Om denne ”det tjugonde seklets Goethe” med sitt eget liv var intimt förbunden med Tysklands nutidshistoria och kulturella traditioner, uppfattades detta delvis som en spegling av titanen Goethes monumentala inflytande på sin samtid, en tid som i tyska historieböcker rentav brukar hänvisas till som just Goethetiden. Mann var ytterst medveten om sin egen storhet, betraktade sitt eget liv i analogi med Goethes och sin diktarroll som en modern avbild av den äldre Mästarens. Litteraturhistoriskt är det hart när omöjligt att undvika att läsa Manns ungdomsberättele Tonio Kröger som ett svar till Goethes Werther, eller Bergtagen som en kommentar till Wilhelm Meister, och, förstås, Doktor Faustus som en pendang till Faust.

För 15 år sedan ägnades den tyske Nobelpristagaren en tung och fenomenal biografi, Thomas Mann, signerad litteraturvetaren Hermann Kurzke. Undertiteln, Das Leben als Kunstwerk (Livet som konstverk), markerar levnadsteckningens särskilda fokus på hur Mann iscensatte sig själv och sin litteratur i en oupphörlig växelverkan mellan konsten och livet självt. Den egna personhistorien som idé, projekt och gestaltning. ”Där jag är, är den tyska kulturen”, löd också en av Manns symptomatiskt självförtröstande formler.

När den tyske lärdomsgiganten Rüdiger Safranski, överdängare på litterära och idéhistoriskt genomträngande levnadsskildringar, har valt underrubrik till sin nyutkomna biografi Goethe, är det svårt att inte tolka den som en (möjligen ironisk) kommentar till ovan nämnda Mann-biografi: Kunstwerk des Lebens (Livets konstverk).

De till förväxling lika undertitlarna uppvisar emellertid en signifikant skillnad: medan Manns liv här uppfattas som ett konstverk – att det alltså försöker efterlikna konsten – handlar det i Goethes fall om att livet verkligen är ett konstverk, att livet och konsten kan beskrivas som en organisk enhet. I så måtto lyckades Goethe praktisera sina livsprinciper i än större utsträckning än Mann, vilket den senare förstås var fullt medveten om. Gammal är ändå äldst.

Safranskis Goethebiografi är en lika imposant (750 tättryckta sidor) som psykologiskt och bildningsmässigt genomgripande inventering av diktarens liv, men inte med utgångspunkt i eftervärldens interpretationer utan så som Goethe själv upplevde det. Utifrån den allmänt vedertagna föreställningen att Goethe inte bara var en stor författare, utan också en mästare på att leva sitt liv, granskar Safranski diktarens motiv och handlingar, hans biografiska ”work in progress”, uteslutande på grundval av centrala primärkällor. Ställd inför det faktumet att Goethe under sin förvisso långa livstid hann med att bli världsberömd och geniförklarad författare, inflytelserikt geheimeråd och minister, naturforskare inom färgläran, mineralogin, botaniken och anatomin, bergverksförvaltare, teaterdirektör och reseskildrare, är det kanske också befogat att betrakta honom som vår kulturs ”kanske sista universalgeni”. Särskilt om man betänker att alla dessa stationer i livet för honom var underställda det övergripande syftet att med sin egen person som experimentfält försöka införliva anden med naturen och det specifika med det allmängiltiga. Hans envetna sökande efter livets egen organiska ”urplanta” med hjälp av den egna biografin var en av hemligheterna bakom hans framgångar, liksom hans fingerspitzengefühl i det offentliga livet. Instinktivt förstod han när det var läge att inta tätposition i samtidens salongs- och kulturliv, och när det tvärtom var dags att dra sig tillbaka och betrakta världens larm och sorl – och framför allt sitt eget offentliga jag – med outsiderns skeptiska blick.

Med särskilt stöd i den omfattande självbiografin Dichtung und Wahrheit (Ur min levnad: dikt och sanning), i brevväxlingar, samtida vittnesmål och nedtecknade samtal, rekapitulerar Safranski Goethes liv och verk med avseende på titanens målmedvetna strävan att tillägna sig ett slags mänsklig gestaltlära, vilket uppfyllde honom redan som yngling i Frankfurt. Medan han lät tala om sig i stadens kulturella salonger redan i 15-årsåldern, satt han själv med sina dagböcker och analyserade kritiskt den egna karaktären. Bland annat ansåg han sig lida brist på grundlighet och handlingsmänniskans kraft och uthållighet. Fullkomligt normala självtvivel för vilken ung människa som helst, men för Goethe utgjorde de snarare incitament till ett slags andlig självalstring genom att i enlighet med naturen söka ”förvandla det upplevda till en bild”. Och på tvärs mot gängse uppfattningar om den olympiske diktaren, vilade han aldrig särskilt länge på sina lagrar. Redan innan han som 25-åring blev hela Europas litterära gunstling med Den unge Werthers lidanden uttryckte han tvivel inför författarrollen; att han med sin diktning inte skulle komma sitt eget liv nära nog, och att detta liv dittills inte hade varit tillräckligt rent eller sant. För att uppnå detta behövdes mer av praktiskt och planmässigt handlande i den konkreta verkligheten. Men ”det rena och sanna” symboliserar också krafter som raserar den dualistiska uppdelningen mellan kropp och själ, känsla och förnuft, natur och kultur. Goethes liv och verk beskriver så hur han vill omfamna skapelsen både som idé och faktisk manifestation, inte minst genom att ständigt försöka utvidga jagets uppfattning av och plats i världen. I enlighet med de spekulationerna antog han inte hertig Karl Augusts inbjudan till Weimar huvudsakligen därför att han längtade dit eller för att få njuta av det privilegierade hovlivet, menar Safranski, utan för att utmana och locka fram nya sidor hos sig själv. Här såg han sin chans att förena en trippelexistens som författare, ämbetsman och naturforskare. Likadant med det mesta han grep sig an: diktandet, naturstudierna, resorna till Schweiz och Italien, kärleksförbindelserna, de politiska åtagandena – allt skedde under den stränga blick på sig själv som han framkallade i syfte att med hjälp av olika verksamheter försöka återskapa det levande livet. Den fulländade litterära gestaltningen av denna suggestiva trängtan efter en gränslös tillvaros odelbara enhet står förstås att finna i Faust, som utgör ett slags smältpunkt för alla hans idéer och som ”mångtonigt ljöd och surrade i honom” redan i ungdomen. I likhet med sin drabbade hjälte lyckades Goethe själv också utmana ”gränserna för mänsklig kunskap”, låt vara att han till skillnad från Faust också lärde sig uppskatta och se storheten i den mänskliga ofullkomligheten.

Safranskis biografi innehåller inga nya teorier eller sensationella upptäckter, inga provocerande demaskeringar eller oväntade infallsvinklar. Men genom att lägga örat nära intill urkällorna, Goethes och hans samtidas egna ofiltrerade ord, påminner Safranski läsaren om sidor och drag hos diktaren som gärna glöms bort när vi ställs inför universalgeniets strålglans, och som här främst kommenteras av den private Goethe själv. Såtillvida är den första tredjedelen av biografin den mest läsvärda; där får Safranski tillfälle att frikostigt citera ur och hämta stöd i nämnda Dichtung und Wahrheit, som täcker de första 25 åren av Goethes liv, från födseln till ankomsten till det Weimar som han med undantag för ett par längre utlandsresor skulle förbli trogen resten av sitt liv. Det är i de skarpsinniga granskningarna av Goethes ovanstående tankekomplex – och av andra, som till exempel konflikten mellan viljans frihet och ”helhetens nödvändiga gång”, eller hur han bemöter den franska revolutionens radikala idéer genom att själv förvandlas till upphöjd klassicist – som Safranski bäst visar prov på sin suveräna stil och sitt överflöd av bildningsmässigt stimulerande aha-upplevelser.

Den närmast ironiskt hävdvunna bilden av en upphöjd diktares styva arrogans bekräftas förvisso också i den breda levnadsteckningen. Goethe är den mönstergille hjälten och idolen, den klokaste av dem alla, som i triumf återvänder till Weimars jublande massor efter sina resor och som rentav lyckas linda sin ädelborne arbetsgivare Karl August runt sitt finger. Till och med hans frispråkiga och uppriktiga väninna, den mäktiga hovdamen Charlotte von Stein, tvingas efter någon kritisk kommentar om eller direkt konfrontation med diktaren slutligen falla till föga för hans tilldragande storhet. Men Safranskis undersökning av Goethes oavbrutna vidräkningar med sig själv och sina motiv förmedlar i än högre grad bilden av en man som besatt av livets idé var på ständig jakt efter sanningen om världen och dess mångsidiga uppenbarelse. Goethe som den exemplariska människan, för vilken allt måste ”ha en gestalt, antingen han upptäckte den eller själv skapade den.”