Arnold Schwarzenegger kommer för överskådlig framtid att förknippas med cyborgen T-800 modell 101, i science ­fiction-filmen Terminator. Den 26 oktober i år är det fyrtio år sedan han yttrade filmpremiärens klassiska replik: ”I’ll be back.” Det skulle visa sig inte endast gälla filmen utan även terminatorn i en miljardindustri av filmer och T-prylar. Det är inte otänkbart att den omprogrammerade cyborgen i uppföljarna 1991 och 2003 bidrog till Schwarzeneggers politiska möjligheter att väljas som guvernör i Kalifornien 2003 till 2011. Att Terminator hyllas som en klassiker beror förstås inte endast på Schwarzen­egger utan även på att den förmedlar filosofiska frågor om tid, existens och ansvar visavi smarta maskiner.

”Blinkningarna till kristen teologi är uppenbara. John Connors initialer är JC, det vill säga Jesus Christ.”

När James Camerons film hade premiär var den inte den första dystopin om människans krig mot cyborger. Två år tidigare hade Ridleys Scotts Blade Runner haft premiär. Människans utmaning i dessa filmer handlar om kontroll över den digitala intelligens som hon har skapat. Men konflikterna utgörs inte av enkla motsättningar mellan människa och maskin utan av mer komplexa intriger människor emellan: å ena sidan de moraliskt reflekterande, å den andra sidan forskarna, miljardärerna eller den vilseförda massan som styrs av girighet och makt. I uppföljaren visas att robotar kan omprogrammeras och strida för människan ända till själv­utplåning – ett programmerat martyrskap. Här involveras filosofiska frågor om frihet och ansvar, om förhållandet till tiden och existensen. Eftersom det i dagarna är fyrtio år sedan som den första Terminator-­filmen hade premiär – i år släpps den sjunde – finns det anledning att diskutera några aspekter i denna klassiker.

Först kan vi påminna oss om västvärlden 1984, under kalla kriget. Det är ett år som har ett kulturellt symboliskt samband med en annan dystopi: George Orwells roman 1984, filmatiserad första gången 1956. En berättelse om hur människan förlorar sin frihet, även tankefriheten, i ett monumentalt övervakningssamhälle som kan upprätthållas via avlyssning och övervakning på individnivå. Den härskande makten avser att ta kontroll för att kunna styra framtiden. I en sådan auktoritär ordning är individens underordning avgörande, men människor behövs som arbetskraft. I Terminator har maskinerna inte behov av människan alls, varken som arbetskraft eller energikälla som i Matrix (1999). Skynet, en apokalyptisk artificiell intelligens, har endast en sak i sikte: att utplåna mänskligheten. Och det är människan själv som har lagt grunden för katastrofen.

Biobesökarna 1984 förknippade avancerad teknologi med industriutveckling, rymdforskning och krigsmateriel, men smarta maskiner ingick inte i vardags­livet mer än på idéstadiet hos de välinformerade. IBM hade presenterat sin första persondator 1981, vilken följdes av Apples version 1983 och Steve Jobs Macintosh 1984. Det skulle dröja länge innan datorer fanns i varje hem. Detta var en tid när folk hade svårt att föreställa sig andra telefoner än fast anslutna, tills 1988 då den förs­ta mobiltelefonen kom. Folk kunde så småningom ta klivet in i den digitala eran, men när Terminator kom var vi alltså inte där. Idag är läget ett annat. Sedan 2013 har Kina förverkligat världens mest effektiva övervakningssystem som heter just Skynet. Om sambandet har en koppling till Terminator låter jag vara osagt.

Däremot finns det annat som inte har förändrats på fyrtio år: kärnvapen­hotet. Det är ett kärnvapenkrig som utlöser maskinernas dominans och våld för att utplåna den lilla rest av mänsklighet som överlevde Domedagen. Den kampen tycks omöjlig att vinna, om människan inte kan ändra det historiska skeendet. I Terminator är det möjligt, men vilka lärdomar kan mänskligheten dra, instängd i sin egen tid och dess villkor? Profeter eller orakel lyckas sällan få folk med sig.

Tiden i Terminator är både kronologisk och parallell, vilket inte går att förstå logiskt. Genom att vinna mot maskinerna före katastrofen kan den kanske undvikas? Detta har även Skynet listat ut och skickar därför en terminator från 2029 till 1984 för att omintetgöra sin främsta fiende John Connor. Handlingen utspelas på så vis i en existens i förfluten tid och samtidigt i ett nu 2029 där det sista kriget utkämpas.

Frälsaren och revolutionsledaren 2029 heter alltså John Connor och han är ännu inte född när han ger sin vän och medkämpe Kyle Reese (Michael Biehn) i uppdrag att rädda Sarah Connor, inspärrad på mentalsjuk, (Linda Hamilton), det vill säga hans mamma som senare också kommer att strida mot Skynet för att förhindra att katastrofen sker. När Kyle landar efter tidsresan vet han mycket om Sarah genom Johns berättelser. Själv vet hon inget om sin potentiella framtid, såsom att Kyle kommer att bli Johns pappa. John skickar alltså sin pappa genom tiden för att träffa hans mamma och rädda henne från terminatorn vars uppdrag det är att utplåna modern till revolutionsledaren och därmed förhindra mänsklighetens räddning.

Blinkningarna till kristen teologi är uppenbara. John Connors initialer är JC, det vill säga Jesus Christ. Att han föds är likt ett mirakel, en konsekvens av ett möte som aldrig hade kunnat äga rum utan tidsresan som ordnas av den som är ”född men inte skapad” som det står i den kristna trosbekännelsen och som kämpar mot det onda för att rädda världen. Hur det går ihop har föranlett diskussioner om en så kallad predestinationsparadox snarlik debatterna om Kristi natur som fördes i den tidiga kristna kyrkan. Är det Fadern/Skaparen eller Sonen som kommer först? Är Sonen skapad av Fadern eller inte? Finns Kyle före John eller tvärtom? Kyrkomötet i Nicaea 325 besvarade frågan om Kristi natur genom dogmen att han inte är skapad. De är av samma natur: ”född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”. Parallellen med blinkningen håller dock inte rakt igenom.

Skillnaden mellan filmen och den kristna teologin är att både Kyle och John endast är människor och att det är sonen som skickar fadern för att möjliggöra sonens ankomst. I slutet av Terminator spelar Sarah in kassetter till sin blivande son som 1984 endast är ett foster i magen: ”Ska jag berätta om din pappa? Oj, det är tufft. Kommer det att påverka ditt beslut att skicka honom hit, om du vet att han är din pappa? Om du inte skickar Kyle, kommer du inte att finnas. Gud, man kan bli galen av att tänka på allt detta…”

Tidsresor är en paradox, minst sagt. Den som ändrar förutsättningen för något som ännu inte har hänt kommer att riskera sin egen och andras existens. Frågan som väcks är också vad tid är. Finns den? Har den en riktning? Är den linjär eller cirkulär? Vanligen skiljer man mellan fysisk tid och upplevd tid. Den första är exempelvis relationer mellan händelser, samband mellan en orsak och dess verkan. Det andra är den upplevda tiden, som Augustinus reflekterade över under slutet av 300-talet. Hans synsätt dominerade fram till Immanuel Kant som i slutet av 1700-talet definierade tid som en åskådningsform för människans upplevelse av världen (den andra är rummet).

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Både Augustinus och Kant är överens om att tiden inte är något i sig själv utan en relation till världen och oss själva. Genom det vi kallar tid tolkar vi något som förflutet, som nu och som framtid. Om vi försöker fånga ett ögonblick har det redan passerat och blir på sin höjd ett minne som kan erfaras i nuet men inte fångas av det. Likaså är det med framtiden. Vi kan föreställa oss den, men föreställningen hör till nuet som alltså genast försvinner till förfluten tid. ”Om ingen frågar mig vet jag det, men om jag ska förklara det vet jag det inte”, skriver Augustinus om tiden i Bekännelser.

Den filosofiska paradoxen om tid är existentiellt grundläggande för berättelsen i Terminator och hör till filosofins och teologins stora frågor. Augustinus betraktade tiden som linjär, men i Skynets system av artificiell intelligens räknas inte händelser som strikt kronologiska vilket också påverkar maskinernas och människans villkor. De kan förflytta sig i tid men inte ställa sig utanför åskådningsformerna. De är bundna av materialiteten i tiden, men kan ändra utfallet av framtida händelser. Genom Kyles, Johns, Sarahs och terminatorernas ingripande i historien förändras förutsättningarna, men ingen av dem känner till konsekvenserna av de nya omständigheterna. Kanske är det endast en annan väg mot Dome­dagen, det stora kärnvapenkriget, eftersom både människan och hennes skapelse Skynet är ”programmerade” för både destruktivitet och kreativitet.

I uppföljaren förmedlas budskapet: ”Det framtida ödet ligger i våra egna händer.” Vad som formar villkoren beror på en oändlig mängd händelseförlopp. Det går inte att börja om från en nollpunkt men det går att korrigera händelseförlopp. Men den dag det inte längre finns någon som kan uppleva världen kommer den tidsdimensionen att upphöra. Människan behöver tro på en återuppståndelse i någon form: ”I’ll be back”, blir därför en programmerad förhoppning även för maskinerna.