Sommaren 2006 beslutar den amerikanska detaljhandelsjätten Wal-Mart att lägga ner sin verksamhet i Tyskland. Efter nio år i landet kastade företagsledningen in handduken. Man hade etablerat sig i Tyskland i tron att de skulle kunna nydana en ålderdomlig detaljhandelsmarknad. Med hjälp av generösa öppettider, rymliga butikslokaler, mer personal med enkla jobb och lockpriser skulle tyskarna lära sig att shoppa the american way.

Det gick inte som man tänkt sig. Överallt stötte de på hinder de trott sig kunna överkomma. Kommunerna vägrade ge bygglov för nyetableringen av externa handelscentrum. Öppettiderna var begränsade genom lag. Personalen strejkade för rätten till kollektivavtal och medbestämmande. Och i ett domslut från Tysklands högsta domstol förbjöds Wal-Mart att sälja basvaror för under grossistpriset.

Ur ett typiskt nationalekonomiskt perspektiv är Wal-Marts svårigheter att etablera sig i Tyskland ett resultat av skadliga statsinterventioner. Här fanns ett företag som ville sälja fler varor till lägre priser och så stoppades det av regleringar och byråkrati. Vore det inte bäst för alla om den fria marknaden istället fick göra sitt jobb?

Men utifrån perspektivet hos en särartad tysk ekonomisk tradition stör inte dessa lagar den fria marknaden. Tvärtom innebär de en ordning som i längden bevarar den fria marknaden. Genom att hindra framväxten av marknadsdominerande aktörer och bevara en rik flora av små- och medelstora företag skyddas den sociala jämvikt som möjliggör ett fritt samhälle. Idag känner vi den främst genom begreppet ordoliberalism, men dess historia sträcker sig tillbaka till den moderna nationalekonomins barndom.

Redan den tidigt moderna nationalekonomins möte med Tyskland var fyllt av friktioner. Adam Smith, Jean-Baptiste Say och David Ricardo var alla influerade av upplysningen. De menade på att människan i grunden är individuell, mekanisk och rationell. Därmed är människans beteende också möjligt att studera och förutsäga enbart med hjälp av teoretiska lagar som kan blottläggas genom förnuftet. Som en följd beskrev de samhällsekonomin som ett resultat av den enskilda individens rationella självintresse och menade på att dessa självcentrerade handlingar var för sig i praktiken också förde med sig största möjliga välstånd för hela samhället. Denna teoretiska lag kom att bli känd som ”den osynliga handen”. Utifrån denna princip menade man att staten bör minimera sina ingrepp i samhällsekonomin för att inte snedvrida eller störa den naturligt välståndsskapande marknaden.

I Tyskland var nationalekonomin vid denna tid en del av den så kallade kameralvetenskapen med syfte att utbilda statstjänstemän. Grunden till deras kunskap var inte teori utan praktisk erfarenhet. Och redan tidigt hade de svårt att sammanfoga de nya idéerna med de konkreta erfarenheterna av den ekonomiska utvecklingen i Preussen. Få kameralister kunde finna stöd för att till exempel Fredrik den stores interventionistiska näringspolitik hade hållit tillbaka den ekonomiska utvecklingen. Samtidigt så växte inom filosofin den tyska idealismen som utmanade upplysningens individualistiska och rationella människosyn. Låg det närmare sanningen att säga att människan föds in i grupptillhörighet, formas organiskt, har andra intressen än självintresset och ofta agerar utifrån nycker och känslor? I kontrast till upplysningens bild av marknaden som en naturlig skapelse präglad av långsiktig harmoni och equalibrium beskrev G W F Hegel marknaden som våldsam, dionysisk och en följd av statens skapelse.

Det växande tyska tvivlet inför den Smithska läran fick sitt stora genombrott i Friedrich Lists Das nationale System der politischen Ökonomie (1841). Kameralvetaren List utmanade systematiskt vad han såg som felaktigheter i Adams Smiths teorier. De kan sammanfattas i tre punkter.

För det första menade List att när individer agerar för att maximera sin eget välstånd blir inte följden att nationens välstånd också maximeras. Detta eftersom individer är för kortsiktiga och därför underinvesterar i långsiktigt välståndsskapande projekt – en följd av att de själva inte kommer att få ta del av avkastningen. Individen lever en kort tid men nationen lever genom århundradena. Därtill menade List att Smith mäter nationellt välstånd med fel mått. Det väsentliga måttet är inte ansamlingen av bytesvärden inom en nations gränser, utan den samlade produktiva förmågan – alltså förmågan att i framtiden skapa.

För det andra pekade List på att länder rör sig från lägre till högre grader av ekonomisk utveckling och att olika politik är nödvändig i de olika stegen. List ansåg att i en värld där alla länder var ekonomiskt jämbördiga vore frihandel det bästa. Men i rörelsen från jordbrukssamhället till industrisamhället var skyddstullar för framväxande industrier nödvändiga.

För det tredje menade List att det var precis så Storbritannien hade blivit rikt. Storbritanniens ekonomiska makt var inte en följd av frihandel utan höga skyddstullar och navigationsakterna. Att britterna nu krävde fri tillgång till andra länders mindre utvecklade marknader var en form av geopolitik som syftade till att säkra britternas industriella dominans.

Lämnad åt sig själv skapade den fria marknaden alltså inte allmänt välstånd utan underutveckling och ojämlika maktrelationer. Den givna slutsatsen för den som tog intryck av List var att staten behövde en aktiv näringspolitik. Som en följd formerades i Tyskland under den senare delen av 1800-talet ett medvetet uppbrott från nationalekonomins engelsk-franska huvudfåra och skapade det som kom att kallas den historisk-etiska skolan.

Den historisk-etiska skolan kom att anamma idéerna bakom – om än ej detaljerna – i Lists kritik. Man omfamnade nationen som analysenhet. Man intog en avog hållning till idén om ekonomiska lagar givna för alla situationer. Man valde bort teoretiska studier till förmån för historiska och statistiska studier. Och man såg på marknaden som en arena av konflikt både mellan länder och mellan samhällsgrupper. Den historisk-etiska skolan kom därför att omformulera syftet med nationalekonomi. Istället för att sträva efter att genom logisk deduktion synliggöra eviga ekonomiska lagar blev det vetenskapsmannens roll att genom historisk-statistisk induktion finna sociala reformer som kunde bidra till att skapa ett bättre samhälle utifrån etiska principer.

Den historisk-etiska skolan argumenterade för idén om den sociala monarkin. Det vill säga att det var statens roll att utifrån principer om social rättvisa agera som opartisk skiljedomare mellan olika samhällsgrupper och klasser. Manchesterliberalismen betraktades som de rikas dominans över arbetarklassen. Som en konsekvens argumenterade de för en aktiv socialpolitik med fackförbund, skyddstullar, arbetsmarknadslagar och sociala försäkringar. Samtidigt motsatte de sig marxismen och menade på att lika rösträtt enbart skulle föra klasskonflikter in i staten. De hävdade att Tysklands oberoende ställning var hotad av dess brist på kolonier. Med tiden kom skolans idéer att alltmer påverka och påverkas av Otto von Bismarck och Vilhelm II:s praktiska politik.

Den centrala kraften i skolan var Gustav von Schmoller som avfärdade idén om homo economicus som verklighetsfrånvänd. Den som hängav sig åt systembyggen utifrån icke-existerande förnuftskonstruktioner sysslade inte med vetenskap. Som en följd använde Schmoller sitt inflytande till att hindra teoretiskt lagda nationalekonomer från att vinna befattningar vid tyska universitet.

Detta fick nationalekonomen Carl Menger att starta vad som i efterhand kallats för Methodenstreit. Han menade att den logiska deduktionen gav insikter om mänskligt beteende som i förlängningen bidrog till en större förståelse för världen – även om konstruktionen är en idealtyp. Följden blev en infekterad akademisk strid där Mengers anhängare attackerade Schmollers för att vara ”katedersocialister”. Schmollers anhängare beskrev i sin tur Mengers som ”österrikare” (dvs bakåtriktade). Bägge etiketterna kom att fastna.

Idag är det framförallt österrikarna som håller liv i minnet av metodstriden. Det är därför att de tror sig ha vunnit den. I realiteten avgjordes striden i första världskrigets skyttegravar. Kejsarrikets fall kom att innebära en svår prestigeförlust för tysk akademi och det underlättades inte av att de stridande parterna av propagandaskäl beskrivit kriget som en strid om idéer. De frågor och forskningsområden som stått i centrum för den tyska akademin fick falla i glömska. Segermakternas idéer ansågs vara framtidens idéer. Det gällde inte bara inom nationalekonomin utan även inom till exempel statsvetenskapen.

En av de som beslutade sig för att ställa sig i framtidens tjänst var Wilhelm Röpke. Han vann sin doktorsgrad i nationalekonomi vid 22 års ålder och vid 25 år utsågs han till professor – den yngsta i Tyskland. Den unga akademikern gjorde häftiga angrepp på den historisk-etiska skolan: De hade gett idémässigt stöd till framväxten av oligarkier som kvävt den enskildes frihet. Deras teoretiska relativism hade uppmuntrat den inflationspolitik som efter kriget svept bort medelklassen. Dess protektionism hade låst in Tyskland i handelskrig och meningslös kamp om kolonier. Och nationalismen hade eggat fram världskriget. Frihandel och fri marknad skulle återskapa välstånd och fred.

Röpkes offentliga opinionsbildning gjorde honom efter Hitlers maktövertagande till måltavla för nazismen. Han skildes från sin professur och flydde av rädsla för vidare repressalier till Turkiet. På ytan fortsatte Röpke sin liberala opinionsbildning från utlandet men under ytan växte en allt större misströstan. Röpke kunde inte komma ifrån att 1920-talet hade varit liberalismens årtionde men trots den ökade individuella friheten så var resultatet inte mindre utan mer social oro. Wilhelm Röpke hade tvingats återvända till en av utgångspunkterna för den historisk-etiska skolan – hur kan ett samhälle uppnå jämnvikt om den osynliga handen inte kan skapa det?

Samtidigt kom en annan tysk marknadsliberal nationalekonom, Walter Eucken, att uttrycka ökad sympati för en annan idé närbesläktad den historisk-etiska skolan. Nämligen att nationalekonomin omöjligen kunde vara värdeneutral. Eucken var under kriget medlem av motståndsrörelsen med ansvar att skissera på en ekonomisk rekonstruktion av landet. Övergångarna mellan Kejsartidens statskapitalism, Weimarrepublikens marknadsekonomi och nazismens planekonomi hade gjorde det klart för Eucken att ekonomin inte följde någon förutbestämd bana. Det fanns inte högre och lägre utvecklingsfaser utan olika ekonomiska ordningar. Dessa kom och gick genom historien och det var till sist politikens uppgift att etablera den goda – den etiska – ordningen.

Wilhelm Röpke och Walter Eucken, tillsammans med Alexander Rüstow, Alfred Müller-Armack och Franz Böhm kom under 1930- och 40-talen alltmer att enas i sökandet efter vad de kallade en ny liberalism. En liberalism som lade bort fientlighet mot statsintervention till förmån för frågan om hur en frihetlig samhällsordning kan upprätthållas över tid. Den historisk-etiska skolan hade haft fel politik och fel ideologi. Men de hade haft rätt i den sociala frågan.

Utmaningen efter kriget var att upprätta ett ekonomiskt system som kunde förena en liberal ekonomi med en över tid bestående social ordning. Lösningen hävdade Wilhelm Röpke fanns i långtgående decentralisering i ordets breda bemärkelse. Att skifta koncentrationen av kapital, mark, människor, industri och politisk makt från ett fåtal till det stora flertalet. Att omvandla människor från en individ i massan till en person i ett sammanhang. Målet var inte en inkomstomfördelande nationalstat utan en federal stat byggd på en ekonomiskt självständig medelklass. Inte breda samhällsgrupper i de facto beroendeställning till storföretag och stat, utan en myriad av fria yrkesmän medberoende av varandra. Rüstow kallade det för vitalpolitik.

Walter Eucken sammanfattade den nya strävan genom att deklarera att ”mer eller mindre statsaktivitet – den typen av frågor missar poängen. Det handlar inte om kvantitet utan kvalitet.” Det väsentliga i en fri ekonomisk ordning var att säkerställa fri konkurrens och en fungerande prismekanism. Så länge dessa krafter kunde agera fritt var politiken fri att formera en ordning för att lösa den sociala frågan. Tänkandet kom att kallas ordo-liberalism och deras idé den social marknadsekonomi.

Dessa tankar når en bredare publik genom Röpkes Gesellschaftskrisis der Gegenwart (1942), som ges ut i Schweiz och säljer tiotusen exemplar under sitt första utgivningsår, och hans kolumner i Neue Zürcher Zeitung. Röpkes skrifter smugglas in i Tyskland där de läses inom motståndsrörelsen och inte minst av Konrad Adenauer och Ludwig Erhard – Västtysklands första (och andra) förbundskansler respektive finansminister.

Efter kriget låg den tyska ekonomin i ruiner. I sex år hade Tyskland levt med en planerad krigsekonomi. Stora delar av industrin var sönderbombad, full sysselsättning finansierades genom penningspressen och inflationen försökte man kontrollera genom prisregleringar. I praktiken var riksmarken värdelös – ingen bytte frivilligt varor mot valutan. I hyllorna fanns ingenting att köpa och byteshandel var den primära formen av ekonomiskt utbyte.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tyskland stod inför ett vägval. Socialdemokraterna förespråkade fortsatt planhushållning med statlig styrning av produktion och priser. Men kristdemokraterna – inspirerade av den sociala marknadsekonomin – ville se en snabb återgång till en fungerande marknadsmässig prissättning. Frågan kom att lösa sig genom ett beslutsamt agerande från Ludwig Erhard. Som medlem av västtyska ockupationszonens ekonomiska råd drev han på för en valutareform som ersatte riksmarken med den tyska marken. Och samma dag som reformen skulle genomföras meddelade Erhard via radio, och utan de allierades godkännande, avskaffandet av en rad priskontroller.

Effekten blev en omedelbar ekonomisk boom. Den svarta marknaden försvann nästan över en natt. Varor som planlöst hamstrats dök upp på marknaden redo att säljas till marknadspris mot den nya värdefulla d-marken. På mindre än sex månader ökade den ekonomiska produktionen med 50 procent – en direkt följd av att arbetarna fann att deras lön var värd mödan att dyka upp på jobbet. Innan 1950-talet var över hade Västtyskland återigen etablerat sig som en ekonomisk stormakt.

Det västtyska Wirtschaftswunder gav förtröstan åt de tyska ordoliberalerna men den globala trenden var mot planhushållning, inflationspolitik, storskalighet och protektionism. Den sociala frågan var därtill fortsatt olöst och en färdig reformagenda för frågan saknades. Inte minst Wilhelm Röpke hade under kriget satt sin förhoppning till att förkrigstidens nätverksbyggande mellan likasinnade nationalekonomer skulle kunna återupptas och att deras gemensamma studier skulle löpa ut i den nödvändiga reformagendan. Därför deltog Röpke entusiastiskt i bildandet av Mont Pelerin-sällskapet och bidrog till att säkra dess initiala finansiering. Sällskapet samlade europeiska och amerikanska marknadsliberaler och förgrundsgestalten var Friedrich Hayek som hade försänkningar i bägge grupper.

Arbetet blev dock en besvikelse. De första åren präglades sällskapets agenda av Röpkes anda men sedan kom konflikter att växa. De europeiska medlemmarnas sökande efter en ny liberalism hamnade allt oftare i spänning med de amerikanska medlemmarna som ansåg sig ha funnit den i Hayeks Road to Serfdom (1944). Under ledning av Milton Friedman manövrerade amerikanerna medvetet för att överta kontrollen över sällskapet. Agendan skiftade bort från den sociala frågan.

När Röpke dör 1966 innebär det i praktiken slutet för försöken att sprida ordoliberalismen utanför Tyskland. Walter Eucken hade redan gått bort och det fanns ingen annan med prestige och karisma nog att ta över ledarrollen. På den internationella scenen kom den sociala frågan först att överskuggas av boom-ekonomin och sedan skjutas undan av en ökad oro inför minskad tillväxt och stagflation.

Men i Centraleuropa lever ännu ett arv av denna säregna tyska tradition. Och det kostade uppskattningsvis ett av världens mest framgångsrika storföretag – Wal-Mart – en miljard dollar att lära sig om ordoliberalismen.

Simon Westberg är skribent och talskrivare (KD).