När folk tittar på dig ser de vilka de vill vara”, mumlar Nixon i Oliver Stones film med samma namn. Presidenten blänger på den klassiska målningen i Vita huset där Kennedy står med böjt huvud och armarna i kors. Själv har Nixon just insett att han måste avgå, och i denna mörkaste av stunder inser han: ”När de tittar på mig ser de vilka de är.”

Riktigt så dyster är kanske inte allmänhetens uppfattning om sig själv, men i stort sett är det en träffande observation. Den fångar också Nixons fixering vid Kennedybröderna, liksom hans stunder av självinsikt – politisk sådan, naturligtvis, snarare än privatpsykologisk. I den mån han var ett geni var han det uteslutande i frågor om makt och tävlan. Han var en extrempolitiker, om än ingen extremist; en maktspelare, om &aum...