Det är svårt att fånga Napoleons innehållsrika och dramatiska liv på vita duken. Ridley Scott väljer i sin film att på traditionellt sätt fokusera på honom som härförare och på hans stormiga relation till José-phine. Det enda av hans syskon som gestaltas som vuxen är Lucien Bonaparte, övriga ser vi bara som barn. På Museo Napoleonico i Rom, som jag nyligen besökte, står däremot hans släkt i centrum, liksom försöken att hålla den dynastiska lågan brinnande. Museets första rum domineras av stora praktporträtt av de syskon som blev kungligheter, men som idag är nästan helt bortglömda.

”I Italien – som inte var ett enat land vid den tiden, utan en mängd småstater – vann Napoleon avgörande segrar.”

Napoleon I hade fyra bröder och tre systrar. Han hade dessutom två styvbarn, Joséphines son och dotter. Medlemmarna av Napoleons stora familj hade varit rejält på obestånd, men genom hans lysande karriär förbättrades deras omständigheter betydligt, i synnerhet när han gjorde sig själv till kejsare. Han placerade sina syskon som härskare i erövrade länder. Hans äldre bror Joseph fick bli kung först i Neapel och sedan Spanien, Louis gjorde han till kung i Holland och åt brodern Jérôme skapades kungariket Westfalen. Även Joséphines barn blev brickor i det dynastiska spelet. Styvsonen Eugène giftes bort med en bayersk prinsessa (och blev därigenom far till Oscar I:s gemål Josefina). Styvdottern Hortense giftes bort med brodern Louis och blev holländsk drottning på kuppen. Hans systrar fick även de landområden och bortgiftes dynastiskt, som Pauline med den rike prins Borghese. Napoleons syfte med allt detta var, förutom att ge sig själv glans, även att rota sig i de europeiska kungahusen och därigenom få legitimitet.

I Italien – som inte var ett enat land vid den tiden, utan en mängd småstater – vann Napoleon avgörande segrar. Hans arvtagare, Napoleon II, gavs titeln kungen av Rom. Italien knyter gärna Napoleon till sig, dels på grund av hans korsikanska ursprung, dels för de täta förbindelser han och familjen hade dit. Den romerska republiken var vidare idealet för Napoleons statsbildning, och han lånade in titlar som konsul och senat, och senare imperator.

Ovan nämnde Lucien, som var starkt revolutionär i sin ungdom, men trots det hjälpte sin bror att ta enväldig makt vid brumairekuppen, ogillade dock att Napoleon skulle ta namnet kejsare och återigen införa begreppet regent av Guds nåde. Lucien drog sig sålunda tillbaka till Italien 1804 och skydde det kejserliga hovet. Han ströks ur den kejserliga familjen men kom senare att stå Napoleon bi under hans hundra dagar långa återerövrande av makten 1815. I museets första rum finns även ett porträtt av Lucien i hans italienska exil, en dov kontrast till de guldbemängda bilderna på övriga syskon.

Efter Napoleons abdikation 1814 sökte en stor del av den kejserliga familjen asyl hos påve Pius VII. Hans mor flyttade in i ett palazzo vid piazza Venezia, bröderna Louis och Jérôme slog sig likaså ner i Rom. Pauline bodde redan där. De andra systrarna var också i Italien. Elisa hade Napoleon först gjort till prinsessa av Lucca och Piombino, därefter hertiginna av Toscana. När imperiet fallit fick hon tillåtelse att slå sig ner i Trieste. Napoleon gjorde systern Caroline till drottning i Neapel, och hon levde efter hans fall resten av livet i Florens och kallade sig där grevinnan av Lipona (ett anagram av Napoli). Systrarna förevisas i museet med porträtt som känns smått komiska i sin överdrivna kungliga prakt. Såväl Elisa som Pauline får egna rum. I Pauline-rummet finns en kopia av huvudet av den skandalösa skulptur av Canova som sägs föreställa henne naken.

Den äldre brodern Joseph emigrerade till USA, men återförenades sent i livet i Florens med sin fru, som var syster till den svenska drottning Desideria. Desideria, som ursprungligen hette Desirée Clary, var en tid förlovad med Napoleon. Hon gifte sig med Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, och blev mor till Oscar I.

Bonaparte-släkten började också ombesörja kusingiften och andra allianser för att bevara familjen och inte få förgreningar som kunde äventyra succession, eftersom de sonika förutsåg att de ännu en gång skulle få makten. Josephs dotter Zénaïde giftes bort med sin kusin Charles Lucien (son till Lucien) och dottern Charlotte med sonen till Louis och Hortense, Napoléon Louis. (Dennes bror blev sedermera Napoleon III, så familjen hade inte helt fel i sitt agerande.) Döttrarna var alltså kusiner till Oscar I. På museet visas ett porträtt av hovmålaren David, gjort 1821, alltså flera år efter Napoleon I:s abdikation, där de två damerna porträtteras med kungliga diadem, läsandes ett brev från sin förlupne far, vilket illustrerar hur släkten klänger kvar vid sina kejserliga anspråk.

Efter den pampiga salen med de stora porträtten och även möbler från Napoleons arbetsrum, följer rum som ägnas åt diverse mer eller mindre obskyra släktingar. En av dem är Napoleons son, Napoleon II. I rummet kontrasterar hans små tafatt tecknade skolalster mot en vägg med skisser på planerade allegoriska målningar vid hans födsel. Napoleon II togs hand om av sin morfar, den tysk-romerske kejsar Frans II, gavs titeln hertig av Reichstadt, och dog i tbc blott 21 år gammal, utan att ha spelat någon roll inom världspolitiken.

Napoleon II:s kusin Napoleon III har också ett eget rum. Han var ju en produkt av äktenskapet mellan Louis och Hortense och återupprättade dynastin. Många släktingar flockades då till Paris för att få kejserliga titlar. Att effektuera giftermål in i furstehus blev betydligt enklare i och med att Napoleon III gjorde sig till kejsare, och ätten var snabb att utnyttja detta. Även hans dynasti gick om intet, efter hans abdikation 1870. Hans son, på pappret helt kort Napoleon IV, fick sin militärutbildning i England och dog i strid med zuluer i Sydafrika 1879. Då prinsarna i rakt nedstigande led tenderade att dö unga, fortsatte dock resten av släkten att skydda dynastin.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sista rummet domineras av ett stort porträtt av Charlotta Gabrielli, en av Luciens döttrar, som gifte in sig i den romerska adeln. En av hennes söner gifte sig i sin tur med Augusta Bonaparte, dotter till ovan nämnda Charles Lucien och Zénaïde, så ingiftena och de kejserliga namnen fortsatte. Zénaïde och Charles Lucien fick också de en dotter vid namn Charlotta och även hon gifte in sig i den romerska aristokratin, och fick sonen Giuseppe Primoli. Det är Primoli som ligger bakom museet. Han var en ivrig samlare, som omhuldade sitt bonapartiska arv. Vid hans död 1927 tillföll samlingarna och palatset där de finns staden Rom.

När man besöker de avslutande rummen blir man trött i huvudet av att hänga med i alla korsgiften och dynastiska detaljer. Museet blir ett monument till Bonaparte-släktens dynastiska projekt, och hur det gradvis runnit ut i sanden. Det perifera understryks av just den allmänna menlösheten i många av det utställda artefakterna, som prins Borgheses hatt och Paulines näsduk, vilket kan kontrasteras mot hur en bicorne buren av Napoleon nyligen gick för 1,9 miljoner pund på en auktion.

Det finns fortfarande bonapartister, släkten lever vidare. För närvarande finns det faktiskt två Napoleon VII som är redo att bestiga tronen om så behövs. Napoleon-filmen håller fast vid det storslagna, episka, Museo Napoleonico ger dess sjaskigare epilog. Det är överdådigt, intetsägande och fånigt på samma gång, en rest av det hårda dynastiska arbete Bonaparte-ättlingarna bedrev. Museet är förstås en helgedom för de närmast sörjande. Men det är ingen gloriös hyllning, utan en krass kartläggning av maktens perifera gestalter och hopplösa syskon.