Stora delar av Nordafrika och Mellanöstern importerar merparten av sina jordbruksprodukter från de bördiga markerna i Ryssland och Ukraina. Somalia, Libyen, Marocko och Egypten är extremt beroende av de nu krigförande länderna för bland annat spannmål och vissa matoljor. Rysslands invasionskrig i Ukraina har därför lett till allvarliga störningar på jordbruksmarknaderna i dessa länder, och i slutänden kännbara effekter för konsumenterna.

Ett exempel är Tunisien som får 39 procent av sitt vete och 57 procent av sin majs från Ukraina – liksom hela 62 procent av sin solrosolja från Ryssland (enligt sammanräkningar från perioden 2017–2021 från FN:s COMTRADE-databas och FAO:s FAOSTAT).

– Priserna har verkligen ökat, säger ­Imène, som vi träffar på den gamla marknaden, souken, i huvudstaden Tunis.

Marknaden – där alltifrån fezhattar och vattenmeloner till medicinalväxter och söta bakverk finns till försäljning – är trots allt dyrare priser fortfarande välbesökt. Men Imène, som egentligen bor utanför Paris, åker ofta till sitt födelseland och kan vittna om att läget blivit tuffare.

– Tidigare kunde man gå till grossister för att handla, men inte med den nya lagen. Nu är det bara affärerna och köpmännen som får göra det. Och är man en familj med småbarn har man ändå bara rätt att köpa en flaska mjölk. En vanlig familj kan inte längre leva här.

Lagen som Imène pratar om infördes av Tunisiens president Kaïs Saïed i mars i år, och syftade till att förbjuda eko­nomisk spekulation kring och hamst­ring av livsmedel. Därtill är priserna för
vissa viktiga livsmedel som bröd sedan årtionden tillbaka reglerade med hjälp av statliga subventioner. En baguette har till exempel länge kostat motsvarande cirka 60 öre per styck. Resultatet av hela arrangemanget, med minskad import på grund av kriget, lagar mot spekulation och hamstring, samt konstgjord prissättning, har lett till allvarlig brist på många varor i affärerna.

– Det är brist på solrosolja, socker, mjöl, mannagryn. Ris är samma sak – man måste leta överallt för att hitta rätt sort, berättar Imène.

Det hårt skuldsatta Tunisien har dock behövt vända sig till Internationella valutafonden, IMF, för stödlån – och valutafonden har i gengäld begärt att Tunisien gradvis avskaffar de kostsamma livsme­delssubventionerna. En nödvändig åtgärd, eftersom kostnaderna för subventionerna bara under 2022 beräknas komma att uppgå till motsvarande uppåt 15 miljarder kronor. Budgetunderskottet för året förväntas hamna på –9,7 procent.

”Resultatet av hela arrangemanget, med minskad import på grund av kriget, lagar mot spekulation och hamstring, samt konstgjord prissättning, har lett till allvarlig brist på många varor i affärerna.”

Tunisien sitter därför i en rävsax av dåliga statsfinanser, allt hårdare villkor för konsumenterna, frustration hos väljarna och risk för nya uppror av det slag som en gång i tiden startade den arabiska våren. Och i den röra som uppstått väger ordning och reda för många tunisier tyngre än den frihet som vanns då.

– Tidigare fungerade i alla fall saker och ting. Nu funkar ingenting – varken vatten, el eller avlopp, säger en taxichaufför under färden från Tunis fattiga områden till det exklusiva Gammarth.

Till detta bör läggas de två år av coronapandemi som drabbade Tunisien hårt. Situationen har heller inte blivit bättre av att Tunisiens ledning, inte minst parlamentet, länge varit alltför fragmenterat, svagt och handlingsförlamat för att kunna bemöta landets stora utmaningar.

Parlamentets svagheter har emellertid spelat president Saïed – en teknokrat utan tidigare politisk erfarenhet – i händerna. Som tidigare professor i juridik är Kaïs Saïed expert på konstitutionsrätt, och genom hänvisning till artikel 80 i den tunisiska grundlagen upplöste han i juli 2021 den dåvarande regeringen, frös parlamentet och bytte ut premiärministern.

Alltsedan dess har en väsentligt större del av den exekutiva makten i Tunisien hamnat hos presidenten, med hans nyutsedda premiärminister Najla Bouden Romadhane – den första kvinnan på denna post i arabvärlden – som sin högra hand.

Den 25 juli i år snabbutlyste president Saïed en folkomröstning för att få stöd för att omvandla Tunisien från parlamentarisk republik till presidentstyre. Stora delar av oppositionen bojkottade dock omröstningen. Rekordlåga 30,5 procent av den röstberättigade befolkningen deltog, men hela 94,6 procent gav den nya författningen sitt stöd. Resultatet är att Tunisien som stat gått från ”fri” till ”delvis fri” i den internationella rankningen Freedom House Index.

Vad många idag därför frågar sig, i arabvärlden och utanför, är om den sista verkliga överlevande demokratin från den arabiska våren 2011 håller på att falla tillbaka till det auktoritära styrelseskick som präglar merparten av den övriga regionen?

– Vi behöver etablera ordning i Tunisien. Och för att göra det behöver vi bli av med en del politiska partier och medlemmar, säger Rania Ben Slimane, frilansjournalist och regelbunden medarbetare i den lokala e-tidningen Tunisie Numérique.

Även om hennes ord kanske snarast ger associationer till auktoritära metoder för att slå ned en brokig parlamentarism, finns ett starkt folkligt stöd för denna uppfattning. Inalles är hela 20 partier representerade i parlamentet, utöver tolv oberoende ledamöter. Det största partiet i landet, den islamistiska Ennahdarörelsen, samlar endast 52 av 217 platser.

Under senare år har medierna också uppmärksammat hur många ledamöter som knappt någonsin kommer till omröstningarna. I andra sammanhang har folk förfärats över allvarliga bråk och incidenter mellan parlamentarikerna. I juni 2021 attackerades exempelvis den kvinnliga ledamoten Abir Moussi, som leder oppositionspartiet Al-Dustur al-Hurr, av representanter från islamiströrelsen, som kastade tomma vattenflaskor och slog henne med öppen handflata.

– Toleransens anda är inte stark här, suckar Rania Ben Slimane. Vår demokrati är ung, vi har inte tränat så länge.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Om nu president Saïed ska lyckas med sitt projekt att städa upp i politiken beror framförallt på tiden, säger Rania Ben Slimane. Detta är dock en stor utmaning – nästa parlamentsval ska äga rum redan den 17 december i år. Presidenten å sin sida väljs på fem år, och har ända till 2024 på sig att fullfölja sin politiska vision. Under tiden trendar hashtaggar som #TnZoo på sociala medier, med tydlig anspelning på landets politiska kaos.

– De flesta tunisier vill ha en stark ledare som står för stabilitet istället för korruption och ökade priser, säger Leïla Chekir-Ghedira, professor i odontologi vid universitetet i Monastir.

För bara några år sedan tog hon emot ett pris ur presidentens hand som ”Tunisiens bästa forskare”, men trots det är hon skeptisk till Saïeds möjligheter att leda Tunisien in i framtiden.

– Jag är inte övertygad. Han är inte en stark ledare, utan snarare en sorts lektor. Han har inte erfarenhet. Folket vill ha en ledare som Abd al-Fattah al-Sisi i Egypten, men al-Sisi är ju militär, fältmarskalk.

Kaïs Saïeds öknamn ”Robocop” har han snarast fått på grund av sin monotona muntliga framföranden, inte för några särdeles tuffa och hårdföra upprensningsaktioner.

Ändå tror inte professor Chekir-Ghedira att något nytt arabiskt uppror är i antågande i Tunisien. Inte för att människor inte skulle vilja ha en starkare ledare, utan för att de kommer att försvara sina nya rättigheter och friheter i tid innan en ny revolution skulle behövas. En sorts dubbel argumentation, med andra ord, måhända kännetecknande för en så ny och ömtålig demokrati som Tunisien.