En universitetslärare jag känner hade tillsammans med några kolleger försökt nå sitt lärosätes ledning för att höra hur ledningen såg på framtiden. När ett möte till slut blev av visade rektorn en film som lärosätet hade tagit fram i kommunikationssyfte och pratade till dem som om hon var ute på en reklamturné för sitt universitet. Några svar på hur ledningen tänkte sig framtiden gavs inte.

Samma tendens, att undvika att möta och besvara, återkommer på andra ställen i samhället. Jag tänker särskilt på politiken.

I partiledardebatter ställs frågor och partiledarna svarar. Det som förmedlas är dock mer av i förväg uttänkta budskap än verkliga bemötanden. Deltagarna i debatten uppfyller sin roll, gör sin plikt och levererar något. Men hur mycket klokare blir åhörarna? Får de verkligen svar på sina frågor? Det är som om politikerna inte talade till folket, utan mer över deras huvuden.

När nu Sverige befinner sig i en svår situation med den stora flyktingtillströmningen till landet önskar befolkningen fler svar än vanligt från sina folkvalda. Tyvärr får de snarare färre svar än vanligt. Regeringen och dess ingående partier, men även övriga partier, har varit synnerligen osynliga. Det går inte att förklara på något annat vis än att de håller sig undan för att det handlar om känsliga och svåra frågor. Mötesplatser och tillfällen då det är möjligt att framföra sina åsikter och tankar saknas ju definitivt inte. Agerandet från politikernas sida att välja bort att ta i de svåra frågorna har dock ett pris.

Svar från förtroendevalda, makthavare och chefer har fler funktioner än det rent informationsmässiga. Det handlar också om förtroende.

Om man bemöter frågor med svar som faktiskt har ett innehåll får andra en chans att kritisera och värdera det. Det innebär således att man utsätter sig för en risk. Men det innebär samtidigt att det finns en chans att bygga förtroende och tillit.

Det finns en missuppfattning om att svar som ges måste vara tydliga och perfekt förpackade, som den där reklamfilmen för universitetet med stor sannolikhet var. Men det behöver de inte vara. Ibland kan det räcka att ta emot frågan och faktiskt visa på att man förstår den även om man ännu inte har något svar.

Människor kan inte få förtroende för en tom yta. I jämförelse med avskalad, ren och perfekt kommunikation av floskler är tvekan, tvivel eller oväntade svar något som kan stimulera och väcka intresse. Öppenhet och ärlighet gör en person till mer än en maskin. Den blir mänsklig; någon som andra kan känna igen sig i och känna samhörighet med. Något positivt är också att ju större förtroendekapital en person bygger upp, desto mer kan den också tillåta sig att inte veta allt och komma med ofärdiga utsagor. Det blir en god cirkel.

I detta sammanhang kan nämnas undersökningarna som visar att förtroendet för partiledarna just nu ligger på historiskt låga nivåer. Det går att klämma ut mängder av vackra ord på sociala medier, på affischer och i fina filmer och till och med rakt ut i tv-rutan. Men kvantitet är inte detsamma som kvalitet i kommunikation.