Av alla svenska översättarbragder torde den enskilt viktigaste vara Carl August Hagbergs utgåva av William Shakespeares dramer 1847–51. Hagberg var visserligen inte den första som översatte Shakespeare­ till svenska – den äran tillfaller Erik Gustaf Geijer, vars version av Macbeth kom 1813 – men hans insats var avgörande.

Under 1900-talet försökte många personer utmana Hagberg. På 1920-talet översatte författaren och akademiledamoten Per Hallström Shakespeares samlade verk. Kännetecknande för Hallströms version var att han från Hagberg övertog vissa passager – till exempel Hamlets monolog – som han ansåg alltför inarbetade för att kunna ändras.

Detta illustrerar ett dilemma som Shakespeareöversättaren delar med exempelvis dem som skall översätta Bibeln – en del uttryck har blivit så berömda att det närmast kan anses hädiskt att ändra dem. Detta problem brottades redan Hagberg i viss mån med. Om det kanske allra mest kända citatet – ”Att vara eller icke vara, det är frågan” – skriver han i sina kommentarer: ”Dessa ord hafva nästan öfvergått till ordspråk, och därföre har öfversättaren icke velat gifva dem en annan form, oaktadt versen blir öfvermätig.” Vad Hagberg syftade på är att raden innehöll sex betonade stavelser, medan blankversen egentligen skall innehålla fem.

Per Hallströms översättning blev inte helt framgångsrik, bland annat eftersom den fick konkurrera med Nils Molins reviderade och nystavade version av Hagbergs, som utkom 1925–28. (Min egen upplaga av Hagberg, som citeras ovan, är tryckt 1915 och alltså fortfarande med gammalstavning.)

Också malmölektorn Allan Bergstrand gjorde en samlad översättning, som blev kritiserad för att vara alltför modern. Efter att ha sett en uppsättning av Othello skrev Anders Österling att Bergstrands version ”lät ledig men misspryddes av några onödigt modern-vulgära uttryck. Är det ej snart slut med den klåfingrighet som gör att man även vill förbättra Shakespeare­ och andra klassiker?”

Citatet av Österling hittar jag i Alan Asaids artikel om Bergstrand i Svenskt översättarlexikon. Det finns all anledning att rekommendera detta nätbaserade uppslagsverk (litteraturbanken.se/översättarlexikon), som startade för ett drygt decennium sedan av Lars Kleberg och där numera Nils Håkanson är huvudredaktör. Det fylls hela tiden på med nya intressanta artiklar. Porträtten fokuserar inte enbart på översättarinsatser i snäv mening utan beskriver också människorna bakom. Många översättare hade intressanta levnadsöden. En del gjorde viktiga insatser inom andra områden, inte minst som skönlitterära författare.

Även om Hagbergs versioner stått sig bra bland bokläsarna är de dock inte helt enkla att framföra på scenen. När Ingmar Bergman ville spela Shakespeare på Dramaten anlitade han Britt G Hallqvist, som med framgång översatte bland annat Hamlet och Kung Lear. Hallqvist var imponerande mångsidig, hon översatte såväl Goethes Faust som många barnböcker.

Också Erik Lindegrens och Erik Mestertons översättning av Hamlet gjordes med tanke på en scenföreställning, på Stockholms stadsteater. Den förkortade scenversionen publicerades också i bokform, vilket framstår som ganska besynnerligt. Även i övrigt var översättningen kontroversiell. Den Shakespeare­kunnige författaren Sven Fagerberg skrev en kritisk recension i Dagens Nyheter. I sak hade Fagerberg utan tvivel rätt. Men Lindegren var bitter, drabbad av skrivkramp och hade en stark ställning i kulturlivet. Fagerberg fick betala ett pris i form av marginalisering.

Av alla svenska Shakespeareöversättare på 1900-talet torde Åke Ohlmarks vara den mest färgstarke, omstridde och produktive. Han gjorde inte enbart många översättningar, bland annat av Dante, Koranen och den isländska sagan. Han skrev också otaliga böcker och även några filmmanus. Den som tycker om att botanisera i svenska bibliotek och antikvariat kan knappast undgå att stöta på hans namn. En förklaring till den väldiga produktiviteten var att Ohlmarks plågades av ekonomiska problem och skatteskulder.

Idag är Ohlmarks nog mest känd för sin kontroversiella översättning av Sagan om Ringen, som ibland gjorde att han hamnade i en bitter konflikt med J R R Tolkien och svenska Tolkienfantaster. Ohlmarks hade lätt att skaffa sig fiender, en del av dem angrep han i ilskna memoarböcker.

Lars Kleberg och Alva Dahl skriver om hans gärning i Svenskt översättarlexikon: ”Att Åke Ohlmarks oftast mycket fria tolkningar alls blev publicerade säger något om den tid de tillkom i och den ställning han måste ha haft i relation till förlagen; det kan knappast ha ägt rum någon egentlig redigeringsprocess […] De storslagna, ibland absurda och överdådiga översättningarna reflekterade också hans personlighet, som enligt hans försvarare var ett unikum för 1900-talet men hade passat bättre under renässansen.”