Och nu, mer än 160 år senare konstaterar Klas Bergman, garvad journalist bosatt i USA, att hon blev sannspådd, detta i en bok om hur nordiska invandrare satt sin prägel på delstaten: Scandinavians in the State House.

Att Minnesota är den svenskaste av amerikanska delstater vet nog varenda svensk. Men närmare bestämt hur Minnesota har formats av skandinaviska invandrare är det inte lika många som vet innan de läser Bergmans omfattande arbete, i vilket ordet ”entrenched” flera gånger används för att beskriva hur det skandinaviska har genomsyrat Minnesotas politik och kultur.

Minnesota toppar ligan i många jämförelser mellan USA:s delstater – det gäller sådant som jobbskapande, affärsklimat, trivsel i arbetslivet, kooperativ verksamhet, frivilligarbete, företagsfilantropi, valdeltagande – och ligger även i toppskiktet vad gäller förväntad livslängd, livskvalitet och lycka. Twin Cities – Minneapolis och Saint Paul – är de hälsosammaste städerna i USA.

I slutet av 1800-talet utgjordes halva Minnesotas befolkning av skandinaver, och strax efter sekelskiftet 1900 var svenskarna den största utlandsfödda gruppen. Än idag identifierar sig en tredjedel av delstatens 5,5 miljoner invånare som skandinaver, men numera är det fler som räknar sig som norrmän än som svenskar.

De politiker och akademiker som Bergman har intervjuat intygar nästan med en mun att skandinaverna har skapat något exceptionellt mitt i den amerikanska exceptionalismen, ett slags ”middle way” mellan Amerika och Skandinavien. Det handlar om en spårbunden utveckling där politiken har varit mer inriktad på samarbete och allmännytta än i andra delstater. Så förklarar till exempel R T Rybak, borgmästare i Minneapolis 2001–2013, i en av bokens intervjuer att blandningen av amerikansk individualism och skandinavisk känsla för det gemensamma bästa ”lade grunden för politiken i Minnesota, en sorts magisk blandning”. Den stora frågan är förstås om eller hur länge denna magiska blandning kan motstå den extrema politiska polarisering som präglar vår tids USA.

I mitten av 1800-talet gick skandinaverna i takt med yankeetraditionen från New England när det gällde betoning av hårt arbete, utbildning och motstånd mot slaveri i anslutning till Abraham Lincolns republikanska parti. De slog sig fram på alla politiska nivåer. Under 1800-talets fyra sista årtionden satt 170 norrmän, 80 svenskar och 5 danskar i delstatsparlamentet. Under mer än hundra år, mellan 1893 och 1999, hade 21 av 26 innehavare av den tunga guvernörsposten skandinaviskt ursprung – åtta med svensk, sju med norsk, tre med norsk-svensk, en med finsk-svensk, en med dansk och en med delvis norsk bakgrund. De första skandinaviska guvernörerna var republikanen Knute Nelson från Norge (1893–1895), demokraterna John Lind från Sverige (1899–1901) och John A Johnson med svenska föräldrar (1905–1909), samt republikanen Adolph Olson Eberhart från Sverige (1909–1915). Johnson, benämnd ”Lincoln of the Northwest”, sågs som en potentiell presidentkandidat, men avled i förtid i cancer och följdes till den sista vilan av 75 000 sörjande.

Skandinaverna engagerade sig i frågor om kvinnlig rösträtt och alkoholförbud – förbudslagen från 1919 skrevs av en norrman från Minnesota, Andrew J Volstead. De blev framträdande i de populistiska och progressiva rörelserna i början av 1900-talet. Vid slutet av första världskriget utkämpade två republikaner med svenskt ursprung, Joseph Burnquist och Charles A Lindbergh sr, en legendarisk primärvalsstrid om guvernörsposten. Lindbergh befann sig på partiets progressiva flygel och var, liksom senare hans berömde son, flygaren Charles Lindbergh jr, motståndare till amerikansk inblandning i Europas krig. Burnquist vann, men Lindbergh sådde fröet till bonde- och arbetarrörelsen i Minnesota.

Många skandinaver hade ”gått i exil” efter politiska och fackliga strider. Omkring 20 000 svenska arbetare beräknas ha gett sig av till Nordamerika efter storstrejken 1909. Bergman tecknar porträtt av radikaler som Walfrid Engdahl, aktiv inom den radikala fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW), och Carl Skoglund, trotskist. De finländska migranterna, som hade flytt från russifiering och inbördeskrig, var särskilt radikala. Mellan 20 och 25 procent av alla finländska invandrare beräknas ha varit socialister och när det amerikanska kommunistpartiet grundades på 1920-talet var 40 procent av medlemmarna finländare. I Minnesota var 500 av totalt 800 kommunister finländare år 1931. ”Finnarna bekämpade alla, inklusive varandra”, konstaterar Bergman. Uppemot 10 000 av dem lockades från Nordamerika till den sovjetiska delen av Karelen, där de fick känna på vad verklig kommunism innebär. Tusentals dog under Stalins terror och tusentals återvände till Nordamerika.

I början av 1920-talet fick det radikala bonde- och arbetarpartiet sitt genombrott i Minnesota när tre av partiets representanter – alla norrmän – valdes in i den amerikanska kongressen, två till representanthuset och en till senaten. Partiet fick sin första guvernör i Floyd B Olson (1931–1936), frukten av ett norsk-svenskt äktenskap. Även han omtalades, liksom tidigare John A Johnson, som en kommande presidentkandidat, men rycktes liksom denne bort i förtid av cancer. I slutet av 1930-talet försvagades bonde- och arbetarpartiets grepp om den politiska makten i Minnesota och republikanerna gjorde comeback under guvernör Harold Stassen (1939–1943), som hade norskt påbrå och var förespråkare av ”upplyst kapitalism”.

1944 gick bonde- och arbetarpartiet ihop med demokraterna och bildade Democratic Farmer-Labor Party (DFL). Ur detta parti framträdde Minnesotas två mest kända politiker, Hubert Humphrey och Walter Mondale, båda av norsk börd. Humphrey stod i regelbunden kontakt med svensk socialdemokrati, bland annat genom brevväxling med Tage Erlander. Såväl Humphrey som Mondale blev som bekant vicepresidenter (under Lyndon Johnson respektive Jimmy Carter) och båda led som demokratiska presidentkandidater nederlag mot republikaner (Richard Nixon respektive Ronald Reagan).

Under efterkrigstiden hade Minnesota flera svenskättade progressiva republikanska guvernörer. På 1970-talet kopplade DFL ett grepp om makten, särskilt under guvernör Wendell Anderson (1971–1976), enligt egen utsago en svensk som råkade leva i Amerika. Därefter återgick makten till republikanerna under norsk- och svenskättade guvernörer som Al Quie (1979–1983) och Arne Carlson (1991–1999).

Under senare årtionden har Minnesotas befolkning ändrat karaktär, inte minst genom flyktinginvandring dominerad av hmong (Sydöstasien) och somalier. År 1960 utgjorde ”people of color” 1 procent av befolkningen, idag är siffran närmare 20 procent. De gamla svenskkvarteren runt ”Snoose Boulevard” (Cedar-Riverside) i Minneapolis har blivit ”Little Mogadishu”. 2013 valdes den blott 35-årige Abdi Warsame in i Minneapolis stadsfullmäktige, den första somalier i USA som nått en sådan position. ”Vi följer i svenskarnas och skandinavernas fotspår”, säger Warsame när han intervjuas av Bergman. Och statsvetaren Steven Schier hävdar i en intervju att den yankeeskandinaviska politiska kulturen är så stark att somalier och hmong kommer att fortsätta verka inom dess ramar. ”Den är här för att stanna.”

Jag har personligen en del erfarenhet av möten mellan somaliamerikaner och svenskamerikaner i Minnesota, bland annat genom dialogmöten på American Swedish Institute i Minneapolis. Vid en studieresa för politiker och tjänstemän från Sverige till ”Little Mogadishu” och ”Mobergland” (Chisago County) deltog två unga somaliska kvinnor, och de förklarade efteråt att de hade lärt sig mer om svensk kultur under några dagar i Minnesota än under hela sin uppväxt i Sverige. Det säger något om hur den svenska kulturen förvaltas i Minnesota – och i Sverige.

Bergmans arbete är gediget. Han har plöjt igenom en omfattande litteratur, intervjuat ett 90-tal personer, observerat miljöer och händelser. Enda skillnaden mot ett akademiskt tungviktsarbete är att han inte ägnar sig åt inledande teori-, metod- och begreppsexerciser och därmed erbjuder njutbar läsning för en större publik. Här finns dock så många kortbiografier över politiker att det inte alltid är lätt att hålla reda på dem alla. Kanske hade några tabeller med namn och årtal på en del poster, framförallt guvernörerna, varit på sin plats; å andra sidan finns sådana tabeller på Wikipedia. Annars är det knappast något som saknas. Boken flödar av information.

Bergman hänvisar till statsvetaren Daniel J Elazars teori om tre politiska kulturer i USA: traditionell, individuell och moralisk, där Minnesota hänförs till den moraliska. Elazars klassificering utgör ett avstamp även för Stefanie Chambers, statsvetare vid Trinity College, Hartford, Connecticut, som jämför somaliernas integration (fast termen här lyder inkorporering) i Twin Cities och Columbus, Ohio, där den senare delstaten klassas som individualistisk.

De somaliska flyktingarna i Västeuropa har i ett par årtionden varit föremål för politikers, tjänstemäns och forskares intresse. Skälen därtill har varit dels deras synlighet som afrikanska muslimer, dels deras svaga ekonomiska integration. Så till exempel har deras situation i ett antal europeiska städer – Amsterdam, Helsingfors, Köpenhamn, Leicester, London, Malmö och Oslo – uppmärksammats i en serie rapporter från Open Society Foundations. Nu har alltså turen kommit till de båda somaliska ”naven” i USA, Twin Cities och Columbus. Dessa städer, särskilt Minneapolis, med dess livaktiga somaliska diaspora, har väckt en hel del intresse i Europa, inte minst i Skandinavien, där somalierna utgör den ekonomiskt mest marginaliserade flyktinginvandrargruppen.

Chambers syfte har varit att undersöka somaliernas politiska, ekonomiska och sociala ”inkorporering” i de båda stadsmiljöerna, vilka uppvisar vissa likheter – det handlar om delstatshuvudstäder med stora universitet, gott om okvalificerade arbeten och måttliga boendekostnader – men också stora olikheter.

Chambers har gått mycket systematiskt till väga, använt 14 indikatorer och ett rikt empiriskt material, däribland 135 intervjuer. De politiska indikatorerna är valsystem, politisk och byråkratisk ”outreach”, inkludering i politiska koalitioner, fackförenings- och communityengagemang. De ekonomiska indikatorerna är hushållsinkomst, sysselsättning, offentliga och privata program samt bostadsägande. De sociala indikatorerna är historik vad gäller flyktingmottagning, somalier i medierna och i polisen och filantropiskt understöd.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det är förstås omöjligt att med ett begränsat utrymme till sitt förfogande redogöra för Chambers alla resultat. Det är emellertid inte särskilt överraskande att tvillingstäderna överträffar Columbus i nästan alla avseenden. De får högre betyg när det gäller alla politiska indikatorer, två av fyra ekonomiska indikatorer och tre av fyra sociala indikatorer. I tre fall blir det alltså oavgjort. Hushållsinkomst och bostadsägande är inte mycket att skryta med i någondera miljön, och somalierna behandlas på samma sätt – mestadels positivt – i medierna (mätt som brev till redaktören i Star Tribune respektive Columbus Dispatch).

Minnesota är, förklarar Chambers, politiskt mer progressivt, erbjuder bättre sociala förmåner och har en längre historia av att ta emot flyktingar. Minnesota har ett mycket filantropiskt civilsamhälle som samverkar med lokala offentliga och gruppbaserade organisationer, något som till stor del saknas i Columbus. I Twin Cities har de somaliska organisationerna skilda uppgifter och samarbetar, i Columbus har de överlappande uppgifter och konkurrerar.

I Minneapolis är sju somalier verksamma i poliskåren, i Columbus ingen. Dessa poliser är en källa till stolthet bland somalierna; de ses närmast som rockstjärnor och skapar förtroende mellan somalierna och polisen. ”Förtroendet mellan somalierna i Twin Cities och den lokala ordningsmakten står i stark kontrast till respondenternas kommentarer om den federala ordningsmakten”, skriver Chambers. Bristen på förtroende mellan somalier och federala myndigheter bottnar till stor del i undersökningar av misstänkt penningöverföring till terroristorganisationer och i att ett antal unga somalier har anslutit sig till al-Shabab och IS. Det är svårt att förstå hur ett förtroende ska kunna upprättas under en president som, med sedvanlig taktfullhet, har stämplat somalierna i Minnesota som ”en katastrof”. Bilden av de somaliska poliserna har emellertid grumlats av att en av dessa sköt och dödade en kvinna som dök upp vid hans bil, och som visade sig vara den person som hade larmat om bråk i området.

Chambers instämmer i Elazars klassificering av Minnesota. Hon tecknar emellertid ingen ljusblå bild: ”Det är viktigt att politiker är försiktiga när de pekar på Columbus eller Twin Cities som positiva exempel på somalisk inkorporering eftersom bägge dessa områden har en hel del att göra om det på allvar vill inkorporera nykomlingarna inom sina gränser.”

Även om mycket återstår att göra i dessa städer, framstår de ändå som positiva exempel om man jämför med somaliernas situation i Europa. Några siffror säger mer än tusen ord: om man beräknar femåriga (2011–2015) genomsnitt, är sysselsättningen i yrkesverksam ålder (16–64 år) 62 procent i Minnesota och 26 procent i Sverige. Egenföretagandet är nästan 6 procent i Minnesota mot 0,7 procent i Sverige. Politiker i länder som Sverige skulle göra klokt i att lyssna till en av Chambers rekommendationer: ”Att göra det bästa av etniska enklaver bör ses som ett första steg i innovativa program för sysselsättning och utbildning. Den andra komponenten i denna ekvation är utvecklingen av sysselsättnings- och utbildningsprogram utformade specifikt för somalier.”

Det är svårt att hitta något i Chambers bok att invända mot. Man kan emellertid notera att en forskares ämnesmässiga hemvist har betydelse för den vikt som läggs vid olika sidor av tillvaron. Chambers lägger mer vikt vid politisk än vid ekonomisk och social integration. En ekonomisk historiker (som undertecknad) skulle antagligen göra tvärtom. Sådana skillnader i tonvikt är emellertid inte så viktiga eftersom, som Chambers påpekar, de tre typerna av inkorporering är sammanhängande, varför framsteg på ett område tenderar att medföra framsteg även på andra. Olika aktörer bör följaktligen sätta in stötar på flera fronter för att trigga igång en kumulativ cirkulär kausalitet, som Gunnar Myrdal skulle ha uttryckt saken, eller en god cirkel, som vi andra säger.