vid Adwa 1896 som en nationell prestigeförlust, gjorde inte mycket för att dölja sina anspråk. Britter och fransmän låg lågt och ville inte stöta sig med Italien som de hoppades skulle kunna bli en allierad i kampen mot Hitler-Tyskland. Världen vände Etiopien ryggen.

Kriget började 1935 med så kallade skär­mytslingar på gränsen mellan Etiopien och italienska Somaliland. Den italienske härföraren Emilio De Bono gick därpå in i ­Etiopien från Eritrea, utan krigsförklaring. De etiopiska styrkorna uppgick till flera hundra tusen man men med uråldrig utrustning. I många fall hade soldaterna bara spjut och pilbågar, i bästa fall antikverade gevär. Bara specialförbandet det kejserliga gardet var någorlunda modernt utrustat.

De italienska styrkorna visade prov på brutalt övervåld. Bland annat bombades ett fältsjukhus som drevs av svenska Röda korset. Svensken Carl Gustaf von Rosen flög ambulansflyg och var en av de första att vittna om att italienarna använde sig av senapsgas redan tidigt under kriget. Relationerna med Sverige var utomordentligt goda, de hade grundlagts 1924 då den unge Ras Tafari besökte Stockholm och Uppsala.

Som en parentes kan nämnas att flera svenskar var delaktiga på den etiopiska sidan. Generalen Erik Virgin tjänade som militär rådgivare och hade författat en manual för gerillakrig. Hans kollega Viking Tamm utbildade etiopiska officerare.

Haile Selassie beslutade att flytta till den högt belägna staden Dessie där ett luftvärnsbatteri hade installerats. När italienarna fick veta det satte de in massiva bombanfall mot staden. Kejsaren bodde i det som ironiskt hette Villa Italia och hanterade själv luftvärnsvapnen. Hans medarbetare var närmast förstummade av det de fick bevittna, hur den sköra lilla mannen dödsföraktande utmanade de anfallande bombplanen.

Men styrkeförhållandena var alltför ojämna och det som fällde utslaget var italienarnas hämningslösa bruk av giftgas. Från den 22 december 1935 och en månad framöver fälldes omkring 200 ton giftgasbomber. Både människor och djur dog i fruktansvärda plågor. Brunnar förgiftades, det var en apokalyptisk ödeläggelse av stora delar av norra Etiopien.

– Om inte italienarna hade använt giftgas och om inte fransmännen i Djibouti hade konfiskerat ammunition avsedd för vår armé, så hade italienarna aldrig kunnat bryta igenom våra försvarslinjer, klagade Haile Selassie bittert.

Han kände sig förrådd av hela världen. I synnerhet av ledarna inom Nationernas förbund som bara pratade utan att göra något för att stoppa den italienska aggressionen. Haile Selassie tvingades till slut fatta det tyngsta beslutet i sitt liv. Att lämna Etiopien, gå i exil.

Staden Bath i sydvästra England blev hans tillflyktsort. Där inkvarterades han och hans närmaste i en tämligen enkel villa och kontrasten till Etiopien kunde inte vara större. Kyla, fukt och oro för både Etiopien och nära anförvanter som var kvar där sänkte kejsarens sinnesstämning. Under större delen av 1936 och 1937 kunde han inte göra annat än att sitta passivt och ta emot rapporter om italienska illdåd, massmord på munkar och andra civila.

Det som sedan förändrade allt var uppladdningen inför andra världskriget. När Italien förklarade krig mot både Storbritannien och Frankrike 1940 kom det stora genombrottet. Winston Churchill ville plötsligt knyta Haile Selassie till sig och erbjöd militär hjälp mot de italienska ockupationsstyrkorna. En djärv plan ritades upp.

Den 24 juni 1940 steg en viss ”Mr Strong” ombord på ett brittiskt flygplan med destination Egypten. Få kände igen den lille kejsaren som åtföljdes av ett mindre sällskap. En vecka senare anlände Haile Selassie till Sudan.

I augusti samma år marscherade en här under det bibliska namnet Gideonstyrkan in i Etiopien. Ledda av Haile Selassie klädd i khakiuniform tillsammans med ett antal kompetenta brittiska officerare lyckades ett par hundra etiopiska soldater ta sig in bakom de italienska fienderna och sakta men säkert besegra dem. De italienska trupperna var trötta och demoraliserade, nednötta av ideliga attacker från kvarvarande etiopiska gerillaförband. Det blev en äventyrlig och strapatsrik expedition i den etiopiska vildmarken. Det är ingen överdrift att Haile Selassie riskerade livet många gånger om under befrielsekriget.

Den 5 maj 1941, fem år efter den italienska invasionen, nådde kejsarens expeditionsstyrka fram till berget Entoto från vilket han kunde blicka ned på sin huvudstad Addis Abeba. Ingen vet vilka känslor som stormade inom honom.

Under resten av året föll den ena italienska garnisonen efter den andra. Den 27 november kapitulerade den siste italienske befälhavaren i staden Gondar. Kriget och ockupationen var över.

Haile Selassie besteg åter tronen, i triumf.

Det mest anmärkningsvärda med Haile Selassies återkomst var hans förhållningssätt till italienarna. Fascisterna hade våldfört sig på Etiopien med giftgas och massakrer av civila. De hade deporterat människor och tvingat in dem i koncentrationsläger. Det mest naturliga hade kanske varit att beordra samtliga italienare att lämna landet efter befrielsen.

Haile Selassie gjorde tvärtom. Han erbjöd alla att stanna kvar. Det handlade om tekniker, ingenjörer, läkare och många andra professioner. Kejsaren var en pragmatiker ut i fingerspetsarna. Han såg tydligt vad Italien hade uträttat under sin mycket korta ockupation. De hade byggt fantastiska serpentinvägar i de bergiga norra delarna av landet. De hade konstruerat dammar och kraftverk och även skapat en fungerande byråkrati i landet. De hade åstadkommit oerhört mycket av det som Haile Selassie själv hade haft på sin önskelista under lång tid, men inte lyckats genomföra.

I detta låg en del av hans storhet. Förmågan att se bortom hämnden och maktspelet. En genuin vilja att modernisera sitt land, även om det skedde med hjälp av dem som i fem års tid hade försökt mörda honom och stjäla hans kejsardöme.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I hans planer att bygga upp Etiopien ingick också att höja kunskapsnivån. Han bjöd in missionärer – inte minst från Sverige – för att bygga skolor. Han skapade också möjligheter för tusentals ungdomar att resa utomlands för högre studier. Paradoxalt nog kan man säga att den åtgärden innebar början på slutet för kejsaren. Många studenter reste till länder i världen där det fanns en frihet i det offentliga samtalet som helt saknades i Etiopien.

Afrika förändrades. Under 1950-talet började flera europeiska kolonier bubbla av frihetslängtan. I grannlandet Kenya inleddes Mau-Mau-­upproret under tidigt 1950-tal. Sudan blev självständigt 1956. Frihetens vindar blåste över den svarta kontinenten. Men i Etiopien var det stiltje.

Allt fler etiopier började fråga varför de skulle låta sig styras av något så anakronistiskt som en enväldig kejsare.

Efter den triumfatoriska befrielsen från den italienska ockupationen hade Haile Selassies stjärna börjat dala. Hans chauvinistiska övertagande av Eritrea och totala likgiltighet för eritreanernas önskan om självständighet solkade hans rykte. Hans oförmåga att ta itu med Etiopiens i särklass största problem, nämligen landfrågan, förvärrade situationen.

Frågan om vem som skulle efterträda kejsaren den dag han tvingades dra sig tillbaka sköts på framtiden. Hans hustru kejsarinnan Menen hade fött sex barn. Alla utom två dog unga, i sjukdomar eller olyckor. När Haile Selassie störtades greps stora delar av hans släkt. Tjugoen anhöriga spärrades in i ett fängelse som kejsaren själv låtit bygga tidigare. Flera av hans barnbarn och barnbarnsbarn lyckades fly ur landet med hjälp av bland andra en svensk diplomat. Några tillbringade en tid i Sverige på väg till mer permanenta exilboenden.

Under den senare delen av sin regeringstid ägnade Haile Selassie sig mer åt internationella projekt än åt problemen på hemmaplan. Han var starkt pådrivande i skapandet av den afrikanska enhetsorganisationen OAU som fick sitt permanenta högkvarter i Addis Abeba. Afrikas huvudstad, anmärkte kejsaren stolt. Han reste intensivt och besökte bland annat Sverige ännu en gång, 1954, inbjuden av kung Gustaf VI Adolf.

I början av 1970-talet bröt en ny svält ut i de norra och centrala delarna av Etiopien. Förfärliga scener utspelade sig där människor samlades i läger i tusental. När den brittiska dokumentärfilmen ”Den okända svälten” visades på teve i Europa vållade den ett ramaskri. Man kunde se utmärglade benrangel släpa sig fram mot döden, samtidigt som Haile Selassie matade sina hundar med oxfilé från ett silverfat.

En revolutionär grupp arméofficerare beslutade att avsätta kejsaren. De fick stöd från studenter och intellektuella. En smädekampanj inleddes där Haile Selassie utpekades som profitör på det svältande etiopiska folket. Han anklagades också öppet för att ha svikit sitt land när han gick i exil under den italienska ockupationen. Den anklagelsen smärtade honom mer än något annat.

Hans rådgivare såg vad som höll på att hända. De varnade kejsaren och bad honom att sätta sig i säkerhet tills hans lojala styrkor hade eliminerat upprorsmakarna. Haile Selassie vägrade att lyssna på det rådet. Jag tänker inte fly mitt land en gång till, uppges han ha sagt.

Den 12 september steg de tre officerarna in i palatset. På gården väntade en Volkswagen. Den kejserliga dynastin som enligt sägnerna hade regerat landet sedan kung Salomos dagar höggs av.

Knappt ett år senare, den 27 augusti 1975, fick kejsaren besök i palatset där han hölls fången. En grupp ur den militärjunta som tagit makten stegade in till den 83-årige monarken. Denna gång utan att darra på läppen. Det skedde enligt uppgift mitt i natten. Kejsaren sov i sin stora säng. Han såg ut som en mager liten docka nedbäddad i lakanen, han vägde knappt femtio kilo. Enligt de uppgifter som har sammanställts av historiker anfördes officerarna av en viss Mengistu Hailemariam, som sedermera skulle bli ledare för juntan.

Utan preludier lade Mengistu en kudde över ansiktet på Haile Selassie och tryckte till. Nästa dag berättade en kortfattad notis i den engelskspråkiga tidningen Ethiopian Herald att den forne kejsaren under natten hade avlidit av cirkulationsstopp.

Hans kropp grävdes ned på palatsområdet och upptäcktes inte förrän 17 år senare. År 2000 fick han en officiell begravning, nästan värdig en kejsare.