Lissabons geografiska belägenhet nära Tejos mynning i Atlanten har inte bara haft historisk betydelse, utan också varit föremål för otaliga skildringar i den portugisiska litteraturen. I början av nationaldiktaren Luís de Camões epos Lusiaderna ber diktjaget flodens nymfer om inspiration för att kunna besjunga sina landsmäns bedrifter till havs. Cesário Verde, en föregångare i den moderna poesin och viktig inspirationskälla för Fernando Pessoa, skriver i en dikt om hur flodens lukter och brus väcker ”en absurd vilja att lida” när skymningen faller över staden. Också hos Pessoa själv är floden ständigt närvarande. För hans fiktive halvheteronym Bernardo Soares – författare till det fragmentariska prosaverket Orons bok – är en kort båtresa­ över floden tillräcklig för att han ska bli yr av alla intryck och Tejo förvandlas till ”tusentals Atlanten”.

Efter att Lissabons första tågstation invigts i mitten av 1800-talet, komplicerade järnvägsrälsarna förhållandet mellan centrala delar av staden och floden. Allt sedan dess har åtskillig stadsplanering handlat om att på olika sätt återupprätta bandet till vattnet i det urbana rummet. Som ett led i stadens närmande till floden under de senaste decennierna har öde kajer blivit promenadområden och hamnmagasin förvandlats till restauranger och barer. Ett av dessa maritima stråk – småbåtshamnen Doca de Santo Amaro i närheten av 25 april-bron – spelar en särskild roll i Naufrágio (Förlisning), João Tordos senaste roman. Efter att ha tilldelats Saramago-priset för unga författare 2009 har Tordo (född 1975) blivit en av de mest produktiva och översatta prosaisterna i de senare generationerna; på svenska finns dock ännu ingen bok.

Romanens huvudperson, den medelålders författaren Jaime Toledo, har bosatt sig på en gammal segelbåt som ligger förtöjd ett stenkast från platsen där viktiga expeditioner kastade loss i slutet av 1400-talet. Det står emellertid tidigt klart att romanens ärende inte är historiskt, utan högst samtida. Jaime Toledos var under ett antal år en av landets mest framgångsrika och lästa författare. Sedan följde en period av skrivkramp, cancer diagnosticerades – varpå han efter ett långt uppehåll började dricka igen. Som om inte detta vore nog inträffar en katastrof av ett offentligt slag. Han blir anklagad för sexuella trakasserier av en kvinna som han hade ett förhållande med för många år sedan. Fler liknande fall dyker upp, och snart har Toledo blivit den mest hatade kulturmannen i den metoo-våg som även når Europas sydvästligaste land. Hans förlag överhopas av upprörda mejl, böckerna plockas bort från bokhandlarnas hyllor och inkomsterna tryter. Jaime Toledo står med ens på de anklagades bänk i en medial­ tribunal vars dramaturgi och utgång tycks givna redan på förhand. Har processen någon grund i verkligheten eller är den endast ett resultat av en tidsstämning som löpt amok och nu vittrar sitt byte?

”Prosan är livfull och rörlig – miljöer, situationer och överraskningsmoment tecknas snabbt och ledigt.”

Samtidigt som händelserna i det förflutna återberättas, blottläggs gråzoner som gör att läsarens lojalitet inledningsvis hamnar hos den till synes orättvist anklagade författaren. Snart belyses emellertid förloppet från helt andra håll, och romanens fasta mark sätts i gungning.

Jag läser inte Naufrágio för dess formuleringskonst, stundtals verkar Tordo ha ett alltför självklart förhållande till sitt tangentbord. Men prosan är livfull och rörlig – miljöer, situationer och överraskningsmoment tecknas snabbt och ledigt. Framförallt visar sig João Tordo vara en intelligent författare som slår mot flera håll samtidigt. Förlisningen är långt ifrån entydig. Romanen blir en skoningslös dissektion av den manlige konstnären som samvetslöst utnyttjar sin uppburna ställning. Men också av mekanismerna som får en kollektiv rörelse med ursprungligt syfte att synliggöra förtryck, att till slut också utöva det själv. Sådant gör Tordo till en sant maktkritisk författare, vilket inte alls är så vanligt som man tror. Nästa gång jag promenerar vid Tejoflodens strand kommer jag inte bara att tänka på dess historiska betydelse – utan också på roman­gestalten Jaime Toledos sjunkande segelbåt.