Den ständiga kunskapsfrågan
Möjligen är frågorna som Sokrates diskuterar i Platons dialog Theaitetos själva kärnan i den teoretiska filosofin: Vad är kunskap, hur kan vi veta att vi vet något, vad rättfärdigar oss i våra övertygelser? De epistemologiska – kunskapsteoretiska – problemen leder förr eller senare till resten: metafysiken, språkfilosofin, medvetandefilosofin.
Det var alltså ingen liten sak när förra seklets möjligen viktigaste filosof, Willard Quine, som en av sina sista centrala texter författade essän Epistemology Naturalized (1969). I den är hans grundpoäng att filosofin inte räcker till; de senaste tjugotre seklerna har varit ett stickspår, det är dags att växla in epistemologin mot naturvetenskaperna.
Påståendet var – och förblir – kontroversiellt bland filosofer, men samtidigt bekräftade det en pågående forskningsutveckling inom flera olika specialvetenskaper, som redan var i färd att närma sig Platons klassiska frågor från ett empiriskt perspektiv.
I Sverige läste Peter Gärdenfors, då ung, lovande filosof, idag professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, Quines essä med stort intresse.
–Från ett idémässigt perspektiv var Epistemology Naturalized mycket viktig för mig och en stark inspiration. Senare utlyste Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet en professur i kognitionsforskning, som jag sökte och fick, det var den praktiska förutsättningen.
I praktiken tog Peter Gärdenfors närmast på egen hand ämnet kognitionsvetenskap till Sverige. År 1988 grundade han avdelningen för kognitionsforskning i Lund, som en del av filosofiska institutionen. I dag finns det tre professorer i kognitionsvetenskap i Lund, en handfull ytterligare forskare och dryga dussinet doktorander. Avdelningen är Skandinaviens mest internationellt inriktade och forskningstunga grupp i kognitionsvetenskap, välkänd och respekterad runt om i världen.
Kognitionsforskningen har beskrivit samma utveckling som ofta kännetecknar nya forskningsprogram – från vad som kan beskrivas som naiv optimism, till en krångligare, men mera realistisk, bild av forskningsobjektet. Till och med benämningen har ändrats, från kognitionsforskning till kognitionsvetenskap, där den senare signalerar att det handlar om något mer än att bara experimentera, att det finns en underliggande teoretisk ansats.
–Man kan dela in utvecklingen i tre faser. Från början var datormetaforen central när hjärnan och dess kognitiva funktioner skulle förstås. Man tolkade neuronernas impulser som sekvenser av nollor och ettor, informationsöverföringen mellan neuroner tänktes följa logiska regler, och hjärnan var själva datorn.
–Nästa fas betonade idén om artificiella, neurala nätverk som tillåter parallella processer, till skillnad från de renodlat symboliska modellerna, där varje process tänktes som rent seriell. Med neurala nätverk hamnade tyngdpunkten mer på samverkan mellan idéer. Kognitionen blir ett fenomen utspritt över hela systemet, utan någon centralt kontrollerad processor: det finns ingen del av hjärnan som styr helheten.
–Idag har den utvecklingen tagit ytterligare ett steg, och vårt sätt att tänka, lära och resonera förstås i relation inte bara till olika idéer och mentala processor. Hjärnan befinner sig i kroppen, som i sin tur befinner sig i världen. Kognitiva funktioner måste förstås mot bakgrund av alla de funktioner och situationer som inte låter sig beskrivas utan att kroppen och världen tas med i beskrivningen. Hjärnan ses inte längre som kroppens herre utan som dess betjänt. Det synsättet leder sedan nästan oundvikligen vidare till evolutionära perspektiv på tänkandet.
Kognitionsvetenskapen har kännetecknats mer än de flesta discipliner av en mångfald av metoder och infallsvinklar. Forskarna kommer från neurologin, lingvistiken, psykologin, datalogin, filosofin, robotiken och så vidare. Det som hållit samman den mångskiftande vetenskapen har varit studieobjektet: kognitionen. Den utveckling som Peter Gärdenfors beskriver skulle kunna tolkas som att också denna sammanhållande faktor nu är på väg att lösas upp.
–Men det är en utveckling som man ser ganska ofta inom olika områden. Väldefinierade forskningsprogram tycks försvinna, men i själva verket uppgår de i olika underdiscipliner. Det var vad som hände, exempelvis, med forskningsområdet artificiell intelligens, det finns inte kvar som AI, men forskningen bedrivs inom kognitionsforskningens olika områden. Men du har rätt i att en del filosofiska frågor är på väg tillbaka.
Det är i sådana fall varken förvånande eller ett svaghetstecken. Varje specialvetenskap når i olika avgörande skeden en punkt där forskningens grundläggande förutsättningar måste förstås på nytt, vilket leder in i filosofin. Snarare hade det varit oroande om en vetenskap med bara femtio år på nacken inte hade funnit behovet av att konsolidera och omgruppera sig.
–Självklart kan den här utspridningen av metoder vara ett problem. Men den erbjuder också en rikedom. Framförallt skulle jag vilja understryka att hela den traditionella indelningen i discipliner inom vetenskapen håller på att göras meningslös av verkligheten. Den utveckling du ser inom kognitionsvetenskapen, som gör den svårdefinierad och svårsammanfattad, syns inom alla de traditionella specialvetenskaperna.
Ett annat intressant spår inom kognitionsvetenskapen är att den tycks skänka väldigt starka förhoppningar om praktiska tillämpningar i framtiden.
–Från början handlade det mycket om smarta maskiner och program, men den inriktningen har försvagats. Mycket av det vi lär oss förstå om tänkandet tillämpas nu, och kan tillämpas mycket mer, på användbarhet i olika sammanhang. Men vad jag verkligen vill betona är de pedagogiska möjligheterna, allt från appar som hjälper elever att navigera i och lära sig om sin omgivning, till lärspel och nya metoder för utvärdering.
Robotar?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
–Absolut. Dagens industrirobotar utför snäva uppgifter i miljöer som anpassats för robotarna, men den del av kognitionsvetenskapen som har beröringsytor mot robotik ägnar sig mycket åt att försöka bygga robotar som kan lära sig och utvecklas, som konstrueras så att de självmotiveras att anpassa sig till omgivningen och uppgifterna. Robotar som anpassar sig till omgivningen, framförallt till de människor som använder dem, istället för tvärtom.
Men finns det ingen som oroar sig för att dessa robotar ska vakna en dag och få för sig något som konstruktören eller programmeraren inte hade räknat med?
–Nej, den risken är knappast överhängande. Jag vet inte om det någonsin kommer att ske att vi kan göra robotar som är så avancerade att de kan liknas vid tänkande och kännande människor. I dag är inte målet för kognitionsvetenskapen att bygga tänkande maskiner, utan att förstå kognitiva processer, med hjälp av en mängd olika metoder. Trenden är att arbeta med flera olika infallsvinklar, metoder, metaforer.
Vi behöver inte börja fundera över rättigheter för robotar riktigt än?
–Nej, inte än på ett tag. Men det är en intressant, filosofisk diskussion.
Redaktör på Timbro.