I det senaste delstatsvalet i Brandenburg blev socialdemokratiska SPD med nöd och näppe största parti före högerradikala Alternative für Deutschland, AfD. Det har gett förbundskansler Olaf Scholz välbehövligt andrum. De tidigare valresultaten från Sachsen och Thüringen härom månaden slog nämlingen ned som en bomb i den tyska offentligheten. AfD är numera näst största parti även i Sachsen och störst i Thüringen. I den sistnämnda delstaten, tidigare mest förknippad med stora tänkare som Goethe och Schiller, tänker nog de flesta idag på Björn Höcke.

AfD-ledaren Höcke är, det går inte att vifta bort, en extrem politiker. Han har använt slagord från nazitiden och för det dömts i domstol. Mest känt är hans famösa uttalande som beskrev Förintelsemonumentet i Berlin i termer av ”vanära”. Han håller den västledda världsordningen för falsk, förljugen och korrupt och blickar därför mer än gärna österut i riktning mot Moskva.

Att Thüringen var den delstat i vilken nazistpartiet 1930 först kunde installera en ministerpresident har inte lugnat ned stämningarna. Public service-kanalen ZDF:s chefredaktör, Bettina Schausten, gick så långt att hon beskrev Höckes valframgångar med Hitlers invasion av Polen och allt som följde i dess spår. Sådana grova överdrifter hjälper knappast. Inte heller att en del journalister och kommentatorer delar in väljarnas röster i ”demokratiska” respektive ”odemokratiska”. Det är exakt den typen av retorik som driver väljarna in i armarna på partier som AfD. Parallellerna till 2010-talets Sverige är uppenbara.

Den andra stora vinnaren i delstats­valen heter Sahra Wagenknecht. Hennes inte ens ett år gamla rörelse ”Bündnis Sahra Wagenknecht” (BSW) blev tredje största parti i både Sachsen och Thüringen. Hon är knappast någon politisk duvunge, fostrad i det gamla DDR och tillhörande den sista generationens unga karriärpolitiker just före murens fall.

När spillrorna av det östtyska socialistpartiet SED skulle försöka samla ihop sig på 1990-talet under det nya namnet PDS (”Partei des Demokratischen Sozialismus”) väckte Wagenknechts vägran att ta avstånd från stalinistiska idéer eller att fördöma muren till att hon snabbt hamnade i konflikt med partiledningen (det var inte Stalin som förstörde det fina med socialismen, ansåg hon, utan öppnandet mot väst). Ett mönster som skulle följa henne under resten av hennes karriär: grundandet av BSW var mer eller mindre spiken i kistan för PDS efterföljare Die Linke, vars partiledning Wagenkencht länge kritiserat för att vara ”woke” och bara intressera sig för identitetspolitik.

Tillsammans med sin make Oscar Lafontaine, också han känd vänsterpolitiker, har de båda utgjort ett ”powercouple” i tysk politik under flera år. Hennes förmåga att skapa intresse för sin person är också den omvittnad. Få politiker är lika duktiga på pr.

PR-hantverket märks särskilt nu. Wagen­knecht syns ofta i tv och gör intervjuer med stora tidningar. Kritiker menar att det pågår ett arbete att tona ned Wagenknechts stenhårda vänsterimage i syfte att göra henne mer aptitlig i den troliga rollen som koalitionspartner till kristdemokratiska CDU. Om stabila delstatsregeringar som lyckas hålla ute AfD ska kunna bildas måste BSW ingå på ett eller annat sätt.

Till saken hör att BSW:s positioner mer ofta än sällan överlappar AfD:s. Tydligast är det i synen på Ukraina och relationerna till Ryssland. Berlin måste upphöra med allt stöd till Kiev och en förhandlad fred komma till stånd snarast möjligt. Omsorgen om Ukraina är obefintlig och när frågan ställs vad det är som säger att man kan lita på Putin viftas den bort. Båda partiernas väljarbaser i östra Tyskland, som främst (men inte bara) består av arbetar- och lägre medelklass, har drabbats särskilt hårt av de senaste årens höga inflation. Därför går AfD och BSW:s budskap om återupprättade gasleveranser från Ryssland hem med hopp om att lägre energipriser ska ge lägre livsmedelspriser.

Kommer ett samarbete mellan mittenpartierna och BSW på delstatsnivå att bana vägen för en ändring i utrikespolitiken på federal nivå? Risken finns. CDU och SPD kan mycket väl känna sig pressade att närma sig AfD och BSW:s positioner i säkerhets- och utrikesfrågor, om än inte lika uttalat, av rädsla för att förlora väljare till ytterkanterna. Redan nu hörs tongångar från den socialdemokratiske förbundskanslern Olaf Scholz om att han vill se en fredskonferens i vilken Ryssland deltar. Vi lär höra mer av sådan retorik framöver. Nästa år är det val till förbundsdagen.

Många är teorierna om varför det går så bra för AfD i de östra delarna av Tyskland. En är att DDR, till skillnad från Västtyskland, aldrig riktigt gjorde upp med nazismens brott (på tyska ”Vergangenheitsbewältigung”). Brotten som begicks under andra världskriget, hette det, hade ingenting med det nya östtyska styret att göra (vilket så klart inte var sant). Bristen på moralisk självrannsakan sänker tröskeln för att rösta på ett högerradikalt parti som AfD. Det ligger nog en del i det. Socialismens arv i form av svagare partistrukturer och svagare civilsamhällen jämfört med västra Tyskland spelar också in.

Andra viktiga förklaringar är att missnöjet med ”Energiewende” är större här än i många andra delar av Tyskland. Jämte AfD är De gröna, som anses huvudansvariga för den havererade energipolitiken, det mest polariserande partiet. För dem som röstar AfD eller BSW symboliserar De gröna allt som man ogillar: en världsfrånvänd syn på ekonomi och välstånd, en moraliserande ton kring frågor som rör migration, HBTQ-rättigheter och krav på språklig anpassning (”Gendersprache”).

Från ett västtyskt perspektiv blir de starka reaktionerna ofta obegripliga. Det handlar ju bara om lite symbolpolitik? Och vi var ju överens om att kärnkraften var dålig? För dem i östra Tyskland lever dock minnena kvar från tiden då staten övervakade medborgarna och visste bäst hur de skulle leva sina liv. Känsligheten inför vad som upplevs som statliga intrång i den privata sfären är mycket stor. Till synes oviktiga symbolfrågor fungerar därför som åskledare för ett missnöje som går djupare.

Här måste också den tyska coronapolitiken nämnas. När medborgerliga rättigheter sattes på undantag och statens befogenheter ökade kraftigt upplevde många i de östra delarna av landet att DDR-staten gjort ”comeback” och reagerade därefter. Så var också förståelsen för coronaåtgärderna större i väst än i öst. Tyvärr blandades legitim kritik ihop med konspirationsteoretiker och allehanda galenpannor när debattens vågor gick som högst. Känslan av att vara missförstådd sitter idag kvar hos en hel del tyskar i öst.

Synen på välstånd är också en vattendelare. I väst har idéer som ”degrowth” och annan tillväxtkritik varit på modet inom centrala delar av akademin, medier och den rödgröna rörelsen. En åsikt som är lätt att hysa om man vant sig vid ett materiellt överflöd. I det relativt sett fattigare östra Tyskland, som ganska nyligen lämnade socialismen bakom sig och sedan dess arbetat hårt för att komma ifatt, blir sådana här idéer ytterligare ett bevis för det västtyska etablissemangets förakt inför, i brist på bättre ord, ”vanligt folk”. På statsvetarspråk skulle man säga att det uppstår en krock mellan västs postmateriella värderingar och östs mer materiella dito.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Grundläggande psykologi spelar också in. När västtyskar förnumstigt påpekar att BNP per capita i till exempel Sachsen (38 143 euro) är högre än i grannlandet Polen (20 426 euro), och att det därför finns anledning att vara nöjd, jämför sig sachsarna hellre med tyskarna i Bayern (57 343 euro) eller Nordrhein-Westfalen (46 194 euro). Konstruktivt? Knappast. Mänskligt? Absolut.

Ilskan över Angela Merkels migrationspolitik är också som tydligast i trakterna kring Sachsen och Thüringen. Dels förfärades många över att staten verkade tappa kontrollen under flyktingkrisens mest intensiva skede. Dels väckte det ont blod när, så som det upplevdes, staten öppnade plånboken för helt okända personer när de själva fått kämpa och just kommit på benen. Från västtyskt håll nämndes, inte utan bitterhet, de många miljarder D-mark och sedermera euro som östs ned i ”de nya delstaterna” sedan återföreningen. Även här kan skillnaden i attityder uttryckas i postmaterialistiska kontra materialistiska termer.

Det finns en teori som säger att ekonomiska och politiska förändringar börjar och sker snabbare i öst för att sedan förflytta sig västerut. De möjliga ändringarna i utrikes- och försvarspolitiken har redan nämnts. Just nu pågår ett stort omtag i migrationspolitiken. Volymerna ska ned och kontrollen tas tillbaka. De gröna visionerna för ekonomin framlagda av näringslivs- och klimatminister Robert Habeck har inte imponerat. Rent krasst håller det tyska näringslivet på att köra i diket.

Kommer önsketänkandet att tvingas ge plats för den mer nyktra företagsfilosofi som råder i östra Tyskland? I den stora tyska oredans tid kan inget längre tas för givet.