Många av 1980-talets stora politiska frågor och händelser i Sverige dyker upp i utredningen och motivbilderna. En statsminister, och kanske i synnerhet Olof Palme, har ett komplext liv. Det skulle gå att skriva en svensk samtidshistoria med utgångspunkt från mordet. Mordplatsen och de motstridiga vittnesmålen är ett annat fascinerande ämne, bitarna tycks inte passa ihop.

Men det är inte mordgåtan som är det centrala i Hans-Gunnar Axbergers Statsministermordet. Axberger skriver historien om mordutredningen. Varför blev den fruktlös? Utredningen har frambringat en rad historiska fiaskon, skandaler och blundrar – ända in i våra dagar. Hur kunde det bli så?

Gradvis, år för år, börjar Palmemordet övergå från att omskrivas som ett mord med samtidens färger till att bli något svunnet som införlivas bland historiska gåtor. Till slut blir det ett Titanic eller en maskeradbal, ett mysterium som tar plats bredvid Kennedymordet eller från förrförra seklet Jack the Ripper. Historiska mord transformeras till en litterär genre med pusselläggande.

”Jag slås av att Hans-Gunnar Axberger är en väldigt fin stilist. Som gammal jurist bygger han meningar med precision.”

Utvecklingen är naturlig, men i det sammanhanget avviker boken. Statsministermordet är en bok av annat slag. Den försöker undvika att presentera ännu ett lösningsförslag till hur de trilskande pusselbitarna ska kunna sammanfogas. Det är en bok mer om en utredning än om ett mord. Det finns en byråkratisk vardaglighet i skildringen. I stället för historiska figurer handlar det om högst verkliga människor som Axberger i flera fall har haft att göra med och institutioner vilkas detaljer han känner väl till.

För läsare som hade hunnit uppnå nyhetskonsumerande ålder vid tiden för mordet är personerna runt Palmemordet och de många spektakulära situationerna allmänt bekanta. Ur vårt minnes galleri plockar vi fram gamla fotografier med motiv som Hans Holmér och PKK-spåret, avlyssningsutrustning och Ebbe Carlsson-affären. Hur hänger de samman, vilken är den gemensamma nämnaren? Boken gör en detaljerad och mycket intressant analys av hur utredningen börjar haverera redan under de allra första minuterna efter mordet för att sedan stappla framåt från det ena skandalösa felgreppet efter det andra fram till Ebbe Carlsson-affären och KU-förhören i augusti 1988.

Axberger bygger upp sin förklaring genom att följa den byråkratiska historien. Det är i intressemotsättningar och slitningar som finns mellan olika organisationer som man hittar viktiga förklaringar till varför myndigheter fungerar som de gör och varför olika ämbetsmän som borde samarbeta i stället konkurrerar, misstror och rundar varandra. Aha-upplevelserna är rikliga när boken exempelvis beskriver polisens organisation, åklagarämbetets tämligen korta historia och hur detta försvagade åklagarens ställning.

Ett återkommande drag är att de riktigt stora magplasken i utredningen görs när regelverk och institutioner får ge vika för ”särskilda hänsyn” och formlösa ad hoc-beslut helt baserade på personliga förtroenden och privata övertygelser om var sanningen gömmer sig. Gemensamt hos frifräsare verkar vara övertygelsen att krav på korrekt procedur alltför mycket inkräktar på rörelsefriheten i ett skarpt läge.

I själva verket tycks regelstyrningen i utredningsarbetet fungera som ett gott stöd för att få ett vettigt innehåll. Procedurerna är tankens stödlinjer som tvingar fram rak skrift och rimliga överväganden. När spärrarna har lossats har resultatet inte bara blivit rättsskandaler. Det har också blivit skräp i innehållet.

Jag slås av att Hans-Gunnar Axberger är en väldigt fin stilist. Som gammal jurist bygger han meningar med precision. Men ännu viktigare för resultatet är att han också är en observant läsare. Att skriva Palmehistoria är ett arkiv- och protokollarbete. Promemorior, protokoll och tjänsteanteckningar ska sammanfogas till en helhet. Han har blick för att hitta mänskliga motiv och förehavanden som skymtar fram mellan raderna i på ytan torra handlingar.

Ofta används den till att analysera utredningens väg ned i diket, men när det gäller vissa personer vill Axberger revidera orättvisa föreställningar. Lisbeth Palme har omskrivits synnerligen kritiskt, hon har anklagats för bristande samarbetsvilja och långt värre saker än så. Axberger påpekar att hennes oro över läckor var befogad.

Det är de små konkreta detaljerna som gör störst intryck. Att mordutredningen vansköttes gravt i decennier är visserligen upprörande men en smula abstrakt. Bokens mest svåruthärdliga passage är istället skildringen av spaningsledaren Hans Ölvebros fall. Under många år gjorde han avgörande insatser för att få ordning på den utredningssoppa som Holmér lämnade efter sig. Slutet för Ölvebro handlade om något så futtigt och typiskt som tjafs en tjänstebil. Missbrukades den i privata ärenden? Kollegerna i en tröttkörd utredningsgrupp pratade skit om sin chef. En förundersökning öppnades i tysthet och hemlig övervakning sattes in mot Ölvebro, med en polisintendent som smög i buskarna och förde anteckningar när spaningsledaren parkerade. När det gick upp för Ölvebro vad hans poliskolleger och åklagarna hållit på med bakom ryggen på honom blev han förstummad. Ärendet lades ned men för Ölvebro var det ändå över. Han avtackades med en spottloska.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För Axbergers egen del är det åklagare Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som får blodet att koka. Visst är mordutredningen som helhet en skandal, men hanteringen av Engström, för att inte tala om försöket att pressa Engströms 80 år fyllda ex-hustru till att peka ut honom, det är en färsk fråga. Riksåklagaren har nu genom sin tystnad godtagit den. Axberger är rasande och han argumenterar väl för att läsaren också borde vara det.

Om inte Stig Engström, så vem var det då? Statsministermordet har inget avgörande att tillföra på den fronten, men det är inte heller ärendet. Axberger lutar åt att polisen faktiskt hade fått fatt i rätt man med Christer Pettersson. Här kan man invända. Axberger är inte riktigt lika skicklig på att kritiskt grans­ka Petterssonspåret som han är på att visa svagheterna i teorin om Engström som mördare. Det finns ett resonemang som tycks gå ut på att vittnesmål framförda i rätten skulle vara mer tillförlitliga än de tidiga polisförhören. Jag tror att få som själva behövt vittna i rätten om oväntade, sekundsnabba händelseförlopp som ligger flera år tillbaka i tiden skulle hålla med.

Men detta är att betrakta som kommentarer i marginalen. Det är omöjligt att skriva en bok om mordet utan att intresserade läsare vill fortsätta diskussionen om bevisvärderingen med författaren. Palmemordet är ett pussel som måste innehålla en rad felaktiga bitar. Ledtrådarna går inte ihop. För att få ihop ett scenario måste man alltid tänja och dra i olika vittnesmål, fästa lite större vikt vid en musiklärare som sitter i bilen och lite mindre vid en kille i porten, eller tvärtom. Mördarens rörelsemönster måste ha varit märkliga. Det är inte enkelt att förstå hur han kunde stå där han gjorde eller varför han hade på sig en revolver just då. Det finns högst rimliga invändningar mot varje lösning. Boken borde ha innehållit en karta över brottsplatsen, särskilt med tanke på de läsare som inte är välbekanta med gatorna i centrala Stockholm.

För den läsare som vill ge sig in i mordgåtans många motsägelsefulla detaljer är det här inte boken att sätta allra överst på listan. Men mordet innehåller så många fler skikt. Som analys av svensk polisbyråkrati och politisk oförmåga att lära sig av sina misstag är det en mycket intressant, nyanserad och värdefull bok.