Av alla de kriser som Sverige står inför och som Tidöavtalet vill lösa ryms en möjlig lösning till den minst uppmärksammade krisen i formuleringarna om att skapa en svensk kulturkanon. Krisen består inte av att vi saknar gemensamma referensramar eller en pepparkaksform av svenskhet att fylla, utan av den läsningens kris som vi på allvar bör börja tala om med lika mycket oro i rösten som när gängskjutningar eller inflationen diskuteras.

Intentionerna bakom en svensk kulturkanon må i första hand vara andra än att uppvärdera läsning och humanistisk bildning, men vi lär knappast få en regering, oavsett politisk färgkombination, som kommer att lägga tid och kraft på traditionell kulturpolitik. Med kulturkanon har vi emellertid en regering som satsar prestige i frågan, en fråga som i den bästa av världar skulle kunna användas som en trojansk häst för att föra in viktigare ­satsningar för att öka ungdomars läsande och höja statusen på den humanistiska bildningen.

Det finns många rimliga invändningar mot att införa en kanon, så många rimliga att det enklaste vore att låta bli, att risken för att falla i kulturkrigets varggrop är för stor. Många invändningar har mest signalerat politisk tillhörighet, och de kan man lyssna mindre till, men det finns många goda argument som har framförts som inte behöver misstänkliggöras som politisk pajkastning.

”En kulturkanon som blott blir en lista på någon bortglömd hemsida har inget värde.”

Debatten om kulturkanon efter att Tidöavtalet presenterades har varit fast i en Måndag hela veckan-version av 2006 när liberalen Cecilia Wikström förde upp kanontanken på den politiska agendan. Samma argument för och emot framfördes om och om igen. Visst går det att helt förkasta målet om en kanon och misstänkliggöra intentionerna bakom en sådan (en kulturkanon som används i ett medborgartest skulle omintetgöra mer positiva aspekter), men jag är inte beredd att ge upp förhoppningen om att det går att smuggla in vapen i denna trojanska häst som behövs för att kunna vända utvecklingen med statistik över antalet lästimmar hos unga som ständigt tickar ner mot noll och den totala kulturskymningen.

Sedan Tidöavtalet presenterades har jag alltmer tänkt på när jag själv började läsa på allvar och de hinder som jag då stötte på. Med en bakgrund i arbetarklassen hade jag inte någon karta till detta bildningens främmande landskap uppsatt i min närmiljö. Med tiden lyckades jag dechiffrera den informella kanon som det nu har refererats till i debatten, och en central skillnad då jämfört med nu var att Sverige i det tidiga 1990-talet alltjämt hade en fungerande skola.

Så kanske hade mitt sökande framåt blivit något enklare med en kulturkanon, men det viktiga för om denna bildningsresa ska inledas eller ej handlar främst om någonting annat som saknas idag jämfört med för trettio år sedan: den starka signal som nådde fram även till Gävles arbetarkvarter på Brynäs om att detta med läsning och bildning var viktigt och statusfyllt.

En kulturkanon som blott blir en lista på någon bortglömd hemsida har inget värde. Om kulturkanon däremot kan användas som galjonsfigur till en mer ambitiös satsning, med tillhörande penga­påse, på att stärka läsningens och bildningens roll är jag beredd att svälja mina invändningar.

Man ska inte ha för stora illusioner om vad politiken kan göra för att ändra normer och attityder. Men för att regeringens föresats om en kanon ska ha något värde måste den vara en del av en större ambition att vända den skrämmande utvecklingen där antalet lästimmar sjunker drastiskt och där lärare, som det vittnades om nyligen i rapporten Läsfrämjande arbete i grundskolan, kan låta elever helt välja bort läsning för att de tycker att det är ”tråkigt”.

Någon pengapåse anas inte i Tidöavtalet, så jag är medveten om att det är en naiv dröm, en fantasi om allt från påkostade klassikerutgåvor till alla Sveriges skolbarn och teatrar som fylls av skolklasser till skärpta krav på bibliotek i varje skola och att läsning av främst skönlitteratur får en starkare ställning i skolan.

Ändå är jag inte beredd att ge upp.

Oavsett de motiv som ligger bakom önskan att skapa en svensk kulturkanon, har vi inte sett några andra försök att stärka läsningens roll i skolan och att uppvärdera den humanistiska bildningen. Vilka motförslag har den politiska oppositionen för att åstadkomma samma effekt utan att det lindas in i den svenska flaggan? Det har varit tunt med sådana.