När den 54-årige Paul Westerman blev sjuk i sitt hem fick svårt att andas och inte kunde röra sig ringde hans sambo på ambulans. Hon fick svaret att det kunde dröja innan den kom. Efter två timmar väntade de fortfarande. Och efter tre.

Sjukvårdarna dök upp först efter ytterligare en timme, men då hade Westermans tillstånd förvärrats. Han var vid liv då han anlände till sjukhuset, men inte särskilt länge. En bidragande orsak till hans död var akut blodförgiftning.

”Om ambulansen bara kommit tidigare tror jag att han kunde ha klarat sig”, sa hans svägerska till lokaltidningen Grimsby Live.

I sjuttiofem år har Storbritanniens National Health Service (NHS) varit en hörnsten i samhället, en av landets mest uppskattade och respekterade institutioner, en nationellt samlande symbol likt den brittiska monarkin. Men efter många år av underfinansiering och efter pandemins påfrestningar befinner sig sjukvårdssystemet nu i kris.

Vårdköerna är långa. Sjukhusen är fulla. Tillfälliga vårdplatser inrättas i korridorer. Sjuksköterskor och ambulanspersonal strejkar, slitna på grund av dåliga arbetsvillkor och låga löner.

Även om historien om Paul Westerman är chockerande i ett rikt välfärdssamhälle, så är den långt ifrån unik. En tidning publicerade nyligen ett utförligt reportage om åtta britter vars sista timmar i livet ägnades åt en alltför lång väntan på ambulans, och i parlamentet har oppositionsledaren Keir Starmer tagit strid i frågan. ”En person som misstänker att han håller på att få en hjärtinfarkt kan få vänta i mer än två och en halv timme på en ambulans”, ­konstaterade Starmer nyligen under sin varje vecka återkommande verbala fäktning med premiärministern Rishi Sunak. ”Detta är inte något unikt scenario, utan den genomsnittliga väntetiden.”

Att ambulanserna inte kommer snabbare beror på att bilarna fastnar utanför sjukhusen i väntan på att lämna av sina patienter, ett problem som visar på både komplexiteten och omfattningen av de problem som Storbritanniens sjukvårdssystem står inför.

Trycket är akut på alla nivåer, men krisen visar sig tydligast på landets överbelastade sjukhus. Eftersom det kan vara svårt att få en tid hos en husläkare, tenderar många britter att åka direkt till en akutmottagning när de är sjuka eller råkat ut för en mindre olycka. Väntetiden där kan vara många timmar, men det finns i alla fall alltid läkare på plats.

Trycket på dessa mottagningar är så stort att sjuksköterskor ofta får prioritera de mest brådskande fallen, och skriver upp dessa fall på samma listor som de sjuka och skadade som anländer med ambulans.

”Hur är det möjligt att en institution som alla kan se inte fungerar samtidigt har ett så brett stöd?”

Samtidigt som sjukhusen har ett övermäktigt inflöde av patienter, har de svårt att få dem därifrån när de väl blivit bättre. Det huvudsakliga problemet rör äldre eller handikappade patienter som är i behov av vård i hemmet eller av en plats på ett boende. Åratal av underfinansiering och ett decennium av olösta politiska konflikter om hur detta ska avhjälpas har skapat en oreda i hälso- och sjukvårdssystemet som gör att sjukhus ibland inte har någonstans att skicka äldre patienter som annars kunde åkt därifrån. Det är därför ambulanser står i timmar utanför sjukhusen i väntan på att lämna av sjuka och skadade som det saknas sängar åt, istället för att åka iväg till dem som ringt akutnumret.

Siffrorna är skrämmande. År 2022 fick 350 000 personer på akutmottagningarna vänta i mer än 12 timmar på en sjukhusplats. Men trots att de dåliga nyheterna aldrig verkar ta slut och patientnöjdheten är på nedgång, riktar britterna sällan missnöjet direkt mot NHS. I en opinionsundersökning från förra året var NHS det överlägset mest populära svaret på frågan: Vad gör människor stolta över att vara britter?

Sjuksköterskefacken säger att de går ut i strejk för att rädda ett system som håller på att bryta ihop, eftersom lönerna gör det svårt att rekrytera tillräckligt med personal. En tydlig majoritet i samhället uttrycker sympati för deras kamp. Men hur är det möjligt att en institution som alla kan se inte fungerar samtidigt har ett så brett stöd? Historien ger oss det mesta av svaret. Storbritanniens hälso- och sjukvårdssystem växte fram ur askan efter andra världskriget som en del av strävan att skapa ett land som kunde ta hand om dem som kämpat mot nazismen under sex förfärliga år, ofta till ett högt personligt pris.

Bristande hälsa var en av de ”fem jättarna” – nöd, sjukdom, okunskap, smuts och sysslolöshet – som skulle besegras i återuppbyggnaden efter kriget, och medlet för detta var National Health Service, grundat 1948 av Aneurin ”Nye” Bevan, hälsovårdsministern i Clement Attlees reforminriktade Labourregering. Idén var enkel: Hälso- och sjukvård levererad där den behövdes, utan kostnad. Rädslan för att inte ha råd med livräddande vård skulle bli ett minne blott. Sjuttiofem år senare är NHS fortfarande i grunden gratis, och finansieras genom skatt och löneavdrag. Med några få undantag, som tandvård och medicinkostnader, erbjuds vård utifrån behov och utan prislapp.

”NHS representerar flera saker som de flesta människor sätter högt värde på”, skriver Sunder Katwala, chef för forskningsinstitutet British Future. ”Den universalistiska principen gör NHS till det främsta exemplet på efterkrigstidens nya samhällskontrakt. Löftet om gratis hälso- och sjukvård utifrån behov står som en symbol för en konsensus om vilka allmännyttiga tjänster som ska vara tillgängliga oberoende av betalningsförmåga.”

När London var värdstad för Olympiska spelen 2012, gavs NHS tydlig representation i öppningsceremonin. En tidigare finansminister, Nigel Lawson, har i ett känt uttalande sagt att NHS är det närmaste engelsmännen kommer en gemensam religion, och forskaren Timothy Garton Ash har jämfört NHS:s enande funktion under pandemin med den roll Engels­ka kyrkan en gång hade.

Billigt är det inte. Den statligt finansierade hälso- och sjukvården i Storbritannien kostade år 2020 cirka 213,4 miljarder brittiska pund.

Pandemin drev upp kostnaderna för hälso- och sjukvården till nästan 12 procent av BNP. Förra året lovade premiärminister Rishi Sunak att NHS både 2023–2024 och 2024–2025 skulle få ytterligare 3,3 miljarder brittiska pund för att hantera det ökande trycket.

År 2024–2025 kommer NHS:s budget att vara 2,9 procent större än den var före pandemin, enligt en rapport från Institute for Fiscal Studies, ett oberoende ekonomiskt forskningsinstitut, i vilken denna ökning beskrivs som ”betydande”.

Det kan låta bra, men kanske är det ändå inte tillräckligt.

”Utmaningarna och kostnadstrycket som hälso- och sjukvården måste hantera är mycket större än man antog före ­covid-19-­pandemin”, konstateras det i samma rapport.

NHS var ett barn av sin tid, en institution som byggdes upp under en epok när befolkningen var mindre, den förväntade livslängden kortare och vårdens utbud av behandlingar billigare och mindre sofistikerade. Med en åldrande befolkning har trycket ökat obönhörligt, och givet att vården är gratis så är efterfrågan närmast oändlig.Finansieringen har inte ökat i samma takt.

”Trots att de dåliga nyheterna aldrig verkar ta slut och patientnöjdheten är på nedgång, riktar britterna sällan missnöjet direkt mot NHS”

Labourregeringarna som leddes av Tony Blair och Gordon Brown plöjde ner miljarder pund i hälso- och sjukvården, men efter finanskrisen 2008 kom en koalitionsrege­ring ledd av det konservativa Torypartiet till makten 2010 och inledde då en period av besparingar för att stabilisera de offentliga finanserna.

Hälso- och sjukvårdsutgifterna fortsatte visserligen att öka, men inte alls lika snabbt som tidigare. Utgifterna per capita, med hänsyn tagen till demografiska förändringar, ökade med mer än 5 procent under Labourregeringarna 1997–2010. Under den Toryledda koalitionsregeringen 2010–2015 sjönk utgifterna per capita med 0,07 procent; och även under Toryregeringarna 2015–2021 föll de med 0,003 procent, enligt en rapport från vårdforskningsinstitutet Nuffield Trust.

Enligt health foundation, ett annat forskningsinstitut, var de genomsnittliga vårdkostnaderna i Storbritannien mellan 2010 och 2019 3,005 brittiska pund per capita – 18 procent lägre än de 3,655 pund som var genomsnittet för de 14 länder som var medlemmar i EU före utvidgningen 2004. Hälso- och sjukvården var således i dåligt skick redan 2020.

Sedan slog coronaviruset till och utsatte hela det gnisslande systemet för stora prövningar.

Till en början verkade det hålla för belastningen och bekräftade den tilltro befolkningen hade till det. Tacksamma för modet hos alla dem som riskerade sin egen hälsa och som kämpade med akuta brister på basartiklar som skyddskläder och masker, ordnades varje vecka folkliga ritualer i vilka vårdpersonalen hyllades med applåder.

Boris Johnson, den dåvarande premiär­ministern, hamnade på sjukhus efter att ha blivit smittad med coronaviruset och transporterades skyndsamt till en intensiv­vårdsavdelning eftersom hans liv kunde vara i fara. Han klarade sig, och tackade efteråt offentligt vårdpersonalen.

Men pandemin krävde sin tribut. Liksom i andra länder var det mycket av den enklare hälso- och sjukvården, inklusive mindre operationer, som fick skjutas upp när systemet bytte fokus för att hantera pandemin. I Storbritannien innebar detta att köerna blev enorma, med nästan sju miljoner människor, 10 procent av befolkningen, i väntan på behandling.

Inom vissa områden är personalbristen dessutom akut. Liksom andra brittiska arbetsgivare drabbades NHS av brexit, som innebar att det inte längre fanns någon automatisk rätt för EU-medborgare att bosätta sig och arbeta i Storbritannien. Det finns nu runt 130 000 tjänster i vårdsektorn som väntar på att tillsättas.

Vissa sjukhus är överfulla och personalen jobbar med gammalmodig utrustning. En dag i januari i år var 95,7 procent av alla sjukhussängar i hela England belagda, akutmottagningarna inräknade.

Men trots att britternas tilltro till NHS, som de en gång betraktade som det bästa hälso- och sjukvårdssystemet i världen, idag alltså är satt under press, så förs det förvånande lite diskussioner om dess grundläggande konstruktion. Istället för att ställa frågan om det är möjligt att upprätthålla modellen med gratis sjukvård, föredrar politiker att ta rollen som NHS:s beskyddare och själva dra nytta av systemets popularitet.

Mot bakgrund av sin roll vid uppbyggnaden av NHS har Labourpartiet, nu i opposition, av sina väljare traditionellt uppfattats som dess beskyddare. Labour har ofta reflexmässigt anklagat sina politiska motståndare för att vilja privatisera systemet. Men även Torypolitiker har kommit att uppskatta kraften i NHS som varumärke, och använde detta inte minst under brexit-omröstningen 2016. ”Varenda vecka skickar vi 350 miljoner brittiska pund till EU”, löd en vilseledande slogan målad på den kampanjbuss Boris Johnson åkte runt med under sin kampanj för brexit: ”Låt oss ge dessa pengar till NHS istället!”

Under pandemins nedstängningar uppmanades britterna att stanna hemma för att ”skydda NHS” och rädda liv. Ett sy­stem för smittspårning gavs namnet ”NHS Test and Trace” med den välbekanta logon i blickfånget i hopp om att maximera det folkliga stödet.

Detta sätt att utnyttja populariteten hos en respekterad nationell institution har förhindrat att mer kritiska frågor ställts om hur mycket skatterna måste höjas för att finansiera hälso- och sjukvårdssystemet, eller om Tysklands, Frankrikes och Belgiens modeller med sjukförsäkringar kanske också har vissa fördelar.

Istället har kostsamma och potentiellt impopulära förändringar, inte minst
när det gäller äldrevården, flera gånger skjutits upp. Förra året sköt finansministern Jeremy Hunt upp dem ännu en gång, nu till oktober 2025 (ett datum som av en händelse infaller först efter nästa val).

Även mindre förändringar uppfattas som riskfyllda. Under sin kampanj sommaren 2022, då Tories skulle välja ny partiledare, lanserade Rishi Sunak – som förlorade mot Liz Truss – ett förslag om att införa en straffavgift för patienter som inte dyker upp på en bokad tid hos husläkaren. När Sunak till sist ändå hamnade på Downing Street, efter Liz Truss korta och katastrofala tid som premiär­minister, ströks detta förslag omgående.

Istället har Sunak följt upp sitt löfte om mer pengar till NHS med planer på att skapa mer plats på sjukhusen genom att skapa ”virtuella sjukhussalar”. Dessa ska göra det möjligt att med hjälp av telemedicin och en pulsoximeter behandla personer med akuta infektioner i luftvägarna i hemmet. För att minska trycket på sjukhusen vill regeringen också öppna nya diagnostiska mottagningar över hela landet som kan utföra ett antal tester, kontroller och undersökningar, och på detta sätt hjälpa patienterna i ett tidigare skede.

Labour, som säger sig eftersträva en modernisering, planerar att genomföra denna inom ramen för den befintliga finansieringsmodellen, men lägga större tonvikt på preventiva åtgärder och på nya sätt att leverera vård och omsorg.

Vidare vill man se till att husläkarna blir anställda av NHS, och inte som nu vara
delägare i företag som säljer sina tjänster till dem.

Samtidigt är det många patienter som röstar med fötterna. En liten men växande minoritet, frustrerade över att behöva vänta så länge på rutinoperationer, väljer privata alternativ och reser ibland utomlands och betalar själva till exempel för höftoperationer.

Ibland dyker det emellertid upp politiker som vill utmana konsensus. Den mest betydelsefulla på senare år är Sajid Javid, tidigare minister i Toryregeringen.

”Den rådande modellen går inte att upprätthålla, och vi måste därför bygga upp ett alternativt system orienterat mot samma värden”, skriver han i en artikel. Han pekar på flera möjliga alternativ, inklusive en mindre egenavgift för besök hos husläkaren, och en utvärdering av den tyska sjukförsäkringsmodellen. Storbritannien borde, menar han, ”utvidga” principen att individen måste stå för en del av kostnaden, såsom redan är fallet till exempel med kostnaden för mediciner.

Kanske lika uppseendeväckande som själva interventionen var tidpunkten för den. Javid presenterade den strax efter att han meddelat att han, 53 år gammal, inte tänker ställa upp i nästa val. Under de tre förutgående åren hade han varit både finansminister och hälsovårdsminister och alltså haft alla möjligheter att genomföra dessa förändringar. Men han hade också en ambition att bli premiärminister, och ställde, utan framgång, två gånger upp som kandidat. I den situationen fanns det ingen anledning för Javid att riskera sin popularitet genom att ifrågasätta landets så omhuldade NHS.

Översättning: Christian Nilsson