Är detta unikt hos oss? Eller syns samma historiebruk i övriga Norden, hos grannländer som faktiskt både har erfarenheter av ockupation och en sedan decennier etablerad högerpopulism? Ja, och nej, konstaterar Bengt Lindroth i Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa och coronan.

Lindroth skildrar initierat hur det kollektiva minnet av andra världskriget har kommit att utgöra en i högsta grad aktiv substans i den dagliga samhällsdebatten. Det går helt enkelt inte att förstå den politiska psykologi som växt fram i vår del av världen utan att ta avstamp i efterkrigstidens bearbetning av krigsåren. Men, konstaterar Lindroth: i inget annat land används den historiska referensen så frekvent, så slarvigt och så aggressivt som i Sverige. Där krigstraumat verkat i kollektivt samlande i de länder som utsattes, verkar det främst polariserande i den nation som skonades.

Som journalist har Bengt Lindroth lång erfarenhet av att bevaka Norden och Baltikum för Sveriges Radio. Systematiskt ringar han in mekanismerna bakom den svenska exceptionalism som har präglat såväl svensk diplomati de senaste decennierna, som mer dagsaktuella stridsfrågor som krisberedskap, coronahantering, och – åtminstone fram till 2015 – migrationspolitik. Att stå vid sidan av ”den europeiska lidandegemenskapen” har skapat ett slags fantomsmärta i den svenska självbilden och bidragit till en trotsigt aktivistisk sida i politiken. En känsla av förpliktelse, som ”lätt kan utsträckas till att mer eller mind­re omfatta den europeiska eller globala samtidens alla flyktingfrågor”.

Ett så eldfängt och genomtröskat tema kräver skarp analys för att tillföra något nytt. Av detta skäl blev jag först besviken över att Lindroth inleder boken med den söndertummade värderingskartan från World Value Survey. Det är ett förvånansvärt oinspirerat grepp för en skribent som annars utmärker sig för sina breda referenser från litteratur, film och musik, vid sidan av referat från toppmöten och riksdagsprotokoll.

Jag har också vissa synpunkter på gestaltningen. Det blir ibland källredovisande på gränsen till det katalogmässiga, ibland väl metafortungt. När diagnosen ska ställas följer en medicinskt inspirerad begreppskreativitet som kan vara en aning tröttande: Sverige dras inte bara av ett ”förståelsegap” och ett ”erfarenhetsunderskott”. Vi lider av ett ”utanförskapssyndrom”. Krigen och kriserna i hi­storien står i förbindelse med varand­ra, som ”metastaser”. Där Georg Klein med ett ofta lånat uttryck beskrev Sverige som ”fredsskadat” kontrar Lindroth med Finlands ”krigsskadade fred”. Här hade en lite mer hårdhänt redaktör med fördel kunnat ansa.

”Ska man dra streck eller tillåta att bilden av hjältarna kompliceras?”

Men, med det sagt, erbjuder boken en både nyanserad och folkbildande resa i det nordiska och europeiska minnesarbetets värld. En av de tråkigare konsekvenserna av Sveriges kompensatoriska ambitioner var att vi slutade intressera oss för vårt närområde, en underlåtelsesynd som Lindroth med rätta beklagar. I takt med att inte minst den socialdemokratiska exceptionalismen luckrats upp har vårt utrikesfokus efter hand kommit att zoomats in: från Palmes parallella biståndsimperialism och tredjevägsseparatism, till dagens något mer självklara plats i den europeiska gemenskapen. Kanske blir nästa steg (även om coronahanteringen knappast antyder det) en återuppväckt nordism? För att sedan – vågar man tänka tanken – börja närma sig en självförståelse som höjer sig över navelskådandet?

Här tycks, om man får tro Lindroth, våra nordiska grannländer ha kommit längre, en insikt som det ivriga flaggviftandet sannolikt skymt för mången oförstående, svensk betraktare. Skildringen av hur våra krigsdrabbade grannländer nått en sådan mognad i sitt minnesarbete att det nu har blivit möjligt att ställa de riktigt svåra frågorna är högintressant. Den bidrar inte bara till en bättre förståelse för vår egen kultursfär utan även för svårigheterna i att applicera nutida normer på historiska realiteter.

Ta de utomrättsliga avrättningar som genomfördes av den danska motståndsrörelsen och som aldrig har utretts ordentligt. Ska man dra streck eller tillåta att bilden av hjältarna kompliceras? Eller, ta behandlingen av tyskerjentene (eller tyskertösena). Lindroth konstaterar att inget annat naziockuperat land införde en generell bestraffning liknande den i Norge. Omkring 14 000 kvinnor hamnade på godtyckliga grunder i arbetsläger, och många deporterades med sina barn. Förtjänar de upprättelse, eller får man finna sig i att kvinnors fertilitet och vandel betraktas som nationell egendom vid händelse av krig? Är det rimligt att förvänta sig rättssäkerhet under ett undantagstillstånd?

Att på allvar närma sig dessa moraliskt laddade frågeställningar kräver ödmjukhet och inlevelseförmåga. Ovanliga egenskaper på just detta slagfält, som Lindroth också ger uppfriskande prov på. Man kan med fördel läsa Vi som inte var med i kriget parallellt med en annan uppmärksammad bok om minnesarbete, Géral­dine Schwarz Medlöparna. En berättelse om Europas glömska (2017, på svenska 2020).

Schwarz bok är en rasande uppgörelse med ett Europa som enligt författaren allt mer sjunker ner i en självpåtagen amnesi. Med utgångspunkt i sin familjs historia – med en fransk mamma och en tysk pappa – skärskådar hon både politiskt konstruerade nationella myter om heroism och motstånd, och söker svar på hur helt vanliga männi­skor förhöll sig till de tusentals samvetsfrågor som uppstod i krigets vardag.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Géraldine Schwarz farfar beskrivs osentimentalt som en opportunistisk krigsprofitör. Hennes hemland Frankrike får rejäla slängar av sleven för att inte offentligt ha tvättat sin smutsiga byk – inte minst erfarenheterna från Vichy. I ett av de mest inträngande avsnitten beskriver hon, med sin egen vänsterradikale far som utgångspunkt, hur 68-rörelsen i Tyskland uppstod som en upprörd protest mot att medlöpare och bödlar tilläts fortsätta verka högt upp i statsadminist­ration och kulturliv: en generationsuppgörelse som ekar än idag. Schwarz enda svar på varför denna radikala våg idag möts av en annan, från motsatt håll, är att Europa till det yttersta anstränger sig för att glömma sin historia. En, enligt min mening, ofullständig förklaring till såväl högerpopulismens framväxt som EU-samarbetets svårigheter.

Man behöver inte uppskatta Ungern eller Polens auktoritära utveckling för att inse att Öst- och Centraleuropas erfarenheter av kommunistisk ockupation bidragit till dagens vurmande för suveräniteten. Det betyder inte att jämförelsen mellan Bryssel och Moskva är rimlig. Men om EU i ett tidigare skede tagit större hänsyn till denna bakgrund hade man kunnat bjuda en Orban eller Kaczy´nski på färre argument och mer effektivt motstånd. Det finns olika sorters minnen och olika sorters glömska. Alla kan de användas, eller missbrukas, av offentliga aktörer.

Bengt Lindroths – måhända mindre stilistiskt drivna – skildring av minnesarbete och politisk psykologi erbjuder här en mer nyanserad palett för den som söker vägledning i den stora oredans tid. I jämförelse med Schwarz rör han sig försiktigare, men utan darr på manschetten, runt frågor om skuld, chauvinism och den fortsatt stora betydelsen av internationellt samarbete i en sammankopplad, trasig, värld. Boken kan läsas som en lågmäld stridsskrift mot tendensen att disneyfiera en av mänsklighetens största katastrofer. Men också, som en varning riktad till dem som försöker frilägga samtidens konflikter och drivkrafter från tidigare erfarenheter. Kanske är det i sig ett hoppfullt tecken på att en läkningsprocess – även av fantomsmärtor – är möjlig.