Den 27 maj fyller Henry Kissinger 100 år. Få amerikanska utrikesministrar är lika berömda och omdiskuterade som han. Kissinger innehade posten 1973–1977, under presidenterna Richard Nixon och Gerald Ford. Mellan 1969 och 1975 var han dessutom nationell säkerhetsrådgivare. Hans viktigaste insatser gjorde han förmodligen åren innan han blev utrikesminister.

Hans förhandlingar med nordvietnamesen Le Duc Tho gav båda Nobelpriset 1973, ett av de mer kontroversiella fredsprisen någonsin. Kissingers sensationella, hemliga resa till Kina 1971, där han överlade med Zhou Enlai, banade väg för Nixons och Maos historiska möte 1972. Kissingers insatser var så avgörande att många idag har glömt att det faktiskt var William Rogers som var amerikansk utrikesminister 1969–73.

Bakgrunden till Kissingers besök i Peking var den eskalerande konflikten mellan Sovjetunionen och Kina. År 1969 utbröt gränsstrider mellan de två kommunistiska stormakterna. USA började därefter sända ut signaler om att man önskade samtal med Kina, som vid denna tid var internationellt isolerat. Mötet med Zhou Enlai blev framgångsrikt, Kissinger uttryckte stor beundran för den kinesiska premiärministern.

”Kissinger har varit skeptisk till att mänskliga rättigheter skall prioriteras i den amerikanska utrikespolitiken.”

Närmandet till Kina innebar också att USA:s relation till Sovjetunionen tinades upp, ryssarna var rädda för en kinesisk-amerikansk allians. Nixons möte med Mao i februari 1972 följdes av ett toppmöte mellan Nixon och Leonid Brezjnev i Moskva i maj samma år. Den amerikanska strategin, den så kallade triangeldiplomatin, gick ut på att ha bättre relationer med Kina än vad Sovjet hade och bättre relationer till Sovjet än vad Kina hade.

Idag kan det uppfattas som stötande att Nixon och Kissinger vänslades med en massmördare som Mao. Men på 1970-talet var avspänningspolitiken gentemot Sovjet mer kontroversiell. Den främste motståndaren var den demokratiske senatorn Henry Jackson. Kritik kom också inifrån det republikanska partiet, i synnerhet från den blivande presidenten Ronald Reagan.

Under 1970-talet blev de sovjetiska judarnas svåra situation internationellt uppmärksammad, många nekades att emigrera. Henry Jackson genomdrev därför sanktioner mot Sovjet, något Kissinger och Nixon motsatte sig. Dissidenterna Aleksandr Sol­zjenitsyn och Andrej Sacharov fick Nobelpriset, i litteratur re­spektive fred, och de kritiserade avspänningspolitiken. När Sol­zjenitsyn besökte Washington 1975 vägrade Gerald Ford att träffa honom, på inrådan av Kissinger, vilket ledde till hård kritik.

Fords hållning till diktaturerna i Östeuropa bidrog förmodligen till att han förlorade 1976 års presidentval mot Jimmy Carter, som kom att engagera sig starkt för mänskliga rättigheter. Att denna fråga fick så stor betydelse hängde samman med Helsingforsavtalet 1975, som Sovjetunionen skrev under utan att förstå konsekvenserna. Nu kunde dissidenter bilda Helsingforsgrupper, som bevakade hur Sovjet levde upp till överenskommelsen.

Kissinger har varit skeptisk till att mänskliga rättigheter skall prioriteras i den amerikanska utrikespolitiken. Enligt honom bör USA främst värna sina egna intressen snarare än att främja demokratin globalt eller ingripa mot övergrepp i andra delar av världen. Det är kärnan i den realpolitik som han har förespråkat i ett antal böcker. En utgångspunkt är att olika länder har skilda intressen, som med nödvändighet måste hamna i konflikt med varandra.

Henry Kissingers världsbild är ganska pessimistisk. I The Meaning of History. Reflections on Spengler, Toynbee and Kant (Bokförlaget Stolpe) skriver han: ”Buchenwalds och de sibiriska slavlägrens generation kan inte tala med samma optimism som sina fäder.”

Hur mycket har Kissingers egna upplevelser under uppväxten betytt för hans världsbild? Han föddes 1923 i en judisk familj i ett Tyskland drabbat av hyperinflation, samma år som den så kal­lade ölkällarkuppen. Hitler grep makten det år Kissinger fyllde 10. Familjen flydde till USA 1938, några månader före kristallnatten. I USA amerikaniserade Kissinger sitt förnamn, från Heinz till Henry. I kontrast till sin ett år yngre bror Walter lärde han sig aldrig tala engelska utan tysk brytning.

Henry Kissinger har alltid tonat ned betydelsen av barndomsupplevelserna. Han har utgett memoarböcker på sammanlagt cirka 4 000 sidor – White House Years (1979), Years of Upheaval (1982) och Years of Renewal (1999). Där fokuserar han enbart på tiden som säkerhetsrådgivare och utrikesminister. Det har lett till spekulationer om att Kissinger har något att dölja, att barndomen är ett trauma. I Walter Isaacsons Kissinger. A Biography (1992) – fortfarande den bästa boken i ämnet – framställs den tyska uppväxten som nyckeln till Kissingers tänkande.

”I sin uppmärksammade bok Historiens slut och den sista människan (1992) riktar Francis Fukuyama kritik mot Kissinger.”

Den voluminösa uppsatsen The Meaning of History skrev Kissinger när han studerade på Harvard. Texten har uppmärksammats av forskningen – till exempel i Peter Dicksons Kissinger and the Meaning of History (1978) och Niall Fergusons Kissinger 1923–1968. The Idealist (2015). Men det är först nu den har publicerats, med ett nytt förord av författaren. En av de tänkare som Kissinger behandlar är alltså Oswald Spengler, författaren till Västerlandets undergång. Det är tydligt att hans pessimism och kulturrelativism har varit av betydelse för Kissinger, precis som den påverkade Samuel Huntington, författaren till Civilisationernas kamp.

På 1950-talet forskade Kissinger också om 1800-talets europeiska stormaktspolitik, han skrev sin avhandling om Wienkongressen. Resultatet kan man studera i Att återvinna världen (1957, på svenska 1973). Det är en av Kissingers bästa böcker, och en lång plädering för realpolitikens förtjänster, för det rationella, osentimentala och icke-ideologiska sättet att bedriva utrikespolitik. Hans hjältar är österrikaren Metternich och britten Castlereagh, som återställde fred och ordning efter Napoleonkrigen. I motsats till efter första världskriget valde segrarna i början av 1800-talet att inte straffa den förlorande parten, i detta fall Frankrike, alltför hårt. Därför lyckades man skapa en fungerande världsordning, som lade grunden för en lång fredsperiod i Europa.

Kissinger återkom till detta tema i Diplomacy (1994), som får beskrivas som hans magnum opus. En av hjältarna i boken är den franske 1600-talskardinalen Richelieu, som verkade under trettio-åriga kriget. Richelieu var personligen en varm katolik men valde att samarbeta med protestantiska stater, eftersom han ansåg att Frankrikes intresse var överordnat utbredningen av katolicismen. Därmed grundlade han en princip som skulle få avgörande betydelse för den europeiska stormaktspolitiken. Utrikespolitiken handlade i fortsättningen om att gynna det egna landets intresse snarare än om att sprida en viss religion eller ideologi. Westfaliska freden 1648 lade fast principen om icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter.

Tanken att varje stat skulle gynna sitt egenintresse kombinerades med idén om maktbalans. Om olika allianser var jämnstarka skulle krigsrisken minskas. Detta sy­stem gällde i Europa under 1700- och 1800-talen. I slutet av 1800-talet dominerades den europeiska stormaktspolitiken av den tyske järnkanslern Otto von Bismarck, en annan av Kissingers förebilder, och i samband med honom myntades ordet ”realpolitik”.

Ännu i början av 1900-talet stod Europa i centrum för världspolitiken. Men första världskriget 1914–1918 var en katastrof för den gamla ordningen. Det nya århundradet skulle domineras av USA. President Woodrow Wilson motiverade landets inträde i kriget 1917 med att demokratin i världen måste säkras. Han menade att det var diktaturerna som bar skuld till krigen, folken vill ha fred. Wilson kritiserade systemet med maktbalans och pläderade istället för gemensam, kollektiv säkerhet i form av Nationernas förbund. När denna organisation skapades blev USA dock inte medlem, Wilson hade inte lyckats förankra sina idéer på hemmaplan. USA återföll under 1920-talet i isolationism.

Wilson misslyckades alltså på kort sikt. Men, enligt Kissinger, var hans långsiktiga inflytande omfattande. De flesta senare presidenter – såväl demokrater som Franklin D Roosevelt och John F Kennedy och republikaner som Ronald Reagan – kan beskrivas som wilsonianer. Ett tydligt exempel på wilsoniansk retorik var Kennedys formuleringar i sitt installationstal 1961: ”Låt varje nation få veta, oavsett om den vill oss väl eller illa, att vi är beredda att betala vilket pris som helst, bära varje börda, möta varje svårighet, stödja varje vän, bekämpa varje fiende, för att garantera frihetens överlevnad och framgång.”

Det finns färre realpolitiker i amerikansk historia. Men Kissinger lyfter fram Theodore Roosevelt (president 1901–1909), liksom de presidenter han själv arbetade under, som positiva exempel.

Diplomacy är alltså en sammanfattning av flera århundraden av stormaktspolitik och diplomati. Men boken kan också ses som ett inlägg i en debatt som rasade på 1990-talet.

Kommunismens sammanbrott i Östeuropa tolkades av många som en seger för den amerikanska demokratin och idealismen. I sin uppmärksammade bok Historiens slut och den sista människan (1992) riktar Francis Fukuyama kritik mot Kissinger och andra företrädare för den så kallade realistiska skolan, som statsvetaren Hans Morgenthau. De hade underskattat betydelsen av moral och ideologi i utrikespolitiken och därmed också svagheten hos de kommunistiska staterna. Demokratier är både mer stabila och fredliga än diktaturer, och det ligger därför i USA:s intresse att stödja utbredningen av demokrati i världen. Fukuyama citerar med ett visst välbehag ett uttalande av Kissinger från 1970-talet:

”Idag, för första gången i vår historia, står vi inför den vissa verkligheten att det [kommunistiska] hotet är evigt … Vi måste lära oss att utöva utrikespolitik som andra nationer har måst utöva den under så många sekler – utan att smita undan och utan uppskov … Detta förhållande kommer inte att försvinna.”

Walter Isaacsons ganska kritiska Kissingerbiografi kom samma år som Fukuyamas bok och har en liknande tendens: upplösningen av kalla kriget visar på svagheterna i Kissingers tänkande. USA:s seger berodde inte främst på framgångsrik balanspolitik utan på att landet representerade värden som är mer attraktiva än dess motståndares, skriver Isaacson.

I Diplomacy går Kissinger inte i uttrycklig polemik mot Fuku­yama, men boken kan ändå delvis ses som en replik på kritiken från honom och hans likasinnade. Sovjetunionens upplösning innebär inte, enligt Kissinger, att de amerikanska värdena slutgiltigt har triumferat. Tvärtom kommer USA:s betydelse att bli mindre; istället för kalla krigets bipolära konflikt får vi en värld med åtminstone sex stormakter. Kissinger bedömer att det kommer att vara USA, Europa, Kina, Japan, Ryssland och förmodligen Indien. USA måste acceptera att vara en bland flera likvärdiga aktörer och inse att man inte längre kan diktera villkoren.

Kritiken mot wilsonismen fortsatte i en bok med den något sarkastiska titeln Does America Need a Foreign Policy? (2001). Kissinger hävdade att USA under 1990-talet uppträtt vilset. Man hade ingripit militärt i Somalia, Haiti, Bosnien och Kosovo, trots att inget av dessa länder utgjorde något hot mot amerikanska intressen. Insatserna motiverades av humanitära skäl. Kissinger försvarade åter den gamla westfaliska ordningen om icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter.

Boken utkom alltså samma år som en avgörande händelse i amerikansk historia: terrorattackerna den 11 september. Året efter utkom en pocketupplaga, där Kissinger diskuterade de nya utmaningar USA stod inför.

Terrordåden ledde till att USA invaderade Afghanistan och senare också Irak. President George W Bush använde en tydligt wilsoniansk retorik för att motivera sin politik. År 2005 förklarade han: ”Frihetens överlevnad i vårt land beror i allt högre grad på frihetens framgång i andra länder. Det bästa hoppet för fred i vår värld är att friheten blir större i hela världen […] Det är USA:s politik att stödja framväxten av demokratiska rörelser och institutioner i varje land och kultur, med målet att göra slut på tyranniet i världen.”

Irakinvasionen fick förödande konsekvenser för USA. Haveriet har ofta skyllts på den neokonservativa riktning, som alltid varit fientlig mot Kissinger. Om kalla krigets slut kunde tolkas som ett nederlag för den realistiska skolan visade Irak å andra sidan på problemen med en alltför ideologisk utrikespolitik. När Walter Isaacsons Kissingerbiografi kom i en utgåva 2005 hade författarens perspektiv delvis förskjutits. I ett nytt förord skrev han att vi nu har fått för mycket idealism i utrikespolitiken och därför behöver lite mer av Kissingers realism och pragmatism.

Det fanns emellertid en faktor som hindrade Kissinger från att utropa: Vad var det jag sade! Han hade själv stött Irakkriget, och
blivit vän och rådgivare till George W Bush, trots alla olikheter
mellan dem.

Francis Fukuyama kritiserade däremot Irakkriget. Det fick honom att bryta med de neokonservativa, som han tidigare hade varit allierad med. I boken After the Neocons (2006) argumenterade han för en avmilitarisering av den amerikanska utrikespolitiken. Man måste hitta andra instrument än vapenmakt för att nå sina mål och bli bättre på att bygga allianser med andra länder. Samtidigt varnade Fukuyama för att pendeln skulle slå tillbaka för långt åt andra hållet och man skulle få återgång till en realpolitik av Kissingers typ. Att främja demokrati måste fortfarande vara ett mål för USA.

År 2011 kom Kissingers omfångsrika och ambitiösa On China. Boken tar upp äldre epoker i Kinas historia, vi får läsa om konfucianismens betydelse, liksom om opiumkriget och boxarupproret. Men merparten handlar om tiden efter det kommunistiska maktövertagandet 1949. I centrum finns en beskrivning av hur USA och Kina återupprättade sina förbindelser, och av Kissingers resor till landet 1971 och 1972. Det visar på hans starka engagemang för de kinesisk-amerikanska relationerna, vilket också har lett till att han underskattat det hot den kinesiska regimen utgör mot västvärlden.

Trots sin höga ålder har Kissinger fortsatt att delta i debatten, ibland på ett sätt som har lett till kontroverser, och intressera sig för samtidens frågor. I böckerna Världsordning (2014, nyligen utgiven på svenska av Bokförlaget Stolpe) och Leadership (2022) diskuterar han bland annat hur Internet har påverkat möjligheterna till en genomtänkt utrikespolitik och diplomati. I Leadership skildrar Kissinger sex politiker som han personligen har känt och som stod för den typ av långsiktigt ledarskap som idag är hotat: Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Richard Nixon, Anwar Sadat, Lee Kuan Yew och Margaret Thatcher.

Kissingers gärning har ständigt diskuterats och omvärderats i takt med nya historiska erfarenheter. Utvecklingen i Kina har minskat relevansen i Kissingers insatser som brobyggare. Å andra sidan har Rysslands alltmer aggressiva beteende fått en del att tala om en renässans för den realistiska skolan inom utrikespolitiken, en ”geopolitikens återkomst”. (”Geopolitik” är ett begrepp som komprometterades genom nazisternas användning, men som Kissinger har bidragit till att återlansera. Han tycks dock främst se som det som en synonym till realpolitik.)

Sant är att de senaste årens händelser har punkterat en del naiva förhoppningar, som bland annat tagit sig uttryck i svensk militär nedrustning. Samtidigt visar Rysslands agerande på ett problem med Kissingers perspektiv. Enligt den realistiska skolan strävar alla stater och regimer efter makt. För den internationella säkerheten spelar det därför inte så stor roll vilka statsskick olika länder har – om det är tsaren, kommunistpartiet eller en demokratisk vald regering som styr Ryssland. I Diplomacy skriver Kissinger att Stalin var ett monster inom inrikespolitiken, men att han i utrikespolitiken var en klassisk europeisk realpolitiker i traditionen från Richelieu, Metternich och Bismarck.

Utvecklingen i Sovjet/Ryssland visar emellertid på sambandet mellan inrikes och utrikes förhållanden. Under den tid då landet demokratiserades, under Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin, var man inställd på goda relationer till västvärlden. Vladimir Putin har både inskränkt demokratin och uppträtt allt mer hänsynslöst mot omvärlden.

Det finns förvisso åtskilligt att ifrågasätta i Kissingers åskådning. Samtidigt kan den utgöra en nyttig motvikt mot alltför högtflygande idealism. Kissinger är ytterst ovanlig genom att både ha egen erfarenhet av världspolitik och förmågan att bidra med analyser på hög intellektuell nivå, med ett långtgående historiskt perspektiv. Det finns goda skäl att studera hans skrifter.