I Tyskland är privatekonomi en privatsak. Var tionde intjänad euro sparas – ställs på högkant som det heter i Tyskland – och var femte tysk sparar mynt och sedlar hemma i bostaden. Man sparar först och köper sen. Sparande upp till 800 euro per år är skattefritt.

Vid bostadsköp subventioneras sparandet till insatsen, men inte räntan på lånet. Det här är exempel på hur tyskt ekonomiskt tänkande skiljer sig från många andra länder, som Sverige. Detta är nämligen inte bara tysk kultur, utan också politik.

Detsamma gäller saker som företagande och sjukvård. Besök vilken mellanstor tysk stad som helst. Den omges av ett antal mellanstora företag varav flera är världsledande i någon finurlig nisch. Ibland är de mycket gamla, ibland är de väldigt hightech. Men de finns inte på börsen och de har inte Twitterkonton. De maler på, bygger sin balansräkning och expanderar försiktigt. De kan få lån från en bank. Detta är inte bara strategi utan också kultur och värderingar. Man planerar att finnas kvar länge. Och att göra det av egen kraft. Många sätter av vinster i stiftelser som ägnar sig åt välgörenhet, utbildning och samhällsutveckling. Omkring 70 miljarder euro ligger i sådana stiftelser varav många har mer än 500 år på nacken. Här finns rötter.

En viktig del av ekonomin i alla samhällen är hälsovården. Denna är organiserad genom att alla omfattas av en obligatorisk grundförsäkring som kan späs på med frivilliga privata inbetalningar. Som privatperson är man ansluten till en av hundratalet försäkringskassor. Den som inte vill behöver inte bry sig mer än så. Försäkringskassorna hanterar sedan det ekonomiska med de närmare 2000 sjukhusen, varav det finns både offentliga, privata icke-vinstdrivande och börsnoterade varianter. Debatten är inte så intresserad av vad aktörerna tjänar, men desto mer av vad det kostar för patienterna. Poängen med systemet är värderingsstyrt: Pluralismen skall skapa prispress och variation utan avkall på kvaliteten och den skall omfatta alla. Samhällskostnaden är ungefär samma som i Sverige, men det finns dubbelt så många sängar på akuten i Tyskland.

Det går att invända mot den här modellen med renodlat ekonomiska argument kring allokering och skatteneutralitet. Men då missar man poängen. Detta har ett syfte. En bankbok med egna medel är mänsklig frihet i praktiken och det är tysk överideologi att staten skall bidra till det, inte minst genom att erbjuda värdebeständig valuta.

Den röda tråden här är att ekonomi inte är ett ändamål i sig. Social marknadsekonomi är ett slags variant av kapitalismen som skiljer sig från den anglosaxiska, vilken tenderar att vara värderingsmässigt agnostisk. Den tyska versionen blandar in ett arv från kristendomen och borgerliga kärnvärden. Man kan förenklat säga att social marknadsekonomi går ut på att nå social välfärd genom effektiva marknader. Både målet och medlet finns i namnet. Mer teoretiskt används ibland begreppet ordoliberalism, där staten är viktig som garant för marknaden genom att skapa ett pålitligt betalningssystem och styra spelplanen men i övrigt låta aktörerna sköta sitt. Ordo är såklart latin för ordning.

Tysk ekonomisk politik är därför komplex. Den är ett samspel mellan insikter om marknadens naturlagsliknande processer och sociala ambitioner som utvecklats historiskt. Trots att Tyskland har en starkt regionaliserad politisk kultur och såväl evangeliska som katolska regioner finns dessa starka värderingar som ett gemensamt övergripande karaktärsdrag. Ansträngning och långsiktighet premieras. Helmut Kohl älskade exempelvis talesättet att annekteringsnaps är snaps och arbete är arbete”. Man har också en bred kunskapssyn som är inkluderande. Det finns stor respekt för djup kunskap. En doktorstitel är fina grejer och en österrikare uppges just nu ha rekordet med sju stycken promoveringar. Efter tre titlar kallar man sig normalt rätt och slätt dr mult alltså doktor multiplex. Detta titelvurmande till trots kan hantverk vara lika fint som akademi. Ungefär lika många läser en yrkesutbildning som går på högskola. Utbildningssektorn styrs av delstaterna men synen är likartad i hela landet och det finns stora federala pengar som spetsar elitsatsningar.

Man kan spekulera i varför dessa värderingar lever kvar. Men ett viktigt skäl är helt enkelt tyska språkets storlek. Det är fullt möjligt att arbeta internationellt och bara prata tyska. Ett uttryck för detta är just utbildning. Tekniska universitetet i München erbjuder en internationell MBA på tyska och kan rekrytera från Tyskland, norra Italien, Österrike och Schweiz. Zeppelin Universität vid Bodensjön driver en affärsskola som bara vänder sig till tysktalande familjeföretagare. Det finns en affärskultur som delas i hela det tyskspråkiga Europa

Dessa värderingar har utvecklats successivt. För att förstå ekonomisk politik i Tyskland behöver man därför en del bakgrund. Ett sätt är att följa pengarna. En bra förenkling är nämligen att värderingar och valuta har samspelat över tid för att forma samhällets ekonomiska sida.

Efter kriget har Tyskland upplevt tre omfattande valutareformer. 1948 skapades d-marken i väst. Den präglades av att undvika skräcken från inflationskrisen mellan krigen med sedlar värda 500 miljarder reichsmark som knappt kunde köpa en limpa bröd.

Det var en mycket brutal reform. Den 20 juni 1948 fick tyska hushåll i väst ett fast kontantbelopp utbetalat. Riksmarken upphörde att gälla som kontant betalningsmedel samma dag. Alla gamla reichsmark blev därmed värdelösa om de inte sattes in på ett särskilt konto inom en knapp vecka. Detta konto kunde sedan liksom andra sparade medel konverteras till nya d-mark till en fast kurs. Det var en total reboot av ekonomin och reformen har beskrivits som den viktigaste kollektiva upplevelsen efter 1945. Från ena dagen till den andra fylldes affärerna med varor. Bokstavligen. D-marken blev synonym med demokrati och välstånd.

I öst var man inte förberedd på detta trots diskussioner om en egen reform. Överblivna och nu värdelösa riksmark från väst vällde under sommaren in i öst där de fortfarande var betalningsmedel. Hyperinflation hotade. Myndigheterna införde hårda gränskontroller och gränsen förblev stängd sedan dess. Snabbt infördes en östmark som inte var konvertibel med andra valutor. I folkmun kallades denna för ”klistermarken”. Staten klistrade helt enkelt frimärksstora värdekuponger på gamla sedlar från före kriget. Men planekonomin gjorde att det inte dök upp några varor i butikerna, så det fanns inte mycket att köpa för dem. Den som saknade breda sociala nätverk hade svårt att få tag på saker. Även om växling var förbjuden kunde man skaffa östmark i alla västtyska banker för en spottstyver. Också detta är en viktig kollektiv erfarenhet.

Fyrtio år senare kom en ny stor valutareform när DDR upphörde. Återigen en massiv ekonomisk händelse och lika central för Tyskland som den svenska finanskrisen i början av 90-talet har varit för svensk ekonomisk politik. I allt väsentligt var detta ytterligare en positiv erfarenhet.

Den grekiska krisen i samband med Lehman Brothers-kraschen framstår som mild jämfört med projektet att införliva det konkursfärdiga DDR i förbundsrepubliken. Tyskland svalde alltså motsvarande en hel grekisk ekonomi i form av 17 miljoner östtyskar med stor nettoskuld. Som stat hade DDR heller inte mycket att lära av grekerna avseende korruption. Vad återföreningen kostat är lite omdebatterat och i viss mening pågår arbetet fortfarande. Förbundsregeringen ger fortfarande ut en årlig statusrapport. Men bedömningarna ligger på att det har kostat mellan tre och tio gånger mer än alla grekiska räddningspaket tillsammans.

Även om tyskarnas valutareform var lyckad, så fick den dramatiska effekter av ett annat slag.

Tysklands grannar knorrade om att D-marken var undervärderad och att den tyska exporten därmed var dopad. Propåer kom om att Bundesbank borde agera så att detta justerades inom ramen för EMS och alltså i praktiken öka värdet på tysk valuta. Detta avvisades naturligtvis. Istället lämnade pundet och liran valutasamarbetet EMS och kvarvarande länder tryckte därefter på för att öka den tillåtna växelkursvariansen ganska avsevärt. Sverige lät under dessa år för sin del kronan flyta. Effekten blev en revalvering av D-marken. Sverige genomförde åtminstone ett antal strukturreformer, men flera ekonomier nöjde sig med att på detta vis sminka över problemen. Danke sehr.

Den grekiska utvecklingen sedan 2008 med lån i utbyte mot reformer är därför såklart ett problem, men ändå att föredra framför den ständiga problemexport till Tyskland som devalveringar innebär. Detta vore dessutom i längden en återvändsgränd för EU. Till sist hade de underläggande skillnaderna i produktivitet förstärkts alltmer, skapat stora spänningar och riskerat sammanhållningen.

Därmed är euron en strukturell och kulturell seger för den tyska versionen av kapitalismen, där arbete och snaps är åtskilt och arbetet alltid kommer först. Den goda produktivitetsutvecklingen i Spanien och Greklands examen från det sista räddningspaketet kan ses som kvitton på att det verkar fungera. Och utan euron hade Italien med sin reformbrist ännu en gång skickat räkningen för sin situation norrut, med etter värre resultat om några år. Ordnung ist das halbe Leben, säger man i Tyskland. Men man vet mycket väl att italiensk politik tenderar att premiera andra cose della vita (skäl att leva).

Den formidabla och osannolika Angela Merkel förkroppsligar till stor del denna historia. Hon inledde karriären som talesperson för den sista – och enda demokratiskt valda – regeringen i DDR. Sedan dess har hon funnits med i tysk politik. Och hon har genom sin blotta person blivit ett slags underwriter för hela EU. Men vad händer nu när hon lämnar precis när en lång högkonjunktur når sin ände?

Tyskland har alltid haft högt i tak, men liksom andra länder sker en politisk polarisering i dessa tider. Mitten dras isär. Senaste valen i Bayern och Hessen är ganska betecknande. AfD gick fram 10 procent, främst på flyktingfrågan. Även Die Grünen ökade tio procentenheter, också främst på flyktingfrågan. Bayern såg därtill ett nytt allmänborgerligt parti ta för sig, nämligen Freie wähler som främst har lokala frågor på menyn. Och de gick till slut ihop med CSU om regeringsmakten.

Men notera att även dessa vinnare nominellt bejakar den sociala marknadsekonomin. Alternative für Deutschland är mot euron. Men de är för inre marknaden och säger sig vara stark tillskyndare av begreppet. Fast när dess praxis skall definieras ytterligare i partiprogrammet stannar det vid en nostalgisk hänvisning till d-markreformens arkitekt Ludwig Erhard. Denne var pikant nog kristdemokrat och stark tillskyndare av långtgående integration i Europa – inklusive valutasamarbete. De gröna utvecklar termen till social-ekologisk marknadsekonomi utan särskilt många detaljer. De stöttar entusiastiskt euron. Men här gives alltså inga tydliga svar på en modern definition av social marknad.

De stora partierna skaffar sig samtidigt nytt ledarskap. Angela Merkel har bytts ut mot Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK). Men även om de har olika kulturell och social bakgrund står dessa kvinnor på samma plats om ekonomin. I SPD finns också personell förnyelse men där är krisen djupare. De gröna är större i flera delstater och även i opinionsmätningarna inför nästa förbundsavtal. Möjligen drar detta SPD något åt vänster, men de släpper knappast sargen helt.

Notera dock att det är svårt att tala om tysk politik som en enda sak. Förbundsregeringen är inte den enda regeringen. Länderna spelar mycket stor roll och de väljs på egna valdagar. Vi kallar dem delstater i Sverige men det är en viktig nyansering att de i Tyskland heter just länder. Dessa omsätter ekonomiskt tillsammans ungefär lika mycket som förbundet. Ett land har egen regering med egen bank och fulla ministerportföljer inom rättsväsende, turism, jordbruk, industri och så vidare. De sköter i stort sett hela utbildningsväsendet. De väljer tillsammans den andra kammaren, Bundesrat, i förbundet. Eftersom de därmed har officiellt delbestämmande i federala beslut finns de också på plats med egna kontor i Bryssel för att skaffa eget inflytande. Länderna är inga rundningsmärken och de är garanterade i författningen. Detta borgar för en stabilitet som saknas på andra håll. Man kan inte vinna ett val en gång och ställa precis allt på huvudet i tysk politik.

Att de stora partierna nu tappar behöver inte betyda att det blir svårare att bilda regeringar. I Tyskland pratar man sedan länge om trafikljusfärgade koalitioner och Jamaicaregeringar efter partiernas olika färger. En koalition mellan de nu största partierna CDU med drygt 30 procent och de gröna på runt 20 procent är exempelvis möjligt och redan har funnits i tiotalet städer. Kombon svart (CDU) och grön (Grüne) bildar regering i Hessen med 6 miljoner invånare sedan 2014 och fick förnyat förtroende 2018. Dessa partier har försiktigt kommit närmare varandra de senaste decennierna. De gröna blir allt mer bejakande till marknad och de svarta står bakom Tysklands energiomställning.

En framtid med en sådan lösning även i förbundet är alltså inte otänkbar, men svårare eftersom det är där den splittrande flyktingfrågan skall hanteras. En sådan lösning skulle ge SPD chansen att slicka såren. Men kanske också vattna banan för AfD.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vilka färgpaletter som än vinner valen saknas inte utmaningar för den mer kortsiktiga ekonomiska politiken. Tyskland har åldrande demografi och växande relativa välståndsklyftor. Det djärva projektet med grön omställning av energiförsörjningen kan bli en vinnare, men kostar på. Men framöver kommer vi grovt sett se samma inriktning på flera tunga områden oavsett regeringar. Massiva satsningar på infrastruktur för digitalisering, men också debatt om hur lagstiftaren skall förmå sociala medier, som blir en allt större del av ekonomi och politik, att ansa i rabatten. Fortsatt satsning på grön energi och vad man kallar industri i version fyra, alltså automatiserat, digitalt och grönt är ganska givna komponenter.

Allt detta är nog hanterbart so oder so. Viktigare är den tyska ekonomiska politikens long game som bygger på att fullfölja euron som valutareform. Succén på hemmaplan skall upprepas i Europa. Värdebeständig valuta som uppmuntrar planering gör det lönt att spara och därmed belönar strävsamhet. Värderingar genom valuta.

Denna strategi omfamnas av i stort sett hela det tyska politiska färgspektret. Och det ser ännu lovande ut. Befolkningens stöd till euron är ramstarkt i hela eurozonen.

Debatten om flyktingar och migration sedan 2015 kan sägas vara en debatt om vem som skall få ta del av de sociala nyttor och den individuella frihet som är målet med den sociala marknadsekonomin. Men bakom den lurar en annan fråga.

Och det är hotet att just dessa värderingar som bygger upp den tyska ekonomin riskerar att urholkas när projektet förflyttas till hela Europa och en ny generation som inte upplevt historiken tar över. Det är inte säkert att euron bidrar till samma växelspel med ekonomiska värderingar i Europa som d-marken har gjort i Tyskland. Kanske vattnas istället de tyska värderingarna ur med tiden.

Det underliggande strukturella projektet blir nu därför att få nästa generation att återupptäcka eller utveckla löftet om den sociala marknaden. Om denna tro tappas bort, så rubbas grunden för euron och ytterst den tyska versionen av kapitalism.

Hur detta lyckas blir avgörande för Tysklands och Europas välstånd, snarare än mandatfördelningen i nästa val.

Per Tryding är vice vd och policychef i Sydsvenska Handelskammaren.