”Jag kan inte tro det”, erkände den förbluffade prinsen av Wales. ”Jag tror lika lite på det här, som om de hade anklagat ärkebiskopen av Canterbury.”

Jane Ridley kommenterar prinsens r­eaktion i en fotnot: ”Bertie var tvivels­utan­ omedveten om det, men ärkebiskop Benson var ett olyckligt valt exempel; hans hustru, Mary Benson, var lesbisk och hans tre söner var homosexuella.”

Tonen i Jane­ Ridleys biografi över Edward VII (eller Bertie som hans vänner kallade honom), Bertie.A Life of Edward VII, exemplifieras väl av denna fotnot. Hon är torr och påläst, även vad gäller obskyra detaljer, men aldrig tråkig. Det är något att glädjas åt, för det här är antagligen den definitiva biografin över Edward VII, prinsen som bara fick regera i nio år, men lånade sitt regentnamn till en epok. Ridley har fått tillgång till material som få sett tidigare och av det har blivit en sammanhängande, välskriven historia.

Liksom de flesta läsvärda biografer vill Ridley i någon mån revidera historien. Hon redovisar det öppet. Revisionen består inte i att förneka att Bertie som kronprins levde upp till sitt rykte som slarver, förförare, spelare, bracka och, när tillfälle gavs, översittare. Hon slår visserligen fast att antalet oäkta barn och försmådda älskarinnor ofta överdrivits, men det är en justering i marginalen. Mer typiskt är att en kapitelrubrik är Henry James klassiska förolämpning ”Edward the Caresser”, Edward Smekaren, en kontrast till den ende kanoniserade engelske kungen, Edward the Confessor.

Ridleys omprövning handlar snarare om att lägga till än att dra ifrån. Hon ser en förändring hos Bertie i takt med stigande ålder. Han blir alltmer engagerad i tidens frågor. Han skapar sig en egen uppfattning om kungahusets roll, en uppfattning som skiljer sig fundamentalt från den som hans dominanta mor, drottning Victoria, odlat. Han distanserar sig från Tyskland, som Victoria snarast betraktade som sitt första hemland. Ridleys slutsats är att Bertie, som Edward VII, var den verkliga initiativtagaren till den entente cor­diale som slöts mellan Storbritannien och Frankrike 1904 och att hans medvetna omstöpning av kungahuset mycket väl kan ha räddat Storbritannien från att bli republik.

Det är, på sätt och vis, en återupptäckt. Vid Edward VII:s död 1910 var han omåttligt populär – mer än 400 000 britter defilerade förbi hans kista i Westminster Hall – och betydelsen av hans arbete var erkänd. Disraeli hade redan tidigare gjort jämförelsen med Shakespeares prins Hal, den ansvarslöse festprissen till prins som växer upp och blir Henrik V, segraren vid Azincourt. Men bara några år efter Edward VII:s död och särskilt efter första världskriget, suddades de positiva omdömena ut. Edwards historiska roll passade inte politiskt.

Jane Ridley är övertygande. Det gäller inte minst Edward VII:s medvetna omstöpning av kungahuset i offentligheten.

Berties far, prins Albert, gjorde på sin tid kungafamiljen, snarare än regenten, till huvudsak. Monarkins offentliga roll blev att vara en borgerlig idealfamilj. Gränsen mellan det officiella och det privata suddades ut. Drottning Victoria publicerade sina anteckningar från de skotska högländerna och avbildades tillsammans med familjen, utan regalier, diamanter och ordnar. Men sammanblandningen av det privata och offentliga resulterade också i att drottning Victoria till en häpnadsväckande grad drog sig tillbaka efter Alberts död. Hon gjorde sin privata sorg till en riksangelägenhet. Under fyrtio år visade hon sig sällan. Hon deltog bara sju gånger i parlamentets öppnande och vägrade då att uppträda i full gala. Samtidigt drog hon sig inte för att lägga sig i det politiska skeendet, utan större respekt för de gränser som omger en konstitutionell monark.

Bertie insåg, redan som kronprins, att ett kungahus måste synas för att fylla sin funktion. Han tog sig an allt fler offentliga uppdrag, inklusive en framgångsrik resa till Indien. Som kung återinförde han de ståtliga ceremonierna och uppfann flera nya. Vid parlamentets öppnande 1901 var det första gången den storslagna imperiekronan, Imperial State Crown, användes sedan 1861. Han lät rensa ut Victorias deprimerande lämningar i Windsor och Buckingham Palace och renoverade i storslagen stil. Han poserade ensam, gärna i uniform och ordnar, på de offentliga porträtten. I Jane Ridleys ord återupprättade han glamouren i monarkin. Han blev också den förste av Storbritanniens regenter att respektera sin roll som konstitutionell monark.

Jane Ridleys tes accepteras inte av alla och kanske är hon en aning för generös mot Bertie, när han äntligen får bestiga tronen. Men om så är fallet är det lätt att begripa varför. ”Huset Hanover, likt ankor, alstrar dåliga föräldrar – de trampar ned sina unga”, konstaterade hovbibliotekarien sir Owen Morshead. Ridley bekräftar påståendet. Kapitlen om Berties barn- och ungdom är först absurt komiska, men till sist hjärtskärande. Hans mor placerar honom redan från början i kategorin sekunda varor. I brev och anteckningar spekulerar hon i om lille Bertie är efterbliven, eller bara lat och moraliskt korrupt. Hans far prövar allehanda metoder för att forma kronprinsen efter plan, inklusive frenologer som mäter barnets huvud. Väl medvetna om prins Alberts låga uppfattning om sin avkomma förklarar de inställsamt att Berties huvudform visar att han är underbegåvad.

I bakgrunden ruvar en rädsla för ärftlig galenskap, med Georg III i färskt minne. Men det finns inga belägg för att den lille prinsen betedde sig särskilt märkligt. Han hade antagligen lässvårigheter och visade aldrig något större intellektuellt intresse. Ridley påpekar att de få gånger Bertie läser en roman är det ett säkert tecken på att han är sjuk. Men på det stora hela framträder ett normalt barn, med normala egenheter, i en onormal situation. Om något är han uppseendeväckande fördragsam mot sina föräldrar och deras handgångna. Det är först i tonåren, då hans sexualitet vaknar med ett hungrigt vrål, som han börjar avvika mer systematiskt från den smala vägen.

Det som alltid skulle kasta en skugga över förhållandet mellan den vuxne Bertie och hans mor var vad hon kallade ”Berties syndafall”. Under den teatraliska rubriken återfinns en liten eskapad mellan den nittonårige Bertie och den professionella mätressen Nellie Clifden, vid en irländsk militärmanöver. Saken kom till föräldrarnas kännedom och prins Albert skrev ett hysteriskt förebrående brev:

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

”Hur kunde du? Att kasta dig i armarna på en av de mest usla av människorasen, att låta henne inviga dig i skapelsens sakrala mysterier, som borde döljas bakom en slöja av helig bävan fram till att kyska och oförorenade händer lyfter den.”

Strax därefter dog Albert. Victoria intalade sig att Bertie hade dödat sin far, genom sitt ansvarslösa beteende. Bertie, å sin sida, gjorde sitt bästa för att leva upp till rollen som ansvarslös. I ett par decennier passerade älskarinnorna revy – bland dem Lillie Langtry och Winston Churchills mor – och skandaler med namn som Aylesford och Tranby Croft blev allmänt skvaller, tidningsrubriker och vid ett par tillfällen rättsfall. Vägen till plikttrogen kung var inte rak.

Ridley gör personerna levande med små medel. När den då korpulente Bertie uppträder i sitt helskägg och full ceremoniell kostym som stormästare i Malteserorden beskriver Radley honom som en ”välmående åkersork”. Berties privatsekreterare, Francis Knollys, ”liknade en italiensk kypare”. Men det finns luckor i Ridleys biografi. Om det förtroendefulla, sena och näst intill officiella förhållandet mellan Bertie och Alice Keppel tillkommer till exempel mycket litet. Felet är dock inte Ridleys. Det finns helt enkelt väldigt lite material. Keppel höll tyst livet ut och brände breven Bertie skickat henne, enligt hans önskningar. Ridley bedömer sannolikheter och drar en och annan slutsats, men låter inte fantasin löpa fritt.

Ett slående faktum, efter de ­senaste årens krypskytte mot det svenska kungahuset, är hur lite som förändras. De repu­blik­anska angreppssätten är desamma och ”skandalernas” innehåll förbluffande lika. Om man denna säsong känner sig tvingad att läsa något om kungar och älskarinnor är det därför betydligt klokare att ­läsa denna utmärkta bok än något av de ­undermåliga alternativen.