Mellan 1972 och 1980 pågick en omfattande svensk produktion av Fantomen-serier. Dessa har nu studerats av Aman, som hittar åtskilliga spår av dåtidens svenska vänsteruppfattningar hos den vandrande vålnaden. Översättningar ändras exempelvis dramatiskt för att låta seriefigurerna uttala sig om Europas koloniala historia och hur de vita ansåg sig ha laglig rätt att beslagta de färgades länder.

I svenskproducerade äventyr ser Fantomen till att introducera byborna i det fiktiva afrikanska hemlandet Bengali för butiksägare som ska ”sätta er in i vad som menas med kooperation, delägarskap och vinstfördelning”. I ett annat avsnitt följer den vandrande vålnaden ett avloppsrör och konstaterar att ”det är förtjänsten som räknas i multinationella bolag […] inte människor”. Det är också den hänsynslösa affärsfamiljen Stevens, bland annat storägare i gruvor, som blir seriens ärkeskurkar.

Aman noterar även ”en välvillig inställning till rörelser som ägnar sig åt väpnad kamp”, åtminstone mot rasistiska apartheidregimer. Det är också de svenska manusförfattarna som skriver in grannlandet Rodia (som anspelar på de dåvarande apartheidländerna Rhodesia och Sydafrika) i Fantomens universum.

De svenska manusförfattarna tog sig även an kvinnosaken. De lät Fantomens käresta Diana Palmer söka till den militära djungelpatrullen, som dittills bara hade tillåtit män. Väl där utklassade hon alla andra i olika tester. Inte ens detta feministiska kraftprov passerar dock en samtida akademiker utan anmärkning. Aman påpekar att när Diana excellerar blir hennes kropp ”till ett sexualiserat objekt vars syfte det är att tilltala den manliga blicken”.

På det hela taget konstaterar dock Aman, med referenser till politiker som Olof Palme och intellektuella som Herbert Marcuse,­ att den svenska Fantomen är påfallande i linje med den samtida socialdemokratin och den internationella vänstervågen. Inte så konstigt när en av manusförfattarna var Magnus Knutson, som efter Fantomen skapade folkhemsserien Ratte, en socialdemokratisk Tintin på upptäcktsfärd i det svenska 1980-talet. Och då tycks kollegan Janne Lundström ha varit ännu mer uttalat vänster.

Till skillnad från många andra politiska kulturuttryck var Fantomen en kommersiell framgång. Numren, som kom varannan vecka, sålde omkring 170 000 – 180 000 och några över 200 000. Det var försäljningsrekord i världen och i Sverige.

Om det var trots eller tack vare moraliteter om kooperativt ägande och Gurans tvåsidiga utvikningar om vilka som tjänar på miljöförstöring ska vara osagt. Sådant var heller inte lika populärt utomlands. Australiska läsare ”klagade ofta på att de svenska äventyren hade en onödigt invecklad intrig späckad med moral på bekostnad av spänningshöjande dramaturgi”. Men i Sverige tycks unga läsare ha gillat vad de fick.

Att dessa budskap uppmärksammats först nu är inte heller så konstigt. Serietidningar har generellt varit illa sedda bland vänsterakademiker. Psykiatrikern Fredric Wertham – som drog igång moralpaniken mot serier på 1950-talet med teorier om att maskerade hjältar var en inkörsport till fascism, kriminalitet och homosexua­litet – var trots sitt reaktionära budskap politiskt progressiv. Nils Bejerot tog med skriften Barn, serier, samhälle (1954) samma debatt till Sverige. Aman påminner om att även Theodor W Adorno och andra marxistinfluerade intellektuella fördömde populärkulturen och serietidningar som Stålmannen och Kalle Anka.

Fantomen hade alltså redan på 1970-talet ett arv som på dagens akademiska skulle kallas ”problematiskt” och var lätt att helt avfärda. Hur de svenska manusförfattarna valde att jobba med och förändra förutsättningarna, snarare än att tortera sönder dem med diskursanalys eller andra ”kritiska perspektiv”, är en intressant och underhållande historia.